Recension
Ale Möller Band
Bodjal
(Amigo)

Förra veckan fick Ale Möller Band Manifest-priset i kategorin »Folk/Världsmusik« och denna vecka en Grammis i samma kategori. Därför bjuder vi på denna recension som tidigare publicerats i Hifi & Musik

Låt mej först berätta en historia.

Följande hände för några år sen. Jag hade jag stannat bilen och gick ur för att vänta på färjan till, av alla platser, Rindö utanför Waxholm. (Om ni absolut vill veta varför jag var där så skulle jag göra ett radioprogram om det svenska 60-talspopbandet The Friends och en av de före detta medlemmarna bor på en grannö till Rindö.)

Där stod en annan bil också med några andra som väntade på färjan. Tittade inte så noga på dem, såg faktiskt inte vilka de var förrän en av dem hälsade på mej. Då tittade jag upp och upptäckte att det var ju Ale Möller, bosatt på Rindö, och Lena Willemark (Sveriges vackraste och farligaste vittra.)

Ale pekade på mej och sa till Lena:
– Han där var min första kapellmästare.

Liiiite pinsamt – fast rätt kul också. Och om ni nu vill veta tid och plats så var det i början av 70-talet på en av de första folkfesterna i Malmö. Bandets namn, om jag ska avslöja det också, var lika spräckligt som musiken vi spelade, nämligen Låt 3:e örat lyssna in & 3:e benet stampa takten.

Inte ett ögonblick tror jag att »mitt« band hade någon större betydelse för Ale Möllers utveckling som musiker. Och inte kunde i alla fall jag ana, även om han redan då var en så bra musiker att jag undrade vad han gjorde i mitt sällskap, att han skulle utvecklas till den världsmusiker – i ordets alla betydelser – han är idag. Däremot är jag helt övertygad om (vilket han förresten själv har sagt i en intervju) att den musikaliska nyfikenhet och öppenhet som fanns i 70-talets progressiva svenska musikrörelse ligger som grundstenar för Ale Möllers musikaliska utveckling.

Imponerande är bara förnamnet när man går igenom hans diskografi. Sen 1977 har Ale Möller – som huvud- eller biperson – medverkat på cirka 150 skivor! Genom diskografin kan man följa hans musikaliska utveckling från (nästan) allra första början.

Tyvärr verkar det inte finnas några inspelningar eller åtminstone inga skivutgivningar med Jazzådé – där Ale spelade tradjazz på trumpet – utan några av sina första skivinspelningar gjorde han med Mikael Wiehe & Kabaréorkestern. Sen fortsatte han att spela svensk/skånsk folkmusik i Birfilarna och Filarfolket och grekisk bouzoukimusik med svensk-grekiska gruppen Neo Minore. Därpå följde ett par soloalbum: på den ena titulerar han sej »bouzoukispelman« och på den andra spelar Ale Möllers »lyckliga enmansorkester«.

Med grupperna Nordan, Frifot och Enteli har han spelat medeltida musik, svensk folkmusik och blandat in lite jazz också. Mer världsmusikaliska blandningar blev det med saxofonisten Jonas Knutsson och Stockholm Folk Big Band – ett världsmusikaliskt storband som bildades i samband med att Stockholm utsågs till Europas kulturhuvudstad. För att göra några få och korta stopp i Ales Möllers diskografi.

Som medlem i den ovannämnda folkmusiktrion Frifot dubbelprisades han nyligen för att ha gjort fjolårets bästa svenska folkmusikskiva, albumet »Sluring”. Men Ale Möllers musikaliska huvudspår har de senaste åren varit ett slags världsmusiklaboratorier med musiker och sångare från olika – ja, vitt skilda – kulturer, länder och världsdelar. Ett exempel på det är det likaså ovannämnda världsmusikstorbandet Stockholm Folk Big Band.

Ur dessa världsmusikaliska samspel skapades Ale Möller Band med Maria Stellas, svensk-grekisk sångerska, Mamadou Sene, sångare från Senegal, Magnus Stinnerbom, värmländsk fiolspelman, Sebastian Dubé, basist från Kanada, Rafael Sida Huizar, slagverkare från Mexiko, och han själv, månginstrumentalist från i tur och ordning Skåne, Dalarna och Rindö, som medlemmar.

Om någon musiker – i hela världen – personifierar begreppet världsmusik så måste det vara Ale Möller. Likadant med musiken som med hans musikinstrument: den / det finns inte men finns ändå.

Ale Möller kan också spela dragspel, flöjter, luta och allt han får i händerna men hans huvudinstrument är en specialbyggd mandola – utvecklad från en grekisk bouzouki, som han tidigare spelade, och bland annat försedd med en extra bordunsträng för att passa Möllers spelsätt och all den musik han numera spelar. (Slå upp ordet »mandola« – eller »mandora« – i ett musiklexikon och kolla vad det var för instrumenten innan Ale Möller la beslag på det för att spela svensk och annan folkmusik.)

Albumet »Bodjal« tar med lyssnaren på en musikalisk resa jorden runt (nästan).

Själv har Ale Möller gjort ett par svenska folklåtar. Till exempel Styggen, som han komponerade för Magnus Stinnerbom och namngav efter Stinnerboms speciella spelstil på fiol. Stygg, rå och tuff!

Här finns även flera gästmusiker: svenskarna Mats Öberg, klaviaturer, och Jonas Knutsson, som den här gången spelar barytonsax, Shipra Nandy, sångerska från Indien, och Kurash Sultan, traditionell lutist och sångare från Uigiristan. Den sistnämnde medverkar i en egen sång, »Atlan Dok«, som han skrev under sin tid i ett kinesiskt fängelse.

Titelspåret, »Bodjal«, är en nomadsång och ur-blues (numera har ju musikforskarna/etnologerna insett att bluesens rötter faktiskt återfinns i Afrika) från Senegal. Att just den låten fått ge namn åt hela albumet kan förstås inte vara en tillfällighet.

Det här är musik på resa och/eller flykt: nomadisk musik. Inte rotlös men föränderlig musik, på väg från en plats till en ny, från ett sammanhang till ett annat.

Som när en tango, en grekisk sång och en svensk fiollåt möts och samsas i samma spår, »Tango Greco/Vrisi«. Eller när Shipra Nandy sjunger indiskt eller snarare bengaliskt tillsammans med Maria Stellas, som sjunger grekiskt, »Dado Bidaii/Livadhia«. Då blir musiken lika nomadisk och föränderlig som tiden vi lever i.

Säg, kan man redan i mitten av mars/april utnämna 2004 års bästa svenska skiva i kategorin folk- och världsmusik? Svar: Javisst! Det är den här.

Dessutom kan Ale Möller Band tas som ett praktiskt exempel på hur – i betydelsen bra! – integration fungerar om alla delar med sej av sina erfarenheter och är öppna för nya intryck, om integration får betyda just integration och inte blandas ihop (och bort) med assimilering. Samtliga som medverkar på albumet, både medlemmarna i Ale Möller Band och de inbjudna gästerna, spelar och sjunger också på högsta nivå. De är virtuoser – allihop!

/Bengt Eriksson