Recension
Erelli, Mark
Delivered
(Signature Sound/Playground)

Livet består av paradoxer. Mark Erelli har kallats “the hardest working man in folk business” och vi vet ju alla att det (i bästa fall) är så man når resultat. Genom att jobba. Hårt. Och ge allt för sin konst.

Han har gjort det i tio år och över sex album nu och jag har missat allihop. Trots att han rör sig inom en genre (americana) jag är ganska väl bevandrad i och har hyfsad koll på. Det säger något om skivbranschen. Eller möjligtvis mig.

”Delivered” är ett album som omedelbart får mig att inse att jag missat något.

Redan inledande ”Hope Dies Last” tar ett skamgrepp på mina nollställda förväntningar. Den låter faktiskt som något Rodney Crowell kunde haft med på sin mästerliga ”The Houston Kid”. En försiktig orgel pumpar dramatisk stämning i bakgrunden över vilken Erelli lägger en ömsint fingerplockande akustisk gitarr. Det är innerligt och rörande vackert. Precis som i det Ryan Adams-besläktade titelspåret.

Men ”Delivered” är inte ett album som smeker medhårs. Oftare möter vi kärv friktion i form av hårdhudad folkrock med såväl ironi som insiktsfull bitterhet ingarvad i huden. Är man bekant med den inte allt för välkammade falangen av countryfierade singer/songwriters — Guy Clark, Steve Earle, Chris Knight, ovan nämnde Crowell — så vet man ungefär vad man får av Mark Erelli.

”Delivered” bjuder således inte på några revolutionerande upptäckter. Jag har, för att använda en tröttsam och gnällig klyscha, hört det förut. Men det spelar ingen roll, för jag återkommer ständigt till den ändå. Och det är väl egentligen den bästa kritik en skiva kan få?

/Johan Kronquist

Lyssna på Spotify