Recension
Parsons, Joseph
Heavens Above
(Blue rose)

Det vore synd om den nyblivne europén Joseph Parsons nya album — hans sjunde i ordningen — lämnades att driva ensamt i den stora skivutgivningsfloden. Det är nämligen ett magnifikt album, i all sin förrädiska enkelhet.

Ta dramatiken hos Jackie Leven, gatusmartheten hos Willie Nile och varför inte Elliott Murphys mogna elegans (som f ö gästsjunger i det vackra kvinnoporträttet ”Sitting on Top of the World”). Det är där någonstans Joseph Parsons landar.

Jag anar en kärlek till de stora berättande rösterna i musikhistorien och en ganska sällsynt förmåga att komprimera levt liv till några minuter sång. Med trovärdigheten i behåll.

Han har en sympatisk och myndig stämma. En röst som, utan att vara påträngande, pockar på uppmärksamhet. Det liksom hörs att han har något att berätta.

Och mycket att berätta har han. Om himlar, änglar och hjärtevärk. Albumet är tillkommet delvis i hans barndoms Philadelphia och delvis i hans älskade Paris. Att texterna präglas av melankoli, sorg och saknad är inte svårt att förstå; det senaste året har inneburit stora känslomässiga omvälvningar för Parsons i och med förlust av far och hemland.

Produktionen av Devin Greenwood (som tidigare jobbat med bl a Norah Jones) lägger en varm och luftig aura runt de starka sångerna. Stämningar som tenderar det storslagna byggs upp, utan att det sker på bekostnad av grundfundamentet melodi. Det är en konst. Och däri ligger en del av styrkan. Bland stråkarrangemang à la Nick Drake, en flitigt använd dramatisk Hammond B3 och västkustfet stämsång kan allt plötsligt plockas ned till tassande akustisk americana, som i den rentav gulliga ”Tell Me Hello”.

Duetten med Emiliana Zeitlyn, ”Falling”, balanserar på en skör lina över sentimentalitet och mörker men tar sig torrskodd över. Och är man svag för exempelvis Damien Jurados melankoliska skönhet är man beredd att göra den balansakten många gånger om.

Även om albumet som helhet är målat i dystra toner saknas inte direkta melodier, saker som i en rättvisare värld kunde kallas radiohits. Vad annat är ”Skipping Stone” eller titelspåret? Det mäktiga inledande titelspåret som är så svårt att komma förbi; självklar och ståtlig som den är i sitt nästan popsmarta driv.

”Heavens Above” är ett storslaget litet album paketerat med stil och elegans och Joseph Parsons är en låtskrivare som borde kliva fram ur skuggan.

Dessutom, hur coolt är det inte att ha en trummis som heter Ivan Funk?

/Johan Kronquist