Nyheter
Vila i frid, Peps
Datum: 2021-07-01

En av de verkligt stora inom svensk musik har lämnat oss. Peps betydelse för svensk populärmusik i allmänhet kan knappast överskattas och för mig personligen var han en av dem som verkligen bidrog att forma mitt musik-DNA. Peps visade vägen till blues och reggae men framför allt att den viktigaste beståndsdelen i musik oavsett genre är själ och hjärta.

I Sydsvenskans lysande intervju från 2017 hävdade han bestämt att han inte var musiker utan musikant och att rytmen, svänget och samspelet var allt, När människor spelar tillsammans händer något speciellt konstaterade han. Och så slog han till med en formulering som följt mig sedan dess: ”Ja, det är kommunikation mellan människor, det är det det handlar om. Jag skulle till och med vilja påstå att människan inte har någon själ. Människor har själ, men själen finns inte i oss, den finns mellan oss.”

Peps var en människa med kolossalt stor integritet och han skydde offentligheten och var mest besvärad av att betraktas som ”kändis”. Vilket ledde till att han ofta drog sig undan och sällan figurerade i media. Om han gjorde det så var det på hans egna villkor. Trots det, eller kanske tack vare just det, blev Peps respekterad över allt och så småningom rent av folkkär.

Genom åren, ända sedan mitten av sjuttiotalet, har jag haft förmånen att träffa på människan och musikanten Peps i olika sammanhang. Jag vill inte på något sätt hävda att vi blev nära vänner men det var alltid ett nöje att träffas och alltid enkelt och okomplicerat att samarbeta. Han var en genuint snäll och vänlig människa som var lätt att umgås med. Och var han på rätt humör och kom igång och berätta historier från Göinge var han dessutom oerhört rolig. Jag minns en sommarnatt i logen efter en spelning på Vejby Värdshus med en back öl, en aldrig sinande ström av historier och många goda skratt.

I mitten av sjuttiotalet var jag aktiv i Engelholms Musikforum och vi hade en utsåld spelning med Peps Blodsband på Folkets Hus. Några av musikforums medlemmar agerade förband med sin avsiktligt amatörmässiga orkester Skrammelbandet och med total brist på självkritik gav jag mig på att sjunga Peps ”Himlen gråter”. Pinsamt uselt förstås, men istället för att bli förbannade och rättmätigt kränkta, smög Peps och Bosse Skoglund upp på scenen och deltog i kalabaliken med percussion.

1991 var jag anlitad som turnéledare och chaufför en helg för Fjellis, Peps och Bosse. Hämtning av Fjellis i Malmö, vidare mot Knislinge där Peps väntade och sedan plocka upp Bosse på flygplatsen i Kristianstad. Sedan söderut mot Simrishamn och på söndagen flyktinggalan i Sjöbo. Det blev en helg med helt fantastisk musik när trion hade feeling, men också en lektion i tålamod och stressreducering. Kort sagt, det var ingen direkt brådska med någonting. Efter ett superfokuserat första set i Simrishamn, tog de en paus som skulle vara 15-20 minuter. När den närmade sig en timme blev turnéledaren lite orolig och försökte få upp bandet på scen igen. Utan gensvar. Alla tre satt tysta och lyssnade på pausmusiken med John Lee Hooker som trängde in i logen. När låten tog slut ruskade Peps på sig, gick mot scenen och fällde den odödliga kommentaren: John Lee Hooker – den jäveln kan ju inte ens hålla takten.”

I början av nittiotalet var TV Shop stort och jag hade ett uppdrag att ställa samman trippel-CD:n Progghits, som skulle säljas den vägen. Problemet var ju bara att få ihop en vettig, säljande reklamfilm som ändå höll sig inom anständighetens gräns. Med ett visst mått av falskspel lyckades jag övertala Peps och Mikael Wiehe att medverka i filmen och de gjorde en improviserad, akustisk version av Falsk matematik. Kanske är det en efterhandskonstruktion, men jag tycker mig minnas ett snett och ganska belåtet leende hos Peps när det ironiska i situationen stod klart för honom.

Det är snart 50 år sedan jag träffade Peps för första gången. När jag tänker tillbaka så inser jag att jag egentligen inte träffade eller ens pratade med honom särskilt många gånger. Likt förbannat känns det som jag nu har förlorat en god vän. För till de timmar jag verkligen pratade med Peps ska läggas alla de oräkneliga konserter jag sett genom åren. Kanske var det där man verkligen lärde känna honom? För Peps spelade sannerligen för livet och kommunikationen han pratade om i intervjun med Sydsvenskan var inte bara musikanterna emellan utan även med publiken och, som sagt, ”själen finns inte i oss, den finns mellan oss.”
Vila i frid, Peps!
/ Håkan

Läs mer om Persson, Peps