Artist
Sixpack Holiday

The Sixpack Story

Själva idén till Sixpack har nog funnits hos oss ända sedan vi var tonåringar och såg/hörde våra idoler spela musiken vi lärde oss att älska. För någon var det Beatles, för någon annan Thin Lizzy. Drömmen om att någon gång spela i Ett Band har väl de flesta haft. Saken med oss är väl att ingen av oss, Foppa undantagen, gjorde något vettigt av den drömmen. Några har under kortare perioder varit med i band som snabbt bildats och ännu snabbare upplösts, men någon identitet som musiker har vi inte skaffat oss. Istället har vi sysslat med sån’t som icke-musiker gör: skaffat familjer, heltidsjobb, hus, uthärdlig ekonomi och hemmakvällar med ganska tråkiga frågesport-program som man tittar på för att barnen tycker de är kul. Vi har levt långt från rock n roll, och när vi säger att vi är ”on the road” så betyder det vanligtvis att vi är på väg till ICA för att handla mjölk. När de som senare skulle bli vuxna ”musiker” satt på rummet och spelade gitarr eller repade med kompisar så spelade vi fotboll och samlade ölburkar. Alltså, medlemmarna i Sixpack har inte den bakgrund som man förväntar sig av ett medelålders ”rock”-band.

Bandet föddes 2001 på Björns 30-årsfest. Han fick en bas i present och behövde komplettera med några som ville spela med honom. Det föll sig naturligt att fråga runt bland festdeltagarna, och vi som var berusade nog, Fjellis, Nicke och Krillan, tackade ja. Utöver oss hängde även vår förste acke-gitarr, Micke, med på tåget. Efter en del olika förslag på bandnamn (bl.a. Heinz Koppelman and the Bushwoolies och Das Knark-Elvis) föll valet på Sixpack Holiday vilket var Nickes idé om en idealisk tillvaro där man både är ledig och dricker öl.
Vårt första rep var i Nickes vardagsrum och vi hade inte en aning om hur det skulle gå till. Jo, Micke hade en aning för han hade spelat i band tidigare, men man kan nog säga att förvirringen ändå var ganska total. Vi beslöt i alla fall att välja varsin coverlåt som vi ville lära oss. Några av dessa, Dead Flowers, Willin’ och The Weight, har faktiskt överlevt till dags dato. Det märkligaste förslaget var att göra en jazzig version av Soundtracks Nevermoore. Det var Fjellis förslag. Vi gav oss också på You Can’t Do That, Casey Jones och Castanets. Vi jobbade på att lära oss dessa låtar samtidigt som var och en försökte lära sig sitt instrument. Man kan väl säga att det lät lite ”ofärdigt” emellanåt. Det var dock under denna tid som bandets styrka och unika talang tog form och utvecklades. Vad gör man om man inte kan spela sitt instrument, inte har erfarenhet av att spela tillsammans med andra men vill göra skivor och stå på scen? Många skulle nog börja öva väldigt mycket. Icke Sixpack. Vi hyrde istället studiotid och arrangerade ett stort release-party. I det perspektivet kan vi betraktas som ett av de få samtida punkbanden. Spelningen var tämligen kaotisk och i stycken obegriplig då vi var helt ovana att stå på scen och dessutom bytte instrument med varandra. Vår filosofi var ”varför nöja sig med att inte kunna ett instrument när man kan vara dålig på två”. I andra stycken var vi briljanta och precis så ”äkta” som många duktiga musiker bara kan drömma om att vara. Det ska också tilläggas att vi ganska snart gick över från covers till eget material. Björn och Niklas upptäckte nämligen att konceptet ”learning by doing” även funkade på låtskrivande.
Under de första åren repade vi i en källare, precis som rockband ska göra, men eftersom vi inte var tonåringar utan bekväma gubbar bestämde vi snart att se oss om efter något annat. Våra främsta krav på replokal var 1. Soffa och 2. Kaffebryggare. Vi fann detta ute hos Kerstin. Hon hade dessutom hästar betande utanför rep-stugans fönster vilket boostade country-känslan. Vi fick också ett tillskott i Fredde som imponerade stort på sitt 40-årskalas då han framförde The Boys Are Back In Town. Sixpack var på plats och tänkte ”wow, vilken sångröst”, och med bandets skarpa logik bestämde vi att Fredde skulle bli med som…..keyboardist. Han meriter på detta instrument bestod i att hans pappa är kantor och vi tyckte att det räckte mer än väl. Någonstans i denna veva, eller några månader senare, sken vår lyckliga stjärna extra starkt, och som en skänk från ovan kom vår sjunde medlem John in i bilden. Björn, som har en osviklig och nästan magisk förmåga att finna det han/vi söker plockade upp John på körskolan som Björns fru Anja driver. Kör som i bil, inte sång. Vi behövde någon som kunde hjälpa oss med det tekniska, John behövde några som räddade honom ur dödsmetall-träsket och, voilá, vi har levt lyckliga tillsammans sedan dess. Mycket av det vi åstadkommit hade varit omöjligt utan John. Man kan nämligen beskriva våra ljudtekniska kunskaper såhär: John kan allt man behöver veta om teknik, Björn kan lära sig mycket av det John kan, Krillan förstår en del av det Björn har lärt sig, Fjellis kan göra lite av det Krillan förstått sig på, Foppa har ibland en vag idé om det Fjellis gör, Nicke följer bara sporadiskt med i Foppas tankar om teknik och Fredde ser inte skillnad på en xlr-kabel och ett skosnöre. Kort sagt, utan John skulle Sixpack ha varit ett strömlöst minne blott.

Med John i bagaget beslöt vi att göra en ”riktig” skivinspelning. Vi valde ut de enklaste låtarna, köpte en digital inspelningsutrustning och 4 backar öl och satte igång. Självklart engagerade vi gästmusiker för bl.a. cello, fiol och dragspel. Varför göra det enkelt när man kan göra det lite svårt? Inspelningen gjordes över en helg och resulterade i debutalbumet Working and Whistling. Den som kan sin The Band-historia vet att det är Levon Helms idé om hur arbete bäst bedrivs, och vi tyckte att den stämmer in på oss. Hursomhelst, skivan trycktes upp i 500 ex. och vi arrangerade ett release-party.

Vi gjorde lite ströspelningar här och där, men det är väl en överdrift att säga att vi ”slog igenom” med denna debut. Vi var dock stolta över vad vi åstadkommit och WaW är en bra bild av hur vi lät just då.

Micke upplevde under denna period att bandlivet tog mer energi än han hade att ge, och valde att lämna oss. In kom Niklas Klaar, Kubben, som tillförde en mycket vass och kompetent elgitarr och en väldigt stor mage. Detta ledde till att Krillan fick lämna livet som leadguitarist och bli komp-dito. Det är Kubben som spelar på WaW.

Sen vete fasen vad vi gjorde, men antagligen nötte vi på, eller ”gnuggade” som det heter inom fotbollen. Det är ju så med oss att om det är något vi är bra på så är det att tjurskalligt fortsätta hålla på med det vi håller på med. Lite som Grateful Dead vars talang till stor del var att hålla på så länge att folk helt enkelt inte blev av med dem. Kanske beror det på att vi är mer ”arbetare” än ”musiker” och är det rep så är det rep, som att gå till jobbet, typ. Kubben var med oss i ett drygt år. Han visade oss vad bluesbaserad rock är för något, och han lärde oss att musik inte behöver vara konstigare än att ”de e ju bara att spela lite de”. Hursomhelst så var hans ganska sorglösa attityd till musiken något som inte alltid gick ihop med Packets arbetsmoral så vi skildes, men tycker fortfarande om varandra. Under en tid var vi återigen en gitarr kort. Så hände det sig då att Björn och Fredde var på soptippen för att slänga lite skräp, och där stötte man ihop med Foppa. Foppa var en gammal kollega till dem och dessutom, vilket passade fint, klassiskt skolad gitarrist utan arbete. Han erbjöds en plats i bandet och fick omgående skola om sig till chicken picker. Det har tagit lite tid, men Foppa är grymt musikalisk och smånigom har han hittat in till vår musik. Ja, då var alla gubbar i dagens laguppställning på plats.

Vi bytte replokal också! Kanske är det viktig information, kanske inte. Vi flyttade in i Fjellis syrras hunddagis (därav The Doghouse) och började naturligtvis omgående med att bygga om vardagsrummet där till repa/studio.
Inspelningen av Songs from the Doghouse började som en idé om att göra en sjuttiotalare, och hitta ett hus att bo och musicera i. Björn fick tag i en tegelvilla i Herräng som Kalle hade hyrt ut till några polacker. Efter lite förhandlande åkte Pjotr ut och Packet in. Vi byggde och stuvade om, byggde till, och gjorde en studio av det hela. Kiruna-Björn Pettersson flögs in i pyjamas och allt och vi satte igång. Veckan vi tillbringade där innehöll lika delar musik och gemenskap och blev allt vi hoppats på. Det känns som om lite av den atmosfär vi hade där har fastnat på skivan. Kiruna-Björn och John hade ett bottenlöst tålamod med våra ständiga klantigheter, och vi stod ut med deras bottenlösa professionalitet. A perfect match helt enkelt.

Så står vi nu idag med en skiva som vi är väldigt stolta med och ett band som trotsar tyngdlagen. Vi tror att om man vill något tillräckligt mycket, är beredd att jobba en smula på det, skiter i vad som är rimligt och alltid ser till att det finns kaffebröd till fikat, ja då är det mesta möjligt. Storyn om Sixpack Holiday är sju år men den har precis börjat. Ändå har vi redan varit med om mer än de flesta band kan drömma om. Snart kommer vi att uppleva något ingen av oss trodde var möjligt. Vad det blir vet man inte, men så har det varit från början och vi börjar vänja oss. Oväntade positiva överraskningar får väl ses som en del av jobbet.

I butiken: Songs From The Doghouse Randy / Please Don't Ask

Nyheter: [2014-03-14] Sixpack Holiday i Skavlan [2008-11-06] Sixpack och en CD

Recensioner: Songs From The Doghouse (av Rune Häger)

Länkar: Officiell websida MySpace Spotify