| |||||||
Recension
Sixpack Holiday
Songs From The Doghouse
(Sixpack records)
Musikaliskt skulle man ibland våga påstå att Sverige kunde vara en amerikansk delstat. Framför allt om man plockar fram exempel efter exempel på svenska countryband som låter som om de har hemadress i någon sydsydvästlig del av USA. Det finns t ex en hemsida på nätet som handlar om svensk country och listan över artister och band är lång, trots att den saknar många tunga namn. Skivaktuella Sixpack Holiday till exempel.
6ph, som de själva ibland kallar sig, visar med sin andra CD att de skulle kunna tuta i vilken publik som helst, var som helst på jorden, att de kommer från någon sydsydvästlig del av USA. Norrtälje låter inte ens hälften så trovärdigt.
På nya plattan »Songs From The Doghouse« får vi ett knippe låtar, de allra flesta skrivna av basisten och bandets grundare Björn »Björne« Pettersson, låtar som alla passar varandra som välslipade pusselbitar.
Låtarnas karaktär och bandets sound ger en högst egen profil och gör Sixpack lätta att känna igen. Exakt vad det är i deras ljudbild som ger dem detta särdrag är svårt att peka på. Men de är fyra man som sjunger och de har inga vanliga dansbandsröster. Egentligen har de kanske inte någon superstar när det gäller sången. Ibland låter det som på vilken firmafest om helst – d v s vanligt. De låter som folk i allmänhet gör. Men det gör ingenting, tvärtom. De får helt enkelt en egen nisch och blir, som sagt, lätta att känna igen. De låter lite speciellt också i sättet att spela sina låtar – de följer inte någon tydlig mall, de smiter iväg på egna små utflykter i terrängen, där de flesta andra band skulle tveka att gå in. Det här är ett band med integritet och självmedvetenhet, som får musiken att låta som om den är en egen stil. Jag kan i alla fall inte komma på vilka band som är deras förebilder.
Men de håller sig ändå inom säkra ramar och gästartisten på bl a pedal steel, legenden Al Perkins, som har spelat med precis alla, har inga svårigheter att smälta in. Han gör ett säkert jobb, precis som man kan förvänta sig.
Det är en annan Björn Pettersson som har producerat, nämligen Willy Clay Bands duktige instrumentalist och sångare. Ingen skulle förmodligen kunna göra jobbet bättre. Det är en ovanligt lyckad och behaglig platta, den här!