Vad gör man när insikten om att den sanna kärleken kanske är en utopi slår en? När man inser att man varit kungligt blåögd ännu en gång

Det finns något majestätiskt över dessa fyra herrar. Som är underbarn när det gäller att bära fram andra men som egentligen själva borde bäras fram i guldstol. Dessutom enastående gitarrister som genom åren används av många som medmusiker vid spelningar och inspelningar

John Moreland sjunger om ensamhet, trasiga relationer, drogberoende och känslan av att vara totalt värdelös. Han rotar omkring i känslor som gör ont. Eller som det beskrivs på hans hemsida. Han pillar på gamla sår tills de börjar blöda igen. Man kan bli deprimerad för mindre

Ett äkta par i musikens tjänst i ett par decennier. Så till den grad att de i långa perioder varit ifrån varandra, upptagna med olika projekt på varsitt håll. Campbell har spelat med alla de senaste tjugo åren

Under to år etter sin helt utmerkede solodebut er Jakob Dylan (40) tilbake med en oppfølger som ytterligere bærer bud om en sanger og låtskriver som står svært støtt på egne bein

Gifta paret Alyssa och Douglas Graham ger ett väldigt sympatiskt intryck. De verkar äta, andas, älska, leva musik. Och om musiken talar till dem så lyssnar de. Får de en ingivelse så följer de den känslan hela vägen för att se var den slutar

I don’t know who loves me I only know who don’t I don’t know who will I sure as hell know who won’t I can’t see the rainbow I only see the rain It’s hard to see the beauty Around so much pain I can’t see the heavens I can only see the sky I’m a half empty kinda guy Michael McDermott träffar obekvämt rätt i låten »Half empty kinda guy«

2010 tog hon hem en Grammy för bästa americana-album med »You are not alone«, ett album producerat av Jeff Tweedy som också skrev titel-låten. Nu är Mavis Staples nominerad som årets artist till 2019 års Americana Honors & Awards

»Dub Club« som ligger på Glendale Boulevard i Los Angeles öppnade år 2000. Varje onsdag de senaste tretton åren har de fyllt dj-båset med jamaicanska vinylsinglar från 1970- och 1980-talet och bjudit in till reggaeparty

Det här är enkel, okomplicerad, traditionell feel-good-jazz. Kermit Ruffins är från New Orleans, han spelar trumpet och han sjunger släpigt, mörkt, raspigt. Tänk en glad Louis Armstrong. Light

Nod kan faktiskt översättas med att somna till. Möjligen kanske några av er som läser detta också somnar av den gammelmanssläpighet som dominerar tolkningarna på den är Bob Dylan-tributen. Det mesta färdas fram i det öde USA-väg-landskapet

Det händer att en artist lyckas slå an en ton hos lyssnaren. En ton som förenar amerikanska tumbleweeds med svensk, norrländska kalfjäll. Ökennätter i Arizona med snörök på E14

»Decider« är Brian Whelans första cd i eget namn. De senaste två åren har han varit fast medlem i Dwight Yoakams band, och före det spelat i flera mindre band (bland andra Brokedown/The Broken West och Wheelhouse) från Los Angeles. Det är således en ganska rutinerad debutant

Leyla McCalla har ett dovt, kort och torrt anslag när hon spelar, oavsett om hon plockar upp cellon, banjon eller gitarren. Hennes sång går i samma tonläge, återhållsamt, dovt och torrt

»White Smoke & Pines« spelades in på två veckor på Israel Nashs ranch i Hill County utanför Austin, Texas, och är en kompromisslös tolkning av Ellens sånger och artisteri