Den här recensionen har inväntat sej själv. Jag ville lyssna flera gånger och flera gånger ändå för att vara säker på att jag fortfarande tycker det jag tyckte när jag lyssnade första gången…

Att hylla vem-som-helst genom att tolka den (eventuellt) hyllades låtar är inte det lättaste. Att hylla Kinky Friedman genom att sjunga hans låtar måste vara bland det allra svåraste i hyllningsgenren.

Kinky Friedman balanserar – i sina texter och melodier, i sitt framförande av dem och även med sitt utseende (får man använda ord som image eller självstajling?) – på en svår och smal gräns mellan skämt – ja, faktiskt löje – och allvar. Ibland i samma låt – fast med olika proportioner – och ibland (nästan) enbart det ena. Jodå, Kinky kan dikta och sjunga också helt på allvar (eller nästan).

Hans sånger går från kritik av countrymusiken och myterna om country till kritik av hela mänskligheten och myterna om människornas mänsklighet. Samtidigt blir sångerna som hyllningar – hoppfulla glorifieringar – av country som musikgenre och människan som människa.

Vad tycker han om USA? Vad tycker han om Texas? Vad tycker han överhuvudtaget? Hela tiden: både… och. I alla fall har aldrig jag kunnat känna mej alltför säker på när han tycker och är det ena eller det andra. Just detta – förutom att jag lite ospecificerat eller »flummigt« tycker han är bra – hör jag hos Kinky Friedman. Att han ställer saker – och mej – på huvet.

Albumet »Why The Hell Not…« innehåller både nya och äldre tolkningar av Kinky Friedmans sånger; de sistnämnda från ett tidigare album, »Pearls In The Snow« (1998). Att lyssna blir lite grann som när Kinky Friedmans deckare skulle översättas till svenska: ganska åkej och ibland rätt bra men är det Kinky? Och när det gäller att tolka hans låtar kan man ju också fråga sej om resultatet måste vara = låta som Kinky? Svar: inte alls. Men den där balansgången, som jag beskrev ovan, som innebär att man eller åtminstone jag inte vet riktigt säkert om han skämtar eller är allvarlig, den tycker jag måste prickas in och rätt också när andra artister tolkar låtarna.

Redan inledningsspåret, där Kevin Fowler sjunger »Get Your Biscuits In The Oven«, är ett typexempel. Inte lätt att veta exakt vad och exakt hur mycket om låt säga den ena och andra »sidan« som Kinky tycker i den låten. Lyckas också Kevin Fowler balansera så vingligt att han nästan ramlar av och omkull men ändå inte i sin version? Kanske, men bara kanske och i så fall pga av den avslutande, extra tillagda kommentaren. (Var det nån som precis som jag trodde att annars fanns risken att texten togs på allvar?) Nja, i mina öron blir resultatet en bra framförd, skumpig och rockig countrylåt med malplacerad text. Det skulle gå att byta ut texten mot i princip vilken text som helst och det kunde bli lika bra. Och det var väl inte meningen?

»Sold American« med Lyle Lovett och »Rapid City, South Dakota« med Dwight Yoakam tycker jag fungerar mycket bättre respektive sämre ändå. Men det är rent personligt och så långt ifrån ett objektivt omdöme det kan bli. (Jag tycker mycket om den förstnämnde artisten och mindre om den sistnämnde.)

Lyle Lovett tar tag i och betonar allvaret och djupet i Kinky Friedmans sångtext, för ett sådant finns ju där också i hans sånger och texter, ett djup och i botten av djupet ett vemod, en tår eller t o m en störtflod av tårar. Lovett förstärker – ja, faktiskt – Kinkys egen vemodiga skildring av America.

Medan Dwight Yoakam gör som han brukar: lägger sej på och över låten. Eller rättare sagt: han lägger Hank Williams över sången. Som han alltid gör och som han alltid är: överfull av manér. Han blir aldrig något annat och mer än en imitatör i mina öron, som om Hank Williams uppstått i en blek, avdankad upplaga. (Sorry att jag retar upp somliga Rootsy-läsare och lyssnare, men jag har väl rätt till min åsikt liksom ni till er?) Man, fortfarande jag, kan undra varför Yoakam sjunger Friedman när han helt ser till sej själv och struntar i upphovsmannen som skulle hyllas. Väl?

Todd Snider har tagit hand om och itu med en annan av Kinky Friedmans mest ihågkomna låtar – tillsammans med t ex nämnda »Sold American« – nämligen »They Ain´t Makin´ Jews Like That Anymore«. Också en av Kinky Friedmans starkaste i betydelsen mest politiska sånger, så arg och ilsken att låten måste bygga på egna upplevelser, svårt att tro annat.

Snider kör låten i rasande tempo, mer mockenroll och mindre country, nåt slags folkrock i Dylanstil (som han ju också annars gärna gör). Det är inte Kinky det här heller men det är – i mina öron – helt rätt. Snider har lyckats fånga och inkorporera låtens essens: det arga, ilskna, förbannade budskap som låten har. Han förvandlar – och då liknar han ju faktiskt Kinky – ilskan till humor, drar igenom låten i fullt fart så att låtens syfte, mening och betydelse slår vilt omkring sej, så man får passa sej för att inte själv blir träffad.

Todd Sniders tolkning av »They Ain´t Makin´ Jews Like That Anymore« är albumets starkaste spår, både musikaliskt och innehållsligt och inte minst som hyllning till Kinky Friedman.

Bruce Robisons och Kelly Willis duett i »Lady Yesterday« tycker jag också om – mer för att de sjunger så fint ihop och mindre för att de lyckats tolka Kinky Friedman. Det tycker jag inte att de har, inte riktigt. Det är det där med sentimentaliten i allvaret, balansgången mellan pastisch och verklighet, skämt och allvar. Jag tror – men jag kan ju bara tro, inte veta – att Kinky sångdiktat också »Lady Yesterday« både på allvar och, låt säga, med självironi, en lätt drift med mannens, och då inte minst sin egen, sentimentala, gråtmilda självömkan.

Denna blandning och balansgång, denna osäkerhetskänsla för lyssnaren, finns inte kvar i Robisons och Kellys version. Här sjungs det vackert och sentimentalt. Punkt.

Övriga artister och/eller låtar – Charlie Robison, »Wild Man From Borneo«, Jason Boland & The Stragglers, »The Gospel According To You«, Willie Nelson, »Ride `Em Jewboy«, Asleep At The Wheel & Reckless Kerry, »Homo Erectus«, och Delbert McClinton, »Autographs« – tycker jag är… Ja, slätstrukna är inte rätt ord men framförandena berör mej inte alls, inte ens så att jag vill klaga, de lägger varken till eller drar ifrån, de bara låter och finns, passerar förbi när jag lyssnar på albumet.

Vad man tycker om den här hyllningen – och för den delen om de flesta liknande musikaliska hyllningar, oavsett låtskrivare och artister – beror säkert på hur stor närhet som lyssnaren känner till den hyllade artisten. Jag kan ha lyssnat för länge på Kinky Friedman, kommit honom för nära. Jag (hat)älskar, för det är väl ungefär det det handlar om, honom för mycket.

Jag saknar Kinky Friedmans, för att vara högtidlig, själ. Det är ju den som ska och måste hyllas – inte hans namn, inte hans melodier och egentligen inte ens hans texter. Utan något mycket mer än så – som jag kallar själ. I hur hög grad man förmår uppskatta hyllningsalbumet »Why The Hell Not…« förhåller sej nog procentuellt till hur inlyssnad man är på Kinky Friedman själv. Ju mer man hört av Kinky, desto mindre chans att man gillar det här albumet. Har man hört bara lite av Kinky så kanske man upptäcker att han ju gjort många fler bra låtar och har man inte hört honom alls så kanske man går i taket för att låtarna är så bra och uppkäftiga och man bara måste få höra upphovsmannen själv.

Nu har jag lyssnat många gånger på albumet. Men det berodde på att jag skulle skriva om det, annars hade jag slutat lyssna för längesen. Och nu har jag definitivit slutlyssnat. Jag ska gå och plocka fram några gamla LP med Kinky Friedman istället (se där, albumet påminde mej i alla fall om att det var ett tag sen jag lyssnade på Kinky). Om jag fick säga nåt och bestämma så skulle jag uppmana Kinky Friedman att lägga av med att leka politiker i Texas och strunta i den (praktiska) texanska politiken och istället ägna tiden åt att göra fler låtar och nya plattor (och skriva deckare förstås). Det är ju Kinky Friedmans uppgift i livet – eller?


Kinkys hemsida:
www.kinkyfriedman.com