Året har varit så späckat med viktiga, berörande och helt suveräna plattor att det får bli ett urval på femton stycken i min lista. Min faiblesse för såväl visa, tung bluesrock och värmande Americana har med råge fått sitt lystmäte.
Listan är utan inbördes ordning.

1. Ingrid Olavas -HEKT

Ett alldeles ljuvligt nytt album från norska Ingrid. Elektrifierad vispop, med ett djup och bredd som en norsk vinternatt. Hon har vandrat ljusår sen hon körade bakom Madrugada. Eminent pianist, nyligen filmdebuterat och ja, framtiden är oskriven, men troligen spikrak.

2. The Temperance Movement- Caught in the middle

Storbritanniens allra bästa rockband, som nyss fick pris som just » Bästa rockband« på Scottish Music Awards. Singeln »Caught in the middle« är ett tungt och formidabelt smakprov på vad som kommer bli nästa års allra bästa rockplatta. »A deeper cut« heter bandets tredje fullängdare och den släpps 16 februari 2018. Vi är många som längtar.

3. Andrew Combs -Canyons of my mind

Jag hade förmånen att få en intervju med en av de mest spännande låtskrivande musikerna i USA just nu Andrew Combs, när han spelade på Folk & Rock i höstas. Och den intervjun kommer i »Machete« i Nyårshelgen. Med tredje albumet »Canyons of my mind« tar han ett självklart mer politiskt steg i sitt poetiska hantverk. Och självutlämnade, drömsk och väldigt hudlös är han som alltid.

4. Nikki Lane - Highway Queen

Med »Highway Queen« sätter Nikki Lane skåpet. Och jag njuter av varje spår. Inledande spåret »700 000 rednecks« skrev hon, bokstavligen på 8 minuter och är en av de mest ärliga låtar om turnélivets verklighet för en hårt arbetande musiker jag hört på mycket länge. Melodiös country poprock som det går att dansa till.

5. Sarah Klang

. Albumet kommer nästa år. I år har vi hittills fått tre singlar, »Lover«, »Left me on fire« samt »Strangers«. Live är hon en lågmäld virvelvind. Rösten, med det gigantiska omfånget. Som en svensk hybrid av Florence Welch och Anohni. Hon berör som ingen annan och är en självklar komet på framtidens musikaliska stjärnhimmel.


6. The Mastersons - Transient Lullaby

Tredje albumet från äkta makarna Whitmore och Masterson är precis som föregångarna en samling låtar som kompletterar varann med musikalitet och äkta kärlek som en röd tråd. Folkmusikinslagen är alldeles lagom många. Steve Earles musiker håller hela vägen. Vackra »Highway 1« är för dagen en favorit.

7. Hannah Aldridge - Gold Rush

Rootsy-favoriten Hannah har de senaste åren gjort ett skandinaviskt segertåg och erövrat sin ställning som en av våra starkaste artister. Live är hon oslagbar och hennes Muscle Shoals-blod lyser igenom i varenda låt. Gold Rush är albumet som kommer bli hennes stora genombrott i USA. Om det inte blir så är hela branschen där borta en enda stor Payola-skandal.

8. Whitney Rose- Rule 62

Den här plattan är den enda renodlade »country & western« diton i min lista. Om en nu ska hålla sig fast i såna gamla och snäva kategorier. »Can´t stop shakin´« bryter av lite med sitt souliga arr och mer dansanta beat. Som en Motown-låt för 2017. Bra grejer!

9. Turnpike Troubadours - A long way from your heart

Evan Felker lär ha lugnat ner sitt vilda leverne och kanske är det därför många av texterna på nya albumet är en aning mer nyanserade, utan att tappa skärpa. Jag ÄLSKAR Turnpike Troubadours och det finns ingen platta i min stora samling som är lika välspelad som deras »Goodbye Normal Steet« från 2012.

De sjunger om de där nyanserna i livets törniga snår som vi hamnar i förr eller senare. Det där gamla skämtet ni vet »Vad händer om en spelar en country-platta baklänges? - Jo killen får tillbaka sin hund, sin fru och sitt jobb«. Det är ju precis det bandets låtar handlar om, tillvarons jävlighet, och alltid framfört med humor. Lägg på fiol, banjo och munspel så kan iallafall jag aldrig motstå. Bandet borde vid det här laget vara minst lika stora som Blackberry Smoke. Kanske händer det snart. Kan en hitta på uttryck som »Pipe Bomb Dream« så är ju precis allt möjligt.

10. Volantes - Cool name bad game (singel)

En svensk uppstickare. Bandets sångerska Jessica Bergkvist är numera bosatt i Los Angeles och det gör det lite problematisk med såväl repande som livespelningar. Men singeln ligger på Spotify, video är på gång och det här kommer bli riktigt riktigt bra. Gitarristen och bandets motor, Anders Jönsson, är en eminent låtskrivare med känsla för det där lätt dissonanta, men också stor kärlek till de vida viddernas sound. Hela singeln lovar mycket mer Americana-rock och väldigt gott för framtiden.

11. Lilly Hiatt - Trinity Lane

Det går inte att undvika att nämna att hon ÄR John Hiatts dotter, men där släpper vi det. Lilly är en säregen artist med Nashville-mått mätt, en sån där som inte följer nån jäkla formel eller mall. Inför den här plattan hade hon bestämt sig för att göra just ett »Rock-album« och det är vad det blev.
Titelspåret för tankarna till både Velvet och Lou Reed solo, sådär enerverande catchy-monotont, fast sen avbrutet av taggtrådsgitarrer. Svårmotståndligt!

12. White Buffalo - Darkest Dark, Lightest light

Jake smith som han heter egentligen, är Americanans skitigaste punkare. Ännu ett briljant fynd som signats av gamla dödsmetall-bolaget Earache records. Det här är en alkad Randy Newman på fulheroin spelandes på en sylta i Gallatin Pike, Nashville en sen lördagsnatt. Men också en klok och insiktsfull Dylan när han fann Jesus. Ja, det är en fullfjädrad och sammansatt artist med så många lager till sin begåvning att det är svårt att försöka fånga den i ett par rader. I vår kommer han till Sverige. DET är en dum om en missar. Favoritspår på plattan; Robbery, det är punk, det är jazz, det är briljant!

13. Nadia Reid- Preservation

Redan för två år sen flaggade jag för Nya Zeeländska Nadia, som golvade mig med debuten »Listen to formation...«. Nu har karriären tagit fart och hon har turnerat Europa. Hemma på »Sydön« kallar de hennes skapande för »folkmusik« och tja, det är väl en bra benämning på precis all musik som Rootsy står för. Nadia är och förbli högt hållen av mig, harmonierna golvar, liksom den vidunderliga skönhet som genomsyrar vartenda spår på albumet.

14. Anthony D`Amato - Won´t you be my neighbour (Ep för Refugee Aid)

En 6-spårs singel som är något så ovanligt som en platta som Spotify ger pengar FÖR! Jo för varje tusental spelningar skickar bolaget, känt för sin njugga hållning, pengar till internationella Refugee aid. DET är banne mig en stor sak Anthony D` Amato var här förra vintern med The Mastersons och tillbaka i höst som akustisk soloartist En politisk, orädd låtskrivare med massor av vackra och tänkvärda låtar under sitt bälte. På singeln finns såklart Woody Guthries titelspår men även Tom Pettys »I wont back down«. En riktigt bra platta, och lovvärd. Spela den varm på Spotify, är ni snälla.

15. North Mississippi Allstars- Prayers for Peace

På Rolling Rootsy Revue var årets kanske största behållning för min del just det här bandet. Som duo, bröderna Cody och Luther Dickinson, lyckades de låta som ett helt storband. Tänk White Stripes med femton medlemmar.
Ännu en modig politisk platta, och den lätt ironiska titeln är en vinkning åt alt högerns följare som hellre skickar Prayers än genuin hjälp till människor i nöd. Dessutom något så ovanligt som ett livesound som fungerar även på ett studioalbum.

Luther är en modern Hendrix, Cody är Animal i Mupparna med en otrolig känsla för takt och timing. Tillsammans är de ett av de viktigaste banden i USA i vår tid.