Har nog aldrig gjort en värre gubbalista, men det har varit ett sånt år så…


Eric Clapton - Sessions For Robert J
(Reprise).

En riktig utblåsning och ett bluesgung man sällan hör nuförtiden. Dessutom en DVD med en historielektion — både om Clapton själv och Robert Johnson. Omistliga bilder från sessionen med Clapton och fenomenale slidegitarristen Doyle Bramhall III i samma hotellrum i Dallas där Johnson själv en gång spelade in. Det är bara Johnsons låtar, men variationen mellan olika band, miljöer och soloutflykter är total. Brilliant, if you ask me. Och DVD:n får man så att säga på köpet…

Eric Anderson - Waves
(Appleseed).

Värme, vemod och allvar när Anderson tar sig an sina generationskamrater och ger uttjänta sånger som Tim Buckleys »Once I Was«, Phil Ochs »Changes« och »Lou Reeds «Pale Blue Eyes” helt nya kvalitéer.

Chip Taylor & Carrie Rodriguez - Red Dog Tracks
(Rounder).

I sånger som »Can´t Help It If I´m Falling In Love With You« har Chip och Carrie utvecklat en intimitet och närhet som gör dem till ett av de stora duettparen. Samma intima minimalism präglar även deras egna sånger vare sig det handlar om kärlek eller om starkare saker som »Must Be the Whiskey«.

Rolling Stones - A Bigger Bang
(Virgin).

Det helt otippade händer. Stones gör en skiva som hör till årets bästa. Jagger sjunger som en gud, de har skrivit sånger med rader smarta nog att citera på fester och det svänger på ett sätt man inte trodde de klarade av längre, inte minst i rockiga »Rough Justice«, som är en chockstart på CD:n och bluesiga »Back of My Hand«.

Bobby Bare - The Moon Was Blue
(Dualtone).

Countryns Sinatra, och det är inga överord. Det här är musik i minst samma klass som Willie Nelson eller Frank Sinatra. Elegant, mogen med storartat vackra och luftiga arrangemang där det bästa från 50-talets stråkar och körer får samsas med överstyrda gitarrer och skruvat piano. Bares version av »The Ballad of Lucy Jordan« är så bra att jag ryser och pianot blir allt mer dissonant i takt med att Lucys sinnestillstånd förvärras. Briljant.

Deadwood
(TV-serie)

Det mesta är lysande och vi får äntligen en västernmiljö man kan tro på — men svor de verkligen så fruktansvärt mycket? I Zane Greys böcker, som skrevs bara ett par decennier efter »vilda västerns« slut, är replikerna lika hövliga som i vilket 1800-talsdrama som helst.

Lasermannen
(TV-serie)

Briljant skildring av en tid, en stad och stämningar som jag levt i och genom utan att riktigt uppfatta dem förrän nu. Fast jag mer eller mindre bott på flera av Ausonius brottsplatser precis före eller efter dådet. Så kan det gå när man har småbarn och annat att tänka på. Tack för påminnelsen.

Lundell

Ofattbart att nån kan spotta ur sig två lysande CD, varav en dubbel, på ett år samtidigt med 15 konserter på Tyrol, varav åtminstone den jag såg var 3 timmar och 45 minuter utan svackor, men med höjdpunkter som »Connemara« och en självlysande »Skyll på stjärnorna« med bara piano.

Dylan

No Direction Home. Dubbel-CD:n med ovärderliga outtakes som den långsamma »Pill Box Hat« för alla oss Dylan-fanatiker och den otroliga DVD-filmen för precis alla som haft det minsta intresse för Dylan eller 60-talet.

McGarrigle Family Hour
(Hannibal, CD & DVD).

Det finns få saker som är häftigare än att höra riktiga musikanter sjunga och spela tillsammans och här finns värme, gudomlig stämsång och fantastiska låtar från ett helt århundrade och musikalisk gemenskap så det räcker för en livstid.

Donovan-boxen

Har inte fått tag på den än, men jag vet att den platsar.