Först reflekterar man över att titeln kan vara en nick till "Modern Sounds In Country And Western Music”. Ray Charles banbrytande album från 1962. En vattendelare på sin tid. En crossover av jazz, soul och country som fortfarande idag är ganska svårslagen.

Och det är nog en nick.

Allt inleds allt med att Sturgills 82-årige farfar Dood Fraley pratar på inledningsspåret »Turtles All The Way Down«. Ett av årets bästa öppningsspår. Nylonsträngat och mellotron gifter sig med glidande elektriska gitarrer, vassa trummor och Simpsons text som refererar till Jesus, Buddha, mytologi droger och mycket annat och som sedan avslutas med textraden »But love's the only thing that ever saved my life«. Bra jobbat på 3 minuter och 8 sekunder.

Nashville låter sällan så utflipprat som på »Metamodern Sounds In Country Music«. Det är berusande och jordnära och samtidigt tydliga melodier med traditionen i Nashville och Bakersfields mylla - men så mycket annat också.

Det finns två covers. En är Charlie Moores och Bill Napiers »Long White Line« som tuffar på med Laur Joamets rakbladsvassa Telecaster och Simpsons traditionella »guitarpicking«. Den andra covern är mer osannolik. En lysande version av »The Promise« - en hit från 1989 av syntpojkarna i gruppen »When in Rome«. Simpson omvandlar den till en progressiv kärlekssång och gör den helt till sin egen.

Covervalen visar en del på vad Sturgill Simpson är ute efter. Att med amerikansk tradition i botten utveckla en ny egen americana - något vi tackar lite extra för. Ytterligare bevis?

Direkt efter rockabillygospeln »A Little Light« med handklapp och andliga gitarrer går han över till »Just Let Go« med vackra harmonier, mellotron, glidande gitarrer, poetisk text och vacker orgel. En av de finaste stunderna på albumet. Och direkt därpå följer den nästan 7 minuter långa »It Ain´t All Flowers« där han spränger hela countrykosmos med psykedelisk bisarr sciencefictiongitarrer, filosofiska texter och reverb. Rena honky-tonk hallucinationen. Omedelbart därefter tar Sturgill oss tillbaka till det traditionella i det dolda bonusspåret »Pan Bowl«. Kanske det mest nostalgiska ögonblicket på albumet.

Sturgill Simpson strövar fritt omkring i sina städer, åker på de långa raka vägarna och tänker på alla värkande hjärtan. Allt hålls samman av en känsla för countrymusik, livet och framförallt modet att göra något nytt.

Han fick dessutom illustratören Jason Seiler (kanske mest känd för sina porträtt av påven) att göra det mångskiftande omslaget. Kanske också en nick till något?