Trots en ganska omfattande skivkatalog, både i eget namn och med sin grupp The Golden Boys, är John Wesley Coleman ett helt nytt namn för mig. Blev bekant med honom först under en natts skivspelande hos en kamrat nyligen, då denne med förklaringen »det här är en riktig fattigmans-Springsteen« stoppade in titelspåret »Bad Lady Goes To Jail« i cd-spelaren.

Ut ur högtalarna strömmade Springsteen, f´låt, jag menar naturligtvis Coleman, inspelad i en burk med Roy Bittan-piano och allt. Och jag hade kunnat svära på att den inlånade pianisten, Orville Neeley, ton för ton kopierat Bittans spel på Springsteens »No Surrender«, men på »Born In The USA«s bästa låt finns inget framträdande piano. Inte ens ett pianosolo. Neeley träffar rätt ändå. Och medan Springsteen bygger frihetsdrömmar om att bli och vara annorlunda finns i »Bad Lady Goes To Jail« inga visioner alls. Rollinnehavarna sitter där dom sitter.

Om rockmusiken har någon framtid så är det inte längre Springsteen som står för den. Nej, det är till udda filurer som John Wesley Coleman - som dissekerar rockmusiken, slänger det arenarockpompösa och bara behåller det mest nödvändiga - jag sätter mitt hopp. Och han behöver inte uttrycka sig verbalt ens, det räcker med att som enda text upprepa titeln, såsom i »Ooh Basketball« och »Christians Drive Like Shit«. En textskrivarkonst Roky Erickson gjorde till sin i »Clear Night For Love«.

Coleman missionerar i samma miljöer som The Damned och Stiv Bators frekventerade och hans stundtals snygga melodier, som »Lazy Baby«, »Go Baby Go«, »Can't Stop Dreaming« och »Bad Lady Goes To Jail«, förstärks av att skivan är inspelad under mycket enkla förhållanden.

Vid en första anblick finns inget gemensamt mellan John Wesley Colemans »Bad Lady Goes To Jail« och det på omslaget avbildade albumet »Alfie« av Billy Vaughn på Dot Records 1966. Eller tror jag bara så? Det gör mig sömnlös att jag inte kan se någon annan eventuell koppling...