Tommy Castro är på gränsen att måla in sig i det metallgallerförsedda hörnet av hård, gitarrdominerad bluesrock. Men han klarar sig precis. Med lika delar tur och skicklighet uppdelat på låtval, gäster och nedtonad gitarr.

Det är definitivt Tommys gitarr som är huvudinstrumentet. Och visst hanterar han det med skicklighet. Sångrösten är inte oäven och fungerar tillsammans med tung gitarr och bastant komp. Muskler kallar Bruce Iglauer det. För det finns uppenbarligen en marknad för den här typen av musik eftersom Bruce och Alligator nu ger ut sitt tredje album med Tommy Castro. En Tommy Castro som lämnade blåset bakom sig efter många år 2012 och startade upp med en tät kvartett i form av The Pain Killers, som förutom Tommy på sång och gitarr består av Randy McDonald bas, Byron Cage trummor och James Pace keyboards.

Gästerna är många. Så det här med ett litet tätt band håller inte för många av spåren. Startar i alla fall så med det första spåret bara för att sedan i stort sätt förse varje ny sång med en eller flera gäster. Även om det i några fall är ytterligare en gitarr, eller två. På »I´m Tired« är det Joe Bonamassa och på »When I Cross The Mississippi« är det både Tab Benoit och Mark Karan.

Men lyften kommer med de kvinnliga duettmedhjälparna och ett mer framflyttat piano. Och med låtvalen. Det är Tasha Taylor på J. B. Lenoirs »The Whale Have Swallowed Me«, Marcia Ball på Andre Williams »Mojo Hannah« och Samantha Fish i »Medicine Woman«. Vi ska inte ta äran av Mike Dukes sång och piano i Wet Willie-låten »Keep On Smilin´«, som de gör riktigt bra tillsammans, och Jimmy Pughs orgel i »Second Mind«.

»Two Steps Forward« är en tung och taktfast bluesrock med gospeltouch. The Holmes Brothers lyfter refrängen och Magic Dick resten med sitt fina munspel. Inte minst det ljuvliga solot, som påminner oss om fornstora dagar i The Gails Band.

Plattan har två bonusspår, en gång inspelade som en singel 2012. Det är »That´s All I Got« och den mest efterfrågade av Tommys sånger, »Greedy«.

Tur att han lyssnade på rådgivare och producenter när det gällde låtval och tillval av gästartister. Skickligt att hantera det så bra som han ändå har gjort. Vilket egentligen bara visar att musiken fungerar ännu bättre när han drar ner på volym, muskler och pedaler i gitarrspelet och låter sång, piano och orgel få ta mer plats.

Hårdkantad, gitarrdominerad bluesrock med mycket muskler är basen för Tommy Castro And The Pain Killers. Men han visar här att med lite motstånd i volymknappen, varierat låtval, många gäster och mycket välvilja kan den där förargliga inlåsningen i hörnet bytas