Graham Parker. Skönt att skriva om någon man har distans till. Få se nu, vad har jag: 65 CD, 23 LP och 42 singlar.

Graham Parker & The Rumour. Första skivan tillsammans sedan 1980 års »The Up Escalator« (fast då hade redan Bob Andrews hoppat av och ersatts av Nicky Hopkins).

»This Is 40«. Det är titeln på John Apatows nya stora Hollywoodrulle där Graham Parker & The Rumour spelar sig själva. Filmen går upp i vinter och det är anledningen till att skivan släpps nu, för den spelades egentligen in redan för ett år sedan. Bandet är nu dessutom mitt uppe i en comebackturné runt USA.

1976-79 släppte bandet fantastiska skivorna »Howlin' Wind«, »Heat Treatment«, »Squeezing Out Sparks« och felproducerade »Stick To Me«. De fick till ett eget sound med ett tajt band lika inspirerat av soul, pubrock och den nya vågens energi toppat med GP:s arroganta/ilskna/personliga röst.

Live lät de som ett gäng amfetaminstinna illrar. Det gör de inte på nya skivan som tur är för det hade kunnat bli patetiskt. Graham Parker har kvar ironin, humorn (han spelar kazoo på några låtar) och bettet i rösten och The Rumour låter verkligen som The Rumour. Otroligt hur väl man lyckas återvända till det där fylliga, svängiga soundet som bara flyter på. Skillnaden är att man haft förståndet att dra ner på tempot. Vi får mestadels ballads- och halvfarts-soulrock och lite vit mans reggae. Det gör att stirriga »A Lie Gets Halfway 'Round the World« och ryckiga »Live in Shadows« faller utanför ramen. Resten av skivan är dock julafton för oss som gillar exempelvis »Black Honey«, »Gypsy Blood«, »You've Got To Be Kidding« och »Not If It Pleases Me«.

Inledande »Snake Oil Capital of the World« snor introt från »Howlin' Wind« innan den övergår i en tillbakalutad reggaegroove där gitarrerna stöttas av fylliga orgelslingor från Bob Andrews.

Hela hemligheten med bandets sound är väl egentligen det perfekta samspelet mellan Parkers röst, Andrews orgel och Brinsley Schwarz gitarrplockande som hela tiden flyter ovanpå det gedigna grundkompet (Martin Belmont på gitarr, Andrew Bodnar på bas och Steve Goulding på trummor).

Följande »Long Emotional Ride« är albumets kärna och programförklaring. Parker konstaterar att han med ålderns rätt håller på att bli en ödmjukare, varmare människa som inte hela tiden behöver spotta ur sig cynismer på distans.

"I never took one word of advice
Never in my whole life
But now I wanna hear what other people say
Whether is wrong or right
I dreamed I saw a movie of my life
I thought I dreamed it but it was real
I realized I been surrounded by friends
All of the time, all of the time"

Även titellåten »Three Chords Good« kan man tolka som en hyllning till det här projektet. Både den inledande rädslan för hur illa det skulle kunna sluta och den sköna känslan när de nya låtarna började komma till honom (»Pulling songs outta my head like cherries, and the trees started singing the words«).

Kärlekssånger finns det också förstås. Jag vet att du är ledsen tjejen, men regn är faktiskt bara regn (»Stop Cryin' About the Rain«). »She Rocks Me« utstrålar rörande mänslkig värme precis som »That Moon Was Low«.

Graham Parker levererar också en angelägen, politisk låt om krigets absoluta vansinne maskerad till en soulballad, men ilskan kokar under den lugna ytan. »Arlington's Busy« handlar om att skicka unga amerikanska män in i döden för »det heliga krigets« skull och ibland råkar de till och med bli skjutna av sina allierade av misstag.

Gillar också avslutande »Last Bookstore In Town« där den retlige Parker står i full blom. Kul att Graham Parker & The Rumour ville uppfinna hjulet en gång till. Det borde finnas goda chanser att de vill komma hit och spela när flygrädda gitarristerna Schwarz och Belmont äntligen landat på fast mark i England igen.

Då återstår egentligen bara en stor, viktig fråga: Skall man önska sig en kazoo i julklapp, precis en sån som Graham fick?