Kelly Joe Phelps spelar blues med stor influens från jazzen. Inte så underligt. Kelly Joe tillbringade de tio första åren av sitt musikerliv nära den moderna jazzen. Sedan kom bluesen in i hans liv via Mississippi Fred McDowell. Han såg bluesen som ett sätt att utöka sina musikaliska ramar. Även om basen var huvudinstrumentet under jazztiden fanns gitarren alltid till hands hemma. Inte minst blev hans lapslidegitarrspel uppmärksammat. Inte utan anledning.

Nu är det inte lapslide som gäller. Här är hälften av låtarna framplockade på en Gibson D-35 och den andra hälften på en National slidegitarr. Omväxlande och varierat i fart och form ger gitarrspelet en både spännande och njutbar bakgrund till sången. Två spår, »Spit Me Outta The Whale« och »Brother Pilgrim«, är dessutom instrumentala slidespår. Kelly Joe sjunger med en mjuk lågmäld sångröst. Det kristna budskapet mer lockas fram än bankas in. Mer lockelsepredikant än domedagsprofet.

»Lead Me On« blev debuten 1994 och sedan har det blivit ytterligare sju mycket bra och uppskattade plattor fram till denna senaste »Brother Sinner And The Whale«. Den kommer säkert att bli beskriven som en gospelplatta. Här finns mycket av både mörker och ljus. Den eviga balansakten mellan de två världarna. I alla fall musikmässigt. Gospel och blues fick ju inte sjungas på samma dag. Skip James och The Monroe Brothers i kombination. Lite vintage mjukt melodiös gospel ala Mississippi John Hurt, som i »Goodbye To Sorrow«. Eller varför inte ett lite kraftigare anslag, som Son House i »I´ve Been Converted«.

Inspirerad av texten i Boken om Jona i Gamla Testamentet i Bibeln. Ett kristet anslag och ett tema med referenser till passion och sökandet efter sanningen. Ja, vi minns väl alla från skolan kristendomsundervisning historien om Jona i valens buk. Han som efter tre dygn i valens mage blir uppspottad på land och där predikar Guds ord. Det teologiska budskapet sägs vara kallelsen, Gud bryr sig om alla, kristna som hedningar, samt den förlåtande Guden.

Flera av sångerna känns personliga och originella. Det är väl egentligen bara »Guide Me, O Thou Great Jehova« som påminner om de mer traditionella frälsningssångerna. Lite enklare. Lite rakare. Annars förknippar många Kelly Joe med den mer experimentelle gitarristen John Fahey och den bångstyrige Reverend Gary Davis. Och nog är det så, att både den ene eller den andre av de många fina gitarrister som har funnits kan hittas inblandat i tonerna på Kelly Joes låtar. Men allra främst finns hans själv, Kelly Joe, och hans eget mycket fint personliga gitarrspel och följsamma sång.