Andra singeln från Down Harrisons kommande album, som släpps 14 oktober

John Prine (63) har aldri blitt allemannseie, men for de som har hørt & forstått er sangene til Prine noe av det mest menneskelige og empatiske som er å oppdrive. «Broken Hearts & Dirty Windows» innebærer at magien i Prines sanger overleveres til en ny generasjon sangere/ låtskrivere

En Nobelprisvinner verdig? Bob Dylan bedriver ord. Den deiser ikke ned i postkassen. Selv den største postkasse ville ha knelet. Den må hentes på posten og kommer i en stor sekk, inni sekken en stor eske, inni esken er den pakket i bobleplast

I Dogbreaths värld så lämnade Bluesen aldrig Mississippi för Chicago utan drällde halvpackad omkring mellan Deltat och The Hill Country

Jag är inte säker på att alla känner till den oerhörda popularitet gospelmusiken hade i USA under efterkrigstiden. Den stora mängd grupper och körer som sjöng och spelade in plattor. Och att försäljningen var stark. Även inom denna musik skapades supergrupper och fixstjärnor

Deadman - Take up your mat Israel Nash Gripka - Barndoors and Concrete Floor Matraca Berg - The Dreaming Fields Chet O´Keefe - Gamebird (Släppt december 2010) Cordovas - Cordovas Zoe Muth And The Lost High Rollers - Starlight Hotel Deadman - Live At Saxon Pub The Band Of Heathens - The Top Hat Crown and The Clapmaster´s Son Lucinda Williams - Blessed Eilen Jewell - The Queen Of The Minor Key Ryan Adams, Hayes Carll, Gillian Welch, Willy Tea Taylor, Ry Cooder, OK Star Orchestra, Hot Tuna, Emmylou Harris, Todd Snider, Guy Clark, Chip Taylor , Levon Helm, Kjell Gustavsson and the Rhythm 'n' Blues Orchestra och Bill Callahan

Jag fick Hot Tunas nya cd - den första på 20 år - för över en månad sedan och spelade den i bilen redan samma dag. Jag gillade vad jag hörde och spelade den igen. Den lät ännu bättre andra gången, men skriva om den? Jag vet ju inte mycket om Hot Tuna

I samband med senaste vernissagen på Ystads konstmuseum (för konstnärerna Bo Söderström, Peder Josefsson och Johan Svensson) var det skivsläpp för ett album med saxofonisten Christine Sehnaoui (född i Paris men föräldrarna kommer från Libanon)

Det är få band som likt I See Hawks In L.A. kan föra oss tillbaka till tiden när västkustens psykedeliska folkrock fyllde våra sinnen. Tiden då The Byrds, Gram Parsons, Quicksilver Messenger Service, Grateful Dead eller New Riders Of Purple Sage glänste som allra starkast

Pilgrim med tvillingsystrarna Karin och Maria Forsman i spetsen är tillbaka med ett nytt och smått sensationellt album. »Harbour Girl« spelades in i KONK studios i London med legendariske Ray Davies som producent. Men alla som förväntar sig att höra sextiotalspop bör omedelbart tänka om

Junior Wells er antagelig mest kjent for omfattende samspill, for ikke å si munnspill, med en lang rekke storheter, i særdeleshet Muddy Waters, men også med Buddy Guy, og, i noen tilfeller, med Rolling Stones og Van Morrison

När jag hör öppningsspåret »Beg for Broken Legs« påminns jag om de regelbundet återkommande liknelserna mellan Ryan Bingham och Steve Earle

Jag har egentligen ingen aning om hur det såg ut i jamaicanska inspelningsstudios på sextio- och sjuttiotalet, så allt jag skriver härunder kan lika gärna vara rent nys

»Don't you believe Richard Swift. He would love it if you thought was a back-room, nice-priced LP circa 1938 – one of eleven copies in existence«. (Ur Lance Alton Troxels text i bookleten till det här albumet). All konst är dupering

Det engelske reggae/dancehall selskab Greensleeevs Records har siden 1993 haft stor succes med opsamlingsalbummet »Ragga Ragga Ragga« og med den seneste i rækken fortsætter man successen med en omgang hæsblæsende dancehall. »Ragga Ragga Ragga 2005« er den 19