Alla inklusive Power Meet-raggare och saxofonbuggare får lov att gilla Refreshments. Är det då politiskt korrekt och intellektuellt försvarbart att gilla dem? Inte en aning, men de får en välförtjänt guldskiva varje gång.

Snortajt rock'n'roll ständigt inspirerad av Rockpile 1977-1981, och jag älskar det. Genom åren har förebilder som Dave Edmunds, Billy Bremner, Mickey Jupp och Geraint Watkins stått i kö för att spela med dem.

Ständigt ute på vägarna eller i studion med en arbetsmoral i Mikael Wiehe-klass (oj, hur fick jag med Mikael Wiehe i en Refreshments-recension).

Elva nya låtar som »Negative Nancy«, »Go Baby Bird«, »Cadillac Woman«, »Cool Is a Rule« och »Cherry Pop Flavored Lips«.

Skivan avslutas med Chuck Berry-rökaren »It's My Own Business«. Då tänker man ju på Dave Edmunds LP »Tracks On Wax 4« där den fanns med, men även på »Lost In the Blåst-bandet« Memphis Bends makalösa tolkning på 1977 års LP »Good Rocking Tonite« med salige Mickey Gee på gitarr. Respekt.