Jag blev förälskad i Abigail Washburn när jag hörde henne första gången med Uncle Earl. Det var den högst personliga sångrösten och det explosiva »clawhammer«-banjospelet som fick mig att drömskt sväva bort. Förälskelsen bleknade något med hennes två efterföljande projekt, men nu är den i full blom igen med detta hennes nya album »City Of Refuge«.

Kombinationen av amerikansk bluegrass och kinesisk folkmusik pressas mer mot internationell rock och pop och får ett nytt spännande uttryck. Det här är årets hittills roligaste och mest njutbara platta. Och sången är där igen. Härligt.

Uppbackningen går inte av för hackor. Jazzgitarristen Bill Frisell lägger härliga riff och guazengspecilisten Wu Fei skapar sitartoner, Ketch Secor och Morgan Jahnig från Old Crow Medicine Show svarar för bakgrundssång. Med finns även Carl Broemel från My Morning Jacket, Chris Funk från The Decemberist, Jeremy Kittell från Turtle Island Quartet, Kenny Malone från Nashville studios och dessutom det mongoliska stringbandet Haggai. Och inte minst Rayna Gellerts innovativa fiol på »Last Train«.

Mer och bättre än på tidigare plattor har Abigail här fått kombinationerna att arbeta tillsammans på ett lyhört sätt. Kanske är det producenten Tucker Martine förtjänst. Skit samma, gudagott är det.

När man fått en handfull spännande spår som är både njutbara och finurliga avslutar Abigail med tre dundrande kalassånger i helt olika stil. »Dream Of Nectar« är drömskt svävande, »Devine Bell« är glädjefullt sprittig med en nästan skrattande Abigail vid sångmikrofonen och det hela avlutas sedan med en högtidlig gospel i den traditionella »Bright Morning Stars«.

Allt har med »City Of Refuge« blivit bättre. Sångerna känns textmässigt mer genomarbetade och stringenta, det musikaliska framförande mer sammanhållet och uttrycksfullt, produktionen genial och sången, ja så underbar som jag vet att hon kan sjunga.