Rootsy logo  
Rootsy logo

Artikel / Krönika
Buffy Sainte-Marie - en konsekvent protestsångerska
Av Magnus Eriksson

Häromdagen skrev jag några rader för att påminna om Aces utgivning av Joan Baez Vanguard-inspelningar. Men bolaget ser också till att hålla Buffy Sainte-Maries musik tillgänglig. Buffy Sainte-Marie har aldrig varit omstridd på samma sätt som Joan Baez. Hon hade sin indianska härkomst. Även om hon tidigt adopterades bort och inte växte upp i reservatet, tycktes det höja henne över njugg kritik och felslagna ifrågasättanden. Och Buffy Sainte-Marie var en mer konsekvent protestsångerska. Det traditionella materialet utgjorde en mindre del av hennes repertoar, och hon integrerade inte som Joan Baez countryn i sin tidiga musik, utan väntade till 1972 med att göra vad som brukar anses som en renodlad countryskiva, »Moonshot«.

Men även Buffy Sainte-Marie har gjort en del mindre lyckade saker. Hennes sång »I’m Gonna Be A Country Girl Again« gav ett tidstypiskt uttryck för den liberala östkustmedelklassens nostalgiska längtan efter ett enklare liv på landet. »Är det konstigt att man längtar bort nån gång« hette den på svenska. Lena Andersson hade en stor hit med den som femtonåring 1970, och hennes utsökta svenska version (med text av ABBA:s skapare Stickan Andersson) var paradoxalt nog radikalare i sin beskrivning av miljömordet än Buffy Sainte-Maries original. Och »Soldier Blue« är väl knappast omistlig?

Men Buffy Sainte-Marie har också gjort musik av högsta klass. De tre senaste Ace-utgåvorna ger en fin bild av hennes spännvidd. Senast kom »It’s My Way!«, sångerskans debut-lp från 1964. Redan första sången är lysande, den militanta protesten mot behandlingen av ursprungsamerikanerna i »Now That the Buffalo’s Gone«:

But even when Germany fell to your hands
Consider dear lady, consider dear man
You left them their pride and you left them their land
And what have you done to these ones?
Has a change come about, Uncle Sam,
Or are you still taking our land?
A treaty forever George Washington signed,
He did dear lady, he did dear man.


Sedan relaterar Buffy Sainte-Marie fördragsbrotten och förankrar allt i vår tid: ”It’s here and it’s now you must help us, dear man, / Now that the buffalo’s gone.«

Skivan innehåller fler profilerade protestsånger, bland annat »The Universal Soldier«, och den dödsmärkta »Cod’ine« där Buffy Sainte-Marie talar inifrån missbrukarens medvetande. Det sägs aldrig rakt ut att det handlar om en indian, men det ges signaler. Sångens jag har lytt sina förfäders förbud mot alkohol, och hon har varnats för staden. Men hon faller, och sången ger ytterligare en accent åt Buffy Sainte-Maries kritik av det stora amerikanska folkmordet.

Tre år senare kom »Fire & Fleet & Candlelight«, en skiva som är närmast programmatisk i sin stilblandning. Folksånger blandas med protestsånger, och vi får även en del påminnelser om varför den franska chanson-traditionen är något vi kan leva utan. Buffy Sainte-Marie framträder solo i de flesta av sångerna, med akustisk gitarr och mungiga. Bruce Langhorne med compadres kopmpar i en sång, och så har vi några orkestreringar, som inte alltid fungerar. »Summer Boy« är visserligen en vacker sång, och den inleds fint med lite harpknäppande, men sedan förtätas den instrumentala bilden, och Buffy Sainte-Marie tappar den täta lyriska glöden i sin sång för att hålla jämna steg med orkestern.

Men här finns också en av den amerikanska folksångarvågens bästa sånger, Joni Mitchells »The Circle Game«. Buffy Sainte-Marie gör den nästa lika bra som Ian & Sylvia. Bara nästan, men det räcker för att det ska vara bättre än det mesta.

Den tredje skivan med Buffy Sainte-Marie i det senaste svepet från Ace är countryskivan »Moonshot«. Den markerar ett personligare, och egensinnigare, förhållande till countryn än Joan Baez »David’s Album«. Kompet är suveränt: Charlie McCoy, David Briggs, Norbert Putnam, Ken Buttrey och gitarristen Billy Sanford. Och så Memphis Horns, vilket borgar för en tydligare rhythm & blues- eller soulattack i musiken, inte minst i öppningslåten »Not the Lovin’ Kind«, som lika gärna kunde varit inspelad i Muscle Shoals som i Nashville.

I det mer renodlade countrymaterialet sjunger Buffy Sainte-Marie med en närmast naivistisk frasering, och allt är i ärlighetens namn inte bra. Men här finns några pärlor som motiverar ett inköp, som »Native North American Child«, där Buffy Sainte-Marie återvänder till sitt stora tema, men den här gången i en tung inramning som påminner om vad flera av musikerna några år tidigare gjorde i Area Code 615. Och så framför Buffy Sainte-Marie några sånger av Mickey Newbury, den innerliga »Sweet Memories« och en rockigare version av »Mister Can’t You See«, som Newbury skrev tillsammans med Townes Van Zandt.

Låt mig också bara, avslutningsvis, nämna några av de andra aktuella Vanguard-utgåvorna från Ace. Där finns »Doc Watson & Son« från 1965, den första skivan med Doc och sonen Merle, och »Doc Watson in Nashville« från 1968, en av de skivor som pekar fram mot vad Doc Watson så småningom skulle göra på Sugar Hill.

Där finns också ett par antologier. »Duets« innehåller just duetter, både sånger av fasta duor som Ian & Sylvia och Richard & Mimi Fariña, men även mer tillfälliga konstellationer som Joan Baez och Donovan.

»Folk Hits« är en mer disparat samling där Phil Ochs samsas med Odetta, Judy Collins, Ian & Sylvia och Jim Kweskin Jug Band. Och på »The Vanguard Folk Rock Album« finns material som speglar folkmusikvågens tidiga dragning åt en mer rockintegrerad estetik.

Läs mer om Sainte-Marie, Buffy


 
Designad för IE6+. Ytligt testad med Opera 7, Netscape 7.2 och Mozilla FireFox. Webdesign Jens Olsson. ©2004 Rootsy.nu. Powered by Notepad, Apache, MySQL & PHP
Denna sida är designad till tonerna av White Stripes och Rodney Crowell.