Rootsy logo  
Rootsy logo

Artikel / Krönika
Tom Russell om politik, tjurfäktning, jazzsaxofonister, horhus, Woody Guthrie, cirkusar, Clifton´s Caféteria och annat som ryms i hans mytiska Amerika
Av Christer Olsson

Tom Russells ”Hotwalker” är en märklig skiva. Mer ett ljudcollage än en skiva i vanlig mening. Det finns bara två riktiga sånger på skivan, men både ”Woodrow” och ”Grapevine”, som handlar om Bakersfield-countryn, hör till det bästa Tom skrivit. Resten av skivan är ett ljudbygge från ett mytiskt Amerika som inte längre existerar — om det nu nånsin existerat. Men Russells konst är att han får alla som hör skivan att längta dit — till Charles Bukowskis, Woody Guthries,Lenny Bruces, Dave van Ronks och Little Jack Hortons Amerika. De utstöttas, de uddas och kantstöttas Amerika.

I centrum finns den syrebubblande kastratrösten från Bukowskis supbroder från 50-talet, dvärgen, skådespelaren och stuntmannen Little Jack Horton och hans fantastiska historier och förtvivlade utfall mot dagens Amerika. Runt honom grupperar sig rösterna från Jack Kerouac, Bukowski, Lenny Bruce, tonsättaren Harry Partch, poeten Edward Abbey och folksångarna Dave van Ronk och Ramblin´ Jack Elliot.

— Det här är stora röster och genom att uppsöka dem på nytt försöker jag hitta tillbaka till den gnista som en gång gjorde Amerika bra, säger Tom Russell när jag når honom på hans hotellrum i London för ett samtal om politik, tjurfäktning, jazzsaxofonister, horhus, Woody Guthrie, cirkusar, Clifton´s Caféteria och annat som ryms i hans mytiska Amerika.

Hur har ”Hotwalker” mottagits hittills?

— Mycket bra här i England. BBC har gjort ett större inslag, MOJO ska göra en artikel och Uncut kommer med en stor recension. Det är viktiga tidningar för mig. Och hemma i USA börjar det ta sig, med radio och sånt — det tar lite tid för plattan att fastna, men…

Tror du européer är mer intresserade av amerikansk samtidshistoria än amerikanerna själva?

— Ja, det verkar så. Dessutom är de mer objektiva och ibland t o m lite mer intelligenta.

Hur kom det sig att du gjorde den här skivan?

— Om ett par månader kommer det en bok, ”Tough Company”, som baseras på min brevväxling med Charles Bukowski. Jag träffade bara honom en enda gång, på gatan, men jag lärde känna hans arbeten genom en krönika han skrev i en underground-tidning i Los Angeles på 60-talet. Jag samlade på alla hans krönikor, och så småningom upptäckte jag att han inte hade dem själv så jag gav dem till honom. Dave Alvin, från Blasters, som är en god vän, läste dem och tyckte att jag skulle göra en bok av dem. Han har skrivit en fin inledning till boken. Och på 80-talet gjorde jag en intervju med Bukowski för den norska rocktidningen Beat och de intervjuerna är också med i boken. Så idén om att göra en skiva kommer ur allt det där…

Träffade du aldrig Bukowski när du intervjuade honom?

— Nej, jag ställde mina frågor via brev. Vi träffades bara den enda gången i korsningen Hollywood & Vine, sen verkade det aldrig bli rätt tillfälle igen. Och jag ville inte ligga på. Det var det så många som gjorde ändå.

Du är född och uppväxt i Los Angeles?

— Ja. Fast det är en annorlunda stad nu. I 40 år har de försökt att återskapa downtown Los Angeles, men det är fortfarande inget ställe där man vistas frivilligt , som New York eller San Francisco. Det är helt öde på nätterna och mexikaner och koreaner har tagit över området helt. Det finns fortfarande en speciell känsla där, men LA är så oerhört stort…det är bara motorvägar, och utan bil kommer man ingenstans…

Jag vet. Första gången jag var i LA var jag tvungen att åka buss och då hamnade jag i downtown, På Clifton´s Cafeteria, som du nämner på skivan…

— Verkligen?! När var det? Jag undrar om den finns kvar fortfarande? Det tror jag knappast, men då fanns den. En del ställen, som The Pantry, en fantastisk restaurang som har öppet 24 timmar om dygnet, finns fortfarande kvar — Dave brukar äta där. På 60-talet jobbade jag på blomstermarknaden och körde lastbil mellan Santa Barbara och LA och levererade rosor i de trakterna. Då var det fortfarande mycket Bukowskis Los Angeles.

Var inte Clifton´s världens första kaféteria?

— Jag vet inte, men du kan mycket väl ha rätt. Jag vet att det fanns historiska inslag i den…

När jag var där var den otroligt kitschy…

— Ja, det minns jag. Det fanns vattenfall inomhus och väggarna var målade så att de skulle föreställa en djungel…det var häftigt!

Kände du till alla de här udda existenserna, författarna och konstnärerna när du växte upp?

— Jag gick i en katolsk skola, men jag hade en väldigt bra litteraturlärare. Vi fick läsa Ginsberg och Kerouac, men det var inte förrän jag slutat high school som jag upptäckte Bukowski och Lenny Bruce.

Det finns inte så många hela sånger på plattan, men de som finns är desto bättre, speciellt ”Woodrow” som handlar om Woody Guthrie. Det är väldigt skönt att höra en sång där han inte bara framstår som en hjälte —han var ju notoriskt opålitlig och otrogen förutom att han var otroligt egocentrisk. Själv är jag väldigt trött på den alltför sockrade bilden av Woody…

— Bra att du upptäckte det. Jag är själv trött på att folk lägger ord i en död mans mun hela tiden. Som att Woody skulle ha röstat på Kerry och sånt skitsnack. Woody var en djup, svår och märklig människa och det var det jag ville få fram. Det var därför jag ville att Ramblin´ Jack Elliot, som var en av de sista människorna som kände honom som fortfarande lever, skulle vara med. Jack berättade för mig att det var inte många som klarade av att umgås med Woody.

Han verkade inte vara alltför förtjust i kvinnor heller…

— Jag tror han hade ett problem med det ja. Men gräver man tillräckligt djupt så hittar man samma problem hos många berömda män. Det är nånting som vi alla måste ta itu med.

Träffade du nånsin Dave van Ronk?

— Oja, hela den historien på skivan är sann. Jag tror jag var uppe i hans lägenhet i The Village och åt och drack minst tre gånger. Och varje gång var det ungefär som på skivan. Det är min favoritepisod på skivan eftersom den slutar med att Dave sjunger…hans sista framträdande. Han dog ett par veckor senare. Man kan höra hur tungt han andas, kämpar för att få luft…hans lungor är nästan borta och man hör hur han kämpar för att andas.

Du verkar längta tillbaka till en tid när man kunde få en rejäl drink och en cigg i en bar…

— Och ändå har jag aldrig rökt (skratt). Men jag tycker att den nya politiska andan med alla regler om vad man för göra och inte får göra och vad man får säga på radion har gjort att det är värre än nånsin — det verkar som om det urholkat mycket av vår ursprungliga anda. Jag vill inte bli nostalgisk, även om det finns lite nostalgi här och där på skivan, och jag tycker inte att stora artister blir nostalgiska. Jag tycker det här är stora röster och genom att uppsöka dem på nytt försöker jag hitta tillbaka till den gnista som gjorde Amerika bra i stället för som det är nu — med Burger Kings, Walmart´s och Starbuck´s. Nu har vi blivit beroende av Starbuck´s. Det är nästan omöjligt att undvika dem, och när jag är ute på turné måste jag ha kaffein. De tvingar dig t o m att prata deras fikonspråk…latte grande…men jag älskar starkt kaffe — var jag än får tag på det.


De religiösa sånggrupperna du pratar om på skivan — är det nåt du upplevt själv?

— Det är en kombination av vad jag och Little Jack Horton varit med om. jag lägger ord i hans mun och han lägger ord i min. Fast jag såg faktiskt de blinda gatusångarna, som är med i början av skivan, Baby Hoover och Virginia Brown. Stora, kraftiga kvinnor som sjöng och tiggde på gatorna i New York. Men historien om hur Jack skulle spela frälsare på parkeringsplatsen i LA är hans egen — fast jag tyckte den var väldigt bra. Jag har massor av band jag spelade in med honom som nog skulle kunna bli en bra bok en dag.

Var träffade du Jack Horton?

— På 70-talet var jag med i en grupp tillsammans med en kvinna, Patricia Hardin, som spelade piano och hon skrev några låtar om cirkusartister. En av dem hette ”The Phantom of Balance” och handlade om en lindansare. Det gjorde att vi fick åka med Ringling Brothers-cirkusens tåg — på den tiden åkte de fortfarande tåg — och träffade ett par clowner och några av småfolket, de kallades inte för dvärgar. Jack var en av dem, och efter att ha spelat in honom på 70-talet höll jag kontakten under åren. Ringling Brothers finns fortfarande kvar, men det är inte alls samma sak. I den politiska korrekthetens namn får de inte ha lejon och tigrar och jag tror inte de reser med tåg längre. Och de uppträder inte i tält längre. Jag vet att ni fortfarande har tält i Europa och det finns några mindre cirkusar som fortfarande uppträder i tält, men Ringling Brothers uppträder på stora inomhusarenor. Jag gillar de europeiska cirkusarna bättre — de har massor av snygga kvinnor på hästar (skratt)…

I slutet av skivan gör Jack Horton ett rejält utfall mot dagens Amerika. Han verkar verkligen förbannad…

— Han är både full och förbannad, men han tog verkligen orden ur munnen på mig.

Tror du radion kommer att spela de grejerna?

— Jag vet inte. Men jag vet att många radiopratare i USA diskuterar om de ska våga spela skivan eller inte. Och det är väl bara bra att det blir lite debatt om det. De borde börja fundera lite över hur konservativa vi har blivit, bara de senaste åren. Min teori är att alla satsade så mycket inför det senaste valet och dagen efter valresultatet gick alla tillbaka till det gamla vanliga igen. Men jag hoppas att den här plattan talar om de djupare problemen i en döende kultur, så jag är glad att den är lite kontroversiell.

Alla talar om USA som den fria röstens hemvist — men är den så fri längre?

— Nej. De mer eller mindre dödade Lenny Bruce på 60-talet, och nu verkar det som om vi fått tillbaka samma klimat igen. För ett halvår sen blev jag utskälld för att jag sa ”fuck” på radion av misstag. Som om jag skulle fördärva Amerikas ungdom med det. Det finns faktiskt större problem att ta itu med. Jag måste t o m tänka på vad jag säger här. Jag kan inte säga nånting uttalat om den nuvarande administrationen för då kanske de inte släpper in mig igen…

Skivan slutar med ”America the Beautiful”…

— Vad jag försöker säga med det är att outsiders som jag själv, Woody och alla de andra på skivan är lika patriotiska som vilken högerfanatiker som helst. Men vi är patrioter på ett sannare sätt.

När man hör avsnittet om Tijuana och gränsen får jag en känsla av att det var en sorts familjeutflykt att åka ner dit på helgerna —stämmer det?

— Ja, på 40-, 50- och 60-talen brukade folk som växte upp nära gränsen, LA är väl 10-12 mil bort, åka ner till Tijuana på helgerna och gå på hästkapplöpningar, hundkapplöpningar och tjurfäktningar. Spriten var billigare och det fanns många fina nattklubbar. Gick man på tjurfäktning kunde man se filmstjärnor som Marilyn Monroe eller sportstjärnor som Joe diMaggio — det var ett ställe att visa upp sig. Dessutom kunde man skilja sig över en natt i Mexiko. Men allt det förändrades på 70- och 80-talen när allt kollapsade. Jag har skrivit om det på ”Borderland” — i en låt som heter ”When Sinatra Played Juarez”. Jag bor bara 20 minuter från Juarez så jag gick över gränsen med en kassettbandspelare rätt nyligen och gick ut och in på cantinas och barer och spelade in det jag hörde, som taxichaffisen som pratar om åsnorna…

När jag var yngre snodde jag mina föräldrars bil och stack ner till Juarez och letade efter horhus en helg när de inte var hemma. Men jag kommer också ihåg att jag åkte till tjurfäktningarna med mina föräldrar. Och sen dess har jag varit fast. Jag skulle kunna prata om tjurfäktning i en vecka — jag har t o m gått på tjurfäktarskola för att lära mig mer om det. Men jag har bara gått upp mot små ofarliga djur — inget blodvite, förutom mitt eget. Jag har blivit nerslagen ett par gånger, men jag älskar det. Jag tror jag äger varenda bok om tjurfäktning som finns på engelska — det är säkert ett hundratal. Tjurfäktning är inte en sport — det är en konstform.

Vad har du för relation till Harry Partch?

— Jag gillar honom, jag tycker om det han sade och jag tycker om hans sätt att bygga instrument från delar han hittat på olika skrotupplag. Alla instrument fick vackra namn och han skapade en egen skala. Jag tror att t ex Tom Waits är oerhört påverkad av Harry Partch. Han låter fortfarande som Harry. Jag upptäckte honom på 60-och 70-talen, men han är fortfarande rätt okänd i USA. Hans idéer är fortfarande extremt radikala och mycket av vad han gjort är svårt att lyssna på. Men det gäller för mycket Tom Waits gjort, eller Captain Beefheart — även om jag gillar själva idén med Captain Beefheart. Jag var lite orolig för att den här skivan skulle bli för avant garde, för mycket oväsen eller för mycket spoken word, så jag ville att musiken skulle strömma igenom skivan så att man kunde lyssna på den mer än en gång. Det finns ingen mening i att vara avant garde bara för att vara avant garde.

Vem är det som spelar den fantastiska saxen när du berättar om västkust-jazzen?

— O min gud, det var verkligen en upptäckt! Jag ville ha en äldre snubbe, en riktig västkustsaxofonist och min tekniker på plattan hittade en snubbe, Tony Campiesi, en av de där killarna som varit med i evigheter och spelat med killar som Stan Kenton och Chet Baker, även om jag aldrig hört talas om honom. Han var väl lite över 60 och kom in i studion med sina fyra-fem saxar och nån slags basflöjt. Jag förklarade vad jag höll på med och han bara sade ”jaja, gör du din grej så spelar jag bakom dig”. Vi gjorde alltihop i en tagning och det blev fantastiskt. Atmosfären var fantastisk och han berättade en massa historien. Det var som om han kommit från en annan tid. Han ville ha kontanter, men det hade jag inte så jag skrev en check på 200 dollar — han var bara där en timme — och efter en timme ringde min bank och berättade att han betalt nån annan för att lösa in checken (skratt). Han var verkligen en riktig, gammaldags jazzsnubbe. Jag skulle gärna jobba med honom igen…

Vad hade du för relation till Bakersfield och musiken där? Var du där och lyssnade?

— Nej, det var ändå 15 mil dit, och jag var för ung då. Buck Owens spelar fortfarande på sin egen klubb på fredagar och lördagar och jag måste bara ta mig dit och se honom innan han dör. Jag har träffat Merle Haggard och både Dave Alvin och jag var med på hyllningsskivan till honom, ”Tulare Dust”. Bakersfield var helt annorlunda än Nashville — det fanns nånting där som bara fanns i Kalifornien. Som färgades av arbetarna och människorna som kom från Oklahoma, från the dust bowl, på 30- och 40-talen. De tog sina instrument med sig och skapade nåt helt annorlunda.


Har du börjat fundera på nästa skiva än?

— Ja, jag har en som är mer eller mindre färdig redan. Jag har jobbat mycket i år. I somras höll jag på med en skiva som heter ”Love & Fear”, ett antal rätt taggiga kärlekssånger från mina senaste förhållanden, men sen tog ”Hotwalker” över och jag bestämde mig för att göra klar den först. Jag har 12 mer eller mindre färdiga låtar, men jag måste lägga band på mig för skivbolaget vill inte släppa den eftersom de tror att det blir så mycket press med ”Hotwalker”. Dessutom finns det en DVD, ”Hearts On the Line” — som handlar om en tågresa med konserter jag gjorde tvärs över hela Kanada förra sommaren — som är klar att släppas. Och jag har målat en hel del… fast skivbolaget säger att jag måste lugna ner mig lite…

Du verkar jobba hela tiden?

— Ja, i år (2004) har jag gjort det. Jag gjorde slut med min flickvän i maj, slutade dricka, lade av med en del andra dåliga vanor och lovade mig själv att hålla mig borta från stadiga förhållanden ett tag och helt koncentrera mig på att skriva och måla — och det har lönat sig. Även om det gått lite för långt. Arbetet tar över efter drickandet. Jag vet inte om jag kommer att vara vit för evigt, men när klockan blir fem och man inte börjar dricka så har man sex-sju timmar kvar nykter och vad ska man då göra om man är ensam hemma? Jag ser inte på TV så det går bort. I stället har jag börjat måla på allvar, skriva låtar och jag jobbar på två-tre olika bokprojekt. Jag målar snabbt, som du kan se (skratt), men jag försöker ta det lugnare och jag tycker målningarna har blivit bättre. Vi ska försöka få till en utställning i Austin under South By Southwest.

Dina tavlor verkar vara inspirerade av mexikansk konst — åtminstone att döma av de omslag du gjort?

— Ja, när jag började för några år sen gjorde jag mycket dödskallar, De Dödas Dag och sånt, men jag försöker komma bort från det nu. Jag har varit en hel del i Mexico City och gått igenom muséerna där och jag älskar mexikanskt måleri, Diego Rivera, och naturligtvis var jag i Frida Kahlos hus…jag tycker om färgerna.

Läs mer om Russell, Tom


 
Designad för IE6+. Ytligt testad med Opera 7, Netscape 7.2 och Mozilla FireFox. Webdesign Jens Olsson. ©2004 Rootsy.nu. Powered by Notepad, Apache, MySQL & PHP
Denna sida är designad till tonerna av White Stripes och Rodney Crowell.