Artikel / Krönika
Dylan Earl - cajun i själen
Av Magdalena Väpnargård

Dylan Earl vet hur det känns att förlora allt. Och hur det är att återfå tilltro och balans. Louisiana-sonens familj förlorade allt i orkanerna »Katrina« och därefter »Rita«. Att tala om att få sin tillvaro slagen i spillror, kan nog inte göras tydligare än så.

Han föddes i Lake Charles, Louisiana 1989. Växte upp som vilken idrottande amerikansk kille som helst. Fast ett busfrö i Bayoun, som tidigt fick lära sig att se upp för Moccasin-ormar och alligatorer i vattnet. Som hade moskitbett till vardags och en gång varje år fick uppleva det fantastiska, och för ett barn ofta obegripliga i Mardi Gras.

Föräldrarna skilde sig när han var pojke och delad vårdnad var hans vardag.

Han hamnade i Ozark mountains, Arkansas. Och känner sig mer som en neutraliserad Arkansas-bo idag, trots sin mammas djupa rötter i Sabine, Texas. Han är en cajun i själen, och uppväxten i Louisiana har präglat honom.

-Jag kom till Arkansas när jag var 15, »mogen« och helt ensam. Jag lärde mig dricka öl, köra traktor, och att bli ett hängivet fan av Arkansas Razorbacks.

- Min mamma gav mig kärleken till musiken, och för det är jag mycket tacksam. I vår gamla Ford van lyssnade vi mycket på kassetter med Willie Nelson, Dwight Yoakam och Merle Haggard. Vi åkte ofta på utflykter i Södern när jag var barn, och det var då musiken fastnade i mig.

- Min första låt skrev jag som sextonåring, men det tog många år för mig att förstå att musiken var min väg, min karriär. I college startade jag mitt första band, och fick en försmak av turnélivet när vi gjorde små mini-turnéer. Men att det skulle bli mitt yrke var inte solklart. När jag tvingade välja mellan universitetet eller att åka på en tre månader lång turné som förband åt Daniel Romano, valde jag musiken.

- Det stod så klart för mig att det var musiken som var min stora kärlek, och jag kan inte ens föreställa mig att syssla med något annat. Inte för tillfället. Jag har en utbildning i bagaget, och så småningom ska jag använda mig av den, men just nu är mitt liv på vägarna och i strålkastarsken. Låtar kommer jag aldrig sluta skriva.

- Jag tar mitt artisteri på största allvar. Det enda jag fokuserar på är hårt arbete och att göra mitt allra bästa. Men med sagt, så har jag alltid med ett inslag av lättsamhet. Det är viktigt att ha roligt samtidigt som jag har mitt eget uttryck. Jag är säker på att såväl George Jones, John Prine och Johnny Cash, alla hade det gemensamt, att de kunde driva lite med sig själva.

Han har många musikaliska idoler och förebilder, förutom de redan nämnda.

- Jag älskar Blaze Foley. Glen Campbell, Lee Hazlewood, Tom Petty och även Thin Lizzy. Och så har jag en stor lista med nutida idoler, många av dem ligger för övrigt hos er på Rootsy. Jag är ett stort Drive-by Truckers fan.

Dylan har varit en hel del i Europa tidigare, men inte besökt Skandinavien.

- Jag gick ett kort tag i skola i Bryssel och hade det som bas när jag reste runt en hel del i Västra Europa. Jag bokade och spelade ganska många mindre solo-turnéer i både England och Tyskland. Men nu är det tid för Skandinavien, och det känns så rätt att göra det på det här viset och med Rootsy.

- Jag tycker, minst sagt, att det ska bli otroligt spännande. För mig känns det som nån slags vallfärdsplats för Americana, country och folk/rock musik. Ni har inte gått på det där skräpet med »Nashville-pop«! Och det gillar jag att ni inte har.

- På mina spelningar ska ni alltid förvänta er mitt personbästa. Jag vill engagera min publik, och få alla att känna sig som en del i showen. Förmodligen är jag mer exalterad att få hänga med er än tvärtom.

Dylan får avsluta med att berätta om en av sina låtar, en jag personligen tycker väldigt mycket om. »Cold as the Rockies«, såklart syftar han på The Rocky Mountains.

You said you’d love me
As long as you live
You said you’d need me
Till the day you drop dead
But the walls of the house that we both live in
They might suggest a different story to tell
They’d say it’s cold as the Rockies
Since you two moved in
At best as warm as the winters
In east Arkansas
All we can offer
On this foundation
Might we implore you to call
Another place home

- Jag bodde på samma gata som Daniel Romero, i Ontario, Kanada, när jag skrev låten »Cold as the Rockies«. Det var vinter och jag var totalt insnöad, bokstavligen, allt jag hade att roa mig med i min ensamhet var whiskey och några George Jones-plattor. Jag frös och hade fått mitt hjärta krossat av en kvinna. Där jag satt och funderade på vilket liv vi fått om vi istället flyttat ihop, och sen tänkte jag på det värsta som kunde hänt då. De där tankarna hjälpte mig lite, och övertygade mig om att jag kanske trots allt hade det bättre ensam.

- Eller att tragedin kanske, för mig, blivit än större om jag bara släppt allting och istället blivit hennes sambo. Oavsett vilket, jag var olycklig utan henne och hade många tankar om vilken stig som hade kunnat leda mig till den största lyckan, i längden. Kärleken är flyktig.

Läs mer om Earl, Dylan