Artikel / Krönika
Sthlm Americana
Av Mark Andersson

Det är inte mycket att orda om – en stor man från Tulsa äger årets upplaga av Sthlm Americana.

När John Moreland återvänder till huvudstaden finner han till slut sin svenska scen. Södra teatern är som klippt och skuren för artistens lågmälda sånger om att känna sig liten på jorden.

Bifallet låter inte vänta på sig, en entusiastisk publik exploderar vid artistens blotta uppsyn, Moreland själv är uppenbart tagen av genmälet. Men så är hyllningarna knappast obefogade, de har växt ur fyra album strålande bekännelserock, där nerven bor i okonstlad melankoli snarare än konstruerat konstnärligt svårmod.

Med små medel bygger John Morelands musik stora rum, som växer i samspelet med John Calvin Abneys försiktiga gitarr, och blir än mer hudnära och närvarande i oklanderligt framförda stycken som »Sad baptist rain«, »3:59 am« och »American flags in black and white«.

Det är ömsint formulerad musik, med en själsblottande intimitet som ingen annan av festivalens många stjärnskott egentligen kommer i närheten av.

Whitney Rose må förvandla Mosebacke till en honkytonk med strålande nonchalante gitarristen Mike Molnar och kraftfull tolkning av You don’t own me i spetsen, Colter Walls omöjliga röst och skarpa penna förmår också de mest tröttsamma av cowboynarrativ att låta imponerande välformulerade, och Matthew Logan Vasquez gör förtjänstfull och muskulös arenarock av trettio korta minuter. Men de står sig tämligen slätt i skuggan av Oklahomasonen. Inte ens en spelglad men pliktskyldig Jason Isbell (som ger en komprimerad repris av det drygt halvårsgamla giget på Münchenbryggeriet) förmår rucka på det faktumet.

Somliga vill säkert hävda att en man med gitarr rimligen inte ska kunna göra så stort intryck år 2018, men det blir som det blir med det. John Moreland på Södra teatern är ett stort framförande, en enorm konsert.

Tidigare publicerad på www.markandersson.se