Artikel / Krönika
Kris Kristofferson, Kalmarsalen, Kalmar, 17/9 2016
Av Mark Andersson

Kris Kristofferson är en gammal man. Fingrarna går trubbiga över strängarna och rösten sviker, men han står där ändå, ärrad men inte fallen.

Musikalisk uppbackning hade gjort artisten gott, dottern Kellys gästspel i »The pilgrim – chapter 33« ger god styrfart, annars haltar framförandet betänkligt. Kris Kristofferson är helt enkelt inte längre särskilt välkoordinerad, men det han saknar i stabilitet tar han igen i berättarglädje.

Intill benet avskalade kliver sångerna fram ur mannen. Intimt och närvarande blandar och ger Kristofferson ur en rik låtskatt, där »Nobody wins«, »Best of all possible worlds«, »Darby's castle«, och »For the good times« låter som mest fokuserade.

Sällan en att falla offer för nostalgin tycks Kristofferson på ålderns höst alltjämt mer medveten om tingens förgänglighet. Gamla »Why me« och »Help me make it through the night« gifter sig idag fint med nyare sånger som »Feeling mortal« och »From here to forever« – bokslut till ett liv av sånger som äger outslitlig bärkraft och relevans.

Och visst gör han det han gör med värdigheten i behåll. Fortfarande med glimten i ögat och en ödmjukhet inför såväl professionen som de egna bristerna, lyckas Kristofferson hålla lågan brinnande. Som en av de sista av sin generations stora berättare är det stundtals en ynnest att bevittna.

Mark Andersson