Artikel / Krönika
Vilka röster hör man tydligast och varför? Jag, Dolly Parton och medelklassen
Av Karin Lundgren

Vad har Dolly Parton och jag med varandra att göra? Varför kommer en sådan fråga för mig när jag ska börja rota fram belägg för den subversiva kraften hos kvinnliga countryartister? Varför är jag beredd att ställa en massa invändningar om plastikoperationer och utseendeideal åt sidan när det kommer till Dolly Parton? Kanske för att ytan inte stämmer med innehållet? Dolly blir en påminnelse om att hunden inte ska dömas efter håren.

Eller är det så att hon personifierar en speciell sorts stolthet, stoltheten över att vara en self-made woman som inte skäms för sin härkomst? Jag börjar ana att mitt undersökande av countryns kvinnor kommer att leda mig in på områden jag inte riktigt räknat med.

Medelklassens normerande tyranni är första anhalten. Jag stöter på den oväntat under en sen diskussion i ett sällskap av konstnärer, akademiker och arkitekter. Jag minns inte riktigt hur det startade, men eftersom ämnet klasstillhörighet låg och guppade i mitt medvetande var det kanske jag som tog upp frågan om klassbakgrund. Att vara den första i sin släkt att studera, tror jag var min ingång. Detta fick omedelbart en av kvinnorna i sällskapet att utbrista:

– Jag är så jävla trött på det där med vilken klass man kommer ifrån, det finns så många andra saker som är viktigare.

Hon talade högt och i en rätt aggressiv ton och från medelklassbakgrund. Jag var ganska förbluffad över reaktionen. Vad hon sa var ju faktiskt att min erfarenhet av att passera en klassgräns uppåt inte var värd att reflektera över. Och hon fortsatte sin utläggning om hur ointressant och tröttsamt begreppet »klass« är, uttjatat enligt henne. Det visade sig finnas en till i sällskapet som var den första akademikern i sin släkt, och han undrade lite försynt över varför detta med klass väckte en sådan aggressivitet? Sen ville de andra medelklassarna förklara att just deras medelklassfamiljer inte var så medelklassiga egentligen och att en massa andra saker spelar roll, vilket då tycks gälla särskilt för medelklassen. Så höll det på.

Resonemanget var ogripbart och klart frustrerande med en undertext av: kom inte hit och påstå olikhet, du får minsann inordna dig i ledet, du är lika mycket medelklass som vi, passar det inte kan du stanna därute.

Är det min klassbakgrund som gör att jag alltid gillat country, eller är det bara en personlig slump? På min fars sida kommer min familj från en bondesläkt, som så långt jag vet tillbaka i tiden haft sina gårdar inom ett par byars omkrets i mellersta Norrland. Min far är den första generationen som flyttat därifrån. Jag antar att det var 30-talets depression som bygden aldrig reste sig ur. Redan min farfar var tvungen att ta arbete på fabriken vid sidan av jordbruket. På det sättet kom han att vara på samma gång hemmansägare och fackföreningsagitator, tills han en vinterdag dog i en motorcykelolycka på väg mellan ladugården och fabriken.

Min far hade då redan flyttat till en småstad nära Stockholm och hade även han två arbeten, oljeraffinaderi på dagarna och om kvällarna drev han en ellindarverkstad. Detta gjorde att jag växte upp på en plats ingen av mina föräldrar hade någon anknytning till, en inflyttningsplats kring två stora arbetsplatser. Nästan alla runt oss kom från andra delar av Sverige, från Finland eller Baltikum.

Det var en plats där man fick tilläggsnamn efter varifrån man kom, eller vad man sysslade med: Öland, Gängtapparn, Pillemasarn, Dykarn, Finskan och så vidare. Min far ansåg att hembygd var Norrland, alltså åkte även jag hem till Norrland, han kunde aldrig riktigt se att den för honom ointressanta småstaden var platsen jag kallade hem. Jag växte upp med en livslång hatkärlek till en norrländsk avfolkningsbygd och mitt hems småstad.

Kanske är det just denna klangbotten av ärvd längtan som countryn slår sig ner i och som får mig att gilla inte bara de subversiva countrykvinnorna utan även annan countrymusik, företrädesvis den som gjordes före mitten av 1970-talet. Massor av texter handlar om just hembygd, sorgliga saker om hur man längtar efter att återvända, ibland så starkt att även om det kommer att ske i en kista så ser man fram emot att vara tillbaka i Blackie Kentucky. Det är gränslöst sentimentalt och på inget vis medelklassigt välavvägt och ljummet. Musiken vänder sig inte i första hand till kulturell medelklass utan kan handla om allt från elementreparatören, bromsaren, revolvermannens sons revansch i att dra så snabbt att han räddar mannen som föraktar honom, vars dotter han åtrår till olycklig kärlek – eller lycklig för den delen, både till platser och människor.

Kvinnliga countryartister är inte, skulle jag vilja påstå, en del av den konservativa skolan utan lutar mer åt den frihetslängtande cowboyen i en underfundig anarkistisk nybyggaranda med underliggande feministisk ton. Det gäller både den tidiga familjefarmar-countryn, 1940-talets honky tonk och Nashvillemusiken från 1950-talet fram till idag.

Det subversiva med kvinnliga countryartister är att de stolt ställer sig upp och talar utifrån sin egen vardag. Det finns en självklar utsaga där ett kvinnligt berättande står i centrum och som på ett pragmatiskt sätt synar relationen mellan kvinnor och män och ofta kommer fram till att trots allt är han ju bara en man, och att det är man själv, kvinnan som är det handlingskraftiga subjektet.

Patsy Montana, (1908 – 1996) sjunger 1934 »I Wanna Be A Cowboy’s Sweetheart«. Texten uttrycker i första raden denna önskan om att bli »a cowboy’s sweetheart« och fortsätter sedan:
»I wanna learn to rope and ride«. Det är alltså inte någon passiv, trånande väntan Montana ägnar sin sång åt, utan en önskan att själv få leva som en cowboy.

Kitty Wells (1919 – 2112) sjunger 1952 in »It Wasn't God Who Made Honky Tonk Angels«. Låten är ett svar på Hank Thompsons »Wild Side Of Life« där en man talar till kvinnan han älskar, hon som inte svarar när han ringer eller läser hans brev. Nu försöker han nå henne med en sång som startar med konstaterandet »I didn't know God made honky tonk angels«. Den fortsätter med tal om att »kanske kunde jag förstått att du aldrig skulle bli en fru, att du gav upp den ende som någonsin älskat dig», alltså han själv, och i stället valde »the wild side of life« på honky tonk-barerna för att bli »anybody ´s babe«.

Kitty Wells svarar med att i sin text låta en kvinna sitta vid jukeboxen och lyssna på »The Wild Side Of Life«. Kitty Wells låter henne sedan svara:

– Nej, det var inte Gud som skapade Honky Tonk angels, utan männen som trots att de är gifta tror att de är singel.

Svar på tal kan man väl även kalla Dolly Partons tidiga »Dumb blonde«, där blondiner har more fun. Jean Shepards »Many happy hangovers to you« är förmodligen en realistisk skildring av många amerikanska äktenskap. Det brutala, verkliga livet är det som skildras, inga rosenskimrande illusioner. Den tidiga countrykvinnans tröst ligger i beskrivningens raka tilltal, här hymlas det inte och man förespråkar inte att drömma sig bort utan att se verkligheten och agera.

En av de mest frispråkiga i fråga om amerikanskt kvinnoliv är Loretta Lynn, själv kolarbetardotter från Kentucky som gifte sig strax före sin sextonårsdag och födde fyra barn innan hon fyllt tjugo. Loretta Lynn släppte sin första singel »Honky Tonk Girl«, 1959. Lynn har även hon en grundstolthet som fattig men lycklig. Hon är humoristisk, kraftfull och politisk i vardagliga texter med vassa påståenden i kvinnofrågor, som »The Pill«. Loretta Lynn sjunger om manlig fyllekultur, preventivmedel och Vietnamkrig, samtidigt som hon pläderar för den enskilda kvinnans rätt att stå upp för sig själv. Man kan i gamla filmklipp se henne stå med en gitarr och ge sina kraftfulla råd från en kvinna till en annan om hur man hanterar vardagens ups and downs i sånger som »You Ain´t Woman Enough To Take My Man« eller »Don’t Come Home A Drinkin (with Lovin’ On Your Mind) «.

När Loretta Lynn i början av 60-talet kom till Nashville blev Patsy Cline något av en mentor för henne. Patsy Clines hesa, säreget sofistikerade röst går inte att utelämna och en annan som åtminstone måste nämnas i sammanhanget är Tammy Wynette, hon med »Stand by Your Man« och den trotsiga »Your Good Girl’s Gonna Go Bad«.

Men jag återvänder till Parton och en av hennes texter, »Coat of Many Colors«. Sångjagets mamma sitter och syr en kappa av olikfärgade tygbitar till sin dotter. Andemeningen i texten stavas stolthet, man är bara fattig om man väljer att vara det sjunger Parton. Det är en kärleksförklaring som hyllar den omhändertagande modern som omsorgsfullt sytt en kappa som får dottern att känna sig rik. Trots att kappan inte väcker skolkamraternas beundran – hon blir utskrattad av dem – är den kärleksfullt sydda lappkappan i hennes ögon värd mer än alla de andras kläder tillsammans, vilket hon också säger dem.

I Birgitta Trotzigs roman Dykungens dotter finner vi också en fattig mor och dotter och en berättelse om en klänning sydd av lappar som Mojan/mamman sytt till den mörka flickan. Uppkomsten är här en dröm som flickan har om en klänning av rödaste guld, en eldsflamma som får flickan att röra sig hoppande snabbt genom skolbyggnadens korridorer, en klänning som sätter eld på världen. Flickans prat om drömmens klänning får Mojan att inför skolstarten sy en klänning. Den sys av lappar som Mojan samlat på sig och det görs under stor förväntan, vilket är ett undantagstillstånd i den påvra fattigdom dessa två befinner sig i. Dock framgår det att Mojan inte är någon van sömmerska, författaren beskriver klänningen som en brokig skapelse med orden: »Tusenskinn skimrade«.

Det får bära eller brista, tänker Mojan om projektet. Hon tar ledigt från arbetet för att följa flickan till skolan. Flickan hoppar fram bredvid henne, glad och lycklig smeker hon då och då kjolen med fingret. Men de har inte hunnit långt när de första fnissningarna hörs. Först märker flickan ingenting, men ju längre de går, ju fler mödrar och barn de möter och ju mer fniss och menande blickar som utväxlas, desto dystrare blir de två. Sakta blir de varse hur deras dröm ser ut i dagsljuset bland de andra. Flickan kommer efter skoldagens slut hem dyster och slocknad. Sedan rusar flickan ner på gården, och från fönstret ser Mojan hur hon dansar och gör sig till åtlöje i sin nya klänning.

I Trotzigs fattigvärld finns ingenting av Partons resligt stolta fattigdom, här är det tröstlöst. Parton talar om stolthet. Hon vill väcka stolthet ur fattigdom och hon själv personifierar bilden av vad hon talar om. Trotzigs bok vänder sig till en annan publik och framför allt personifierar hon själv inte sin berättelse, snarare tvärtom.

Man kan förstås säga att de här två texterna inte har något med varandra att göra, mer än att de beskriver en fattig mor som syr ett plagg av lappar till sin dotter.

Men Partons fattiga moder lyckas ingjuta så mycket kärlek och förtröstan i sin dotter att hon trots att hon blir till åtlöje i skolan framhärdar i att hennes kappa är vacker och att man inte är fattig om man själv väljer att se sig som rik, i det här fallet på kärlek och berättelser. I Trotzigs mor/dotter-relation ser modern flickan nere på gården som en hoppande bredryggad skalbagge, en sådan som kan förvandlas till en våt fläck om man trampar på den, medan dottern för att hantera situationen väljer att göra sig och klänningen till en häcklande gyckelscen som får de andra barnen att vråla av förtjusning. Här finns inte mycket av stolthet.

Är det här bara två olika sätt att se världen, eller finns det ett klassperspektiv gömt i olikheten? Dolly Parton är fjärde barnet i en fattig tolvbarnsfamilj från Tennessee, Birgitta Trotzig är från akademikerhem i Göteborg. Man kan anta att deras infallsvinkel på fattiga omständigheter skiljer sig tämligen radikalt åt.

Nu menar jag absolut inte att är omöjligt att skriva om företeelser man inte själv har erfarenhet av, det finns massor av exempel på att detta är fullt möjligt. Jag vill istället försöka se hur den egna erfarenheten och utgångspunkten påverkar hur man som betraktare ser det man tittar på och ställa frågan varför medelklassen har så svårt att se vad den inte har erfarenhet av, det vill säga skillnaden mellan att vara medelklass och att bli medelklass.

Det finns ju många andra saker som skiljer de båda beskrivningarna åt, Trotzig har ett språk som överskrider fattigdomen det gestaltar; jag skulle säga att Trotzigs språk är långtidsverkande vederkvickelse efter ett första intryck av dygrått regn i november, medan Parton är en känslodusch av omedelbart kroppspåverkande slag, typ kraftfull lycka eller strömmande tårar.

Och det är min egen tillhörighet jag tänkt se över: Hur påverkar den hur jag ser på Partons arbetarklass och Trotzigs bildade medelklass? Jag skulle säga att min klassbakgrund njuter av Dolly Partons obrutna kaxighet, det är en känslomässig identifikation. Det var först när jag började skolan som jag greppade skillnaden mellan att ha en Bognerjacka och en hemsydd jacka, jag visste helt enkelt inte att dessa eftertraktade Bogner-jackor fanns. Mitt nuvarande, intellektuella medelklassjag har koll på märken och förmår att uppskatta komplexiteten och språket i Trotzigs Dykungens dotter och förmodar att den är en beskrivning av fattiga livsbetingelser som talar rakare till medelklassens identifikation än vad Partons inifrånperspektiv gör. Kort sagt man tycker synd om, utan att känna igen sig.

Jag kommer från en sekulär, politiskt radikal familj vars enda uppmaning var att jag skulle utbilda mig. Att jag skulle ta chansen nu när det var en tid där det var möjligt. Mina föräldrar hade båda slutat skolan tidigt och försörjt sig själva sedan tonåren. Dom la sig inte i vad jag studerade. När jag valde att hoppa av lärarbanan för att istället gå sex år på konsthögskola, hade de inga invändningar. Min fars enda råd kring yrkesval var att välja något vars uppgifter är så varierade att det hela tiden återstår en utmaning. Den tradition jag fört vidare är dubbelarbetandet för att klara försörjningen.

Klassperspektiv är när man närmar sig saken inget lätt definierat begrepp. Jag läser till exempel i dagens tidning att Kakan Hermansson försöker sig på att som jag uppfattar det bli sammankopplad med arbetarbakgrund. Trots att hon medger att hennes far är akademiker, lägger hon sig vinn om att framhålla att hennes morfar var varvsarbetare och mamman är undersköterska. Det får mig att tänka på 1970-talets unga medelklassvänster som intog någon slags självvald arbetarklassens kampenhet. Eller en kollega som pratade med mig om hur han inspirerats av arbetarklassens enkla trevlighet, som ett sätt att komma ifrån sin egen kulturella medelklass:

– Arbetarklassen är ju så aktsamma om sina saker, det tycker jag är så fint, inte alls slit och släng som jag är van vid, sa han och jag bara teg.

Vad säger man?

Jag avskyr det lika mycket som jag ogillar när jag i olika sammanhang får höra av medelklassens representanter att jag inte får uttala mig om än det ena än det andra för att jag inte har erfarenhet av hur det är att inte tillhöra den privilegierade vita medelklassen. De tittar strängt på mig och säger att jag måste förstå att det här är strukturella problem, samtidigt som de själva utan att blinka utgår från att jag inte är en kvinna som ensam uppfostrat två barn och aldrig ens kommit upp i en lön som motsvarar en normallön för en städare, eftersom jag varken ser ut eller talar som deras bild av en sådan.

Det är då jag tänker att jag assimilerat mig nog, att jag borde gjort som Dolly, vägrat göra stilavkall för att passa bättre in i medelklassen. Och då säger jag något ännu mer provocerande, kryddat med extra allt av svordomar. Efter sådana tillfällen känner jag mig som vad min väninna brukar benämna:

– Det är inte lätt att backa när hela garaget följer med.

Som att hamna i en ambivalensens transithall, mellan känsla och förnuft. Det är då countrykvinnorna behövs, de som alltid svarar med att sjunga ut sitt okuvliga motstånd mot sakernas tillstånd, som icke förhandlingsbart, man är trots allt inte fattigare än man väljer att se sig.

Karin Lundgren är bildkonstnär.

Läs mer om Parton, Dolly