Artikel / Krönika
Uppkavlade skjortärmar - Om rebellen i Bruce Springsteen
Av Bengt O Tedeborg

I samband med Bruce Springsteens konserter i Göteborg sommaren 2008 blir jag uppringd av en journalist på radions P4. Han vet att jag deltog i Springsteensymposiet Glory Days i New Jersey några år tidigare och att jag håller på med forskning om Springsteens svenska fans. Han vill intervjua mig i direktsändning dagen därpå och jag ställer upp. Jag får inslagets upplägg per mail och kan fundera igenom frågorna på förhand. En av dem lyder ”Varför finns den här bilden av Bruce Springsteen som en amerikansk rebell kvar?”. Jag kladdar ner några anteckningar.

*

Springsteen växte upp i en socialt och kulturellt omvälvande period. Han fyllde 20 året efter morden på Robert Kennedy och Martin Luther King. Den (eventuellt förment) rebelliska hippieran hade kanske nått sin höjdpunkt redan - the summer of love 1967 - men var knappast särskilt försvagad. Enligt egen utsago tillhörde dock Springsteen den andra sidan, de konservativa. Så vad är en rebell? Epitetet måste förklaras, t ex genom en referens till Herbert Marcuse.

Revolutionärt är det konstverk som ”bryter igenom den mystifierade (och förstenade) samhälleliga verkligheten och öppnar förändringens (frigörelsens) horisont”. Genom att bryta igenom och avslöja människors falska medvetande - för att låna en term av Karl Marx - kan konsten erbjuda en alternativ och mindre falsk verklighetsbeskrivning och däri ligger dess revolutionära kraft. Man kunde fråga sig om detta ”uppdrag” ligger på någon speciell samhällsklass, t ex arbetarklassen. Enligt Marcuse är det inte så. Han menar tvärtom att det inte finns något bestämt samband mellan konsten å ena sidan och ett samhälles materiella bas å den andra. Konsten är ”autonom i förhållande till de givna samhällsförhållandena” och kan genom denna sin autonomi både protestera mot och överskrida dessa förhållanden. En rock’n’rollmiljonär kan alltså mycket väl vara bärare av ett revolutionärt budskap.

Sedan kunde man ju länge diskutera om en rebell alltid är revolutionär och var gränsen mellan det rebelliska och det enbart avvikande egentligen går.

Klart är att Springsteens musik som klingande uttryck är konservativ - han ägnar sig inte åt att flytta fram några gränser för det rockmusikaliska idiomet. Elvis är fortfarande The King i Springsteenland och i den mån mer moderna influenser gör sig gällande i Springsteens musik, är han alltid efterföljaren, aldrig innovatören.

Springsteens konserter är inkluderande föreställningar. Publiken är lika viktig som bandet och gemenskap (”community”) uttrycks ofta som det viktigaste ordet när det gäller The E Street Bands mission här i världen. Såväl rockjournalisten Dave Marsh som bandmedlemmen Little Steven har uppehållit sig vid detta i samtal jag haft med dem och Springsteen själv har ger uttryck för samma sak i åtskilliga intervjuer. Därtill handlar många av Springsteens sånger om just detta, om en längtan efter gemenskap men också om vad som kan hända när en människa inte kan relatera till världen och andra människor. Däremot finns ingen plats för navelskåderi eller självömkan, varför det där med rebell kanske inte är så dumt ändå om vi talar texter och röst? Kanske är det numera rebelliskt med en omvärldsuppfattning och ett normsystem som utgår från solidaritet och gemenskap?

Det kunde ju hävdas att det viktigaste tankegodset från de senaste 50 åren har en helt annan utgångspunkt: individen och hennes självförverkligande. Eller, kanske, frihet utan vare sig ansvar eller restriktioner.

Jag tvivlar i alla händelser på att Springsteen skulle avfärda människors längtan efter och behov av kollektiva sammanhang som utslag av trygghetsnarkomani eller hundmentalitet. Minns att Johnny Rotten snäste fram ”no dogs bodies” i Sex Pistols klassiker Anarchy in the UK och att punkens ideologiska fundament knappast skilde sig från det sena 60-talets centrala motkulturella idé om konformiteten som den stora faran i samhället. I en sådan på sätt och vis rebellisk diskurs har Bruce Springsteen ingen plats.

*

Adorno hävdar att det finns två musikaliska sfärer. Å ena sidan seriös musik och å den andra populärmusik. Den senare karakteriseras av standardisering vad gäller harmonier, byggstenar, melodiska element etc. Människor som lyssnar på populärmusik är en radiogeneration som ger upp sin individualitet, förslavas av rytmerna och beter sig synkroniserat. Publikens respons skulle enligt Adorno uttrycka en ”önskan att lyda” och populärmusiken skulle alltså vara ett repressionsinstrument i sig.

Adornos poäng är givetvis att det finns en koppling mellan socialt medvetande och musik. Beethoven och Schönberg är för honom exempel på kompositörer som stod i upplysningens tjänst och som utmanade det falska medvetandet. Det behöver knappast sägas att populärmusiken för Adorno representerar det motsatta. Tia De Nora utvecklar en kritik mot detta sätt att i musikens klanger, rytmer och harmonier finna grunderna för det sociala medvetandet, ja för konstformernas sociala signifikans över huvud.

DeNora hävdar att Adornos ”grand theory” är ett utslag av ett modernt tänkande som är obsolet och som bara leder in i återvändsgränder. Hon är förvisso överens med Adorno om att det finns en koppling mellan musik och socialt vara, men ansluter sig till den ”lilla traditionen”, den postmoderna, genom att fokusera mindre på musikstycket i sig och mer på den sociala konstruktion som äger rum i spänningsfältet mellan musiken och lyssnaren.

Musik formar människor och när vi talar om musik, talar vi också om identitet, sociala erfarenheter och mening. Musik gör någonting med människor och människor gör någonting med musik, för att tala med musikvetaren Lars Lilliestam. Detta någonting kan musiken i sig inte avslöja, det uppstår i konkreta sociala situationer, ”because musical affect is contingent upon the circumstances of music’s appropriation; it is, as I wish to argue, the product of ‘human-music interaction’, by which I mean that musical affect is constituted reflexively, in and through the practice of articulating or connecting music with other things” (DeNora).

Musikens reflexiva förmåga gör den mäktig i rent ontologiska termer. Ett Springsteen-fan säger i min undersökning att Springsteens musik ibland fungerar ”som en spegel för ens eget liv”, medan ett annat fan säger att ”Bruce-intresset blev en del av ens identitet, och man sökte sig till likasinnade”. När DeNora hävdar att musiken kan vara en resurs för ontologisk säkerhet, bekräftar flera av fansen just detta. Identiteten, eller jaget, kan inte frikopplas från de starka upplevelser Springsteens musik genererar, lika lite som Springsteens musik kan producera dem utan fansens allmänmänskliga behov av fasta existentiella punkter och en personlighetens innersta kärna att lita på. Musik bygger alltså världar, men de finns inte immanenta i musiken i sig. De blir till i mötet med lyssnaren.

Frågan om rebelliskhet bör hur som helst ses som en fråga om Springsteens relation till sina fans. Det går inte att enbart lyssna på en skiva och sedan avgöra saken. Publiken och fansen är medskapare och jag tror inte ens att Springsteen själv kan vara på det klara med sina egna innebörder och meningar alla gånger.

*

. Åter till radiointervjun. Den inleds med att programledaren karakteriserar Springsteen på följande sätt. ”Han är mannen som håller knytnäven högt i luften. Runt halsen hänger hans elgitarr lite rebelliskt, han har uppkavlade skjortärmar, han är snygg, musikalisk och smart - ja, han är helt enkelt den amerikanska coolheten personifierad, han är Bruce Springsteen!”

Det är just den bilden programledaren vill att jag ska säga något om. Cool, ja kanske, men Springsteens förhållande till marknaden - som ju säljer in och definierar coolheten i oförtröttlig jakt på avans - är komplext. Jag släpper den tråden och citerar ett svenskt fan i stället. På frågan om Springsteens musik på något sätt förändrat hennes liv, svarar respondenten: ”Absolut! Sen den dagen då jag som 11-åring såg min första konsert med Bruce Springsteen så förändrades hela jag. Min blick förändrades, som min mamma brukar säga. Har sedan dess ägnat all min lediga tid i stort sett och alla mina pengar åt att se och lyssna på Bruce”.

Jag har svårt att tro att en sådan livstrajektoria skapas och upprätthålls av uppkavlade skjortärmar, en knytnäve i luften eller ens av en svårfångad rebelliskhet. Betydligt intressantare är att, som ett annat fan uttrycker det, ”han alltid finns där och ger en respons och en hjälpande hand”.

Lars Lilliestam går igenom idén om autentisk musik och konstaterar att ”Bruce Springsteen framstår...som närmast en ikon för autentisk rockmusik”. Springsteen som äkta vara. Det är mot bl a denna fond som Springsteen kan vara den som enligt ett fan ger en ”hjälpande hand”. En annan respondent skriver ”men framförallt så finns han alltid där, om jag är glad, ledsen arg osv”. Dessa fans har funnit en vän i Springsteen. Han är en låtsaskompis som på samma gång är alldeles verklig.

Radiointervjun avslutas med frågan om vad som gör Springsteen så bra. Jag försöker mig på ett svar. Kanske beror det på att lyssnare och fans tror sig ha ett personligt förhållande med honom? Han är autentisk och i högsta grad verklig för sina fans, oavsett om de har träffat honom eller inte.

Frågan om vad som gör Springsteen så bra är givetvis omöjlig att ge ett heltäckande svar på. I potten ligger hans texter, melodier, röst, utstrålning och annat som är omedelbart påtagligt när en låt spelas i radion eller framförs live en sommarkväll på Ullevi. Men där lurar också djupare dimensioner som tycks ha med äkthet, mening, existens och identitet att göra. Springsteens musik kan sägas vara betydelsedränerad och däri ligger dess emancipatoriska, rentav rebelliska, potential och kraft.

Tillsammans med sina fans skapar Bruce Springsteen uppenbarligen en värld. Det är inte dåligt och inget enkelt arbete. Kanhända kräver det uppkavlade skjortärmar.

*

Litteratur:

Theodor W Adorno (1987) Om populärmusik.
Tia DeNora (2000) Music In Everyday Life
Lars Lilliestam (2003) Bruce Springsteen och idén om ’autentisk musik’.
Lars Lilliestam (2006) Musikliv. Vad människor gör med musik - och musik med människor.
Herbert Marcuse (1980) Den estetiska dimensionen.

Läs mer om Springsteen, Bruce