Artikel / Krönika
Must be the whiskey
Av Peter Söderlind

Must be the whiskey. Det var ingen tvekan, det skulle bli min första mening i Rootsys krönika för öl och whisky. Med Chip Taylors och Carrie Rodriguez sång speglas en del av historien från min tid som whiskyförsäljare och spritromantiker till Rootsy-skribent och Rootsy-arrangör i Göteborg. Ja dessa ord får också bli min egen presentation.

Uppdraget en höstkväll för flera år sedan var väl förberett. Hela arsenalen var på plats och vapendragarna räknades in en sista gång; Bruichladdich, Bowmore och Royal Lochnagar. Hela styrkan redo och samtliga cask strength, alltså buteljerade i den styrka whiskyn håller i fat, vanligtvis kring 60 % beroende på åldern. Och inte nog med det, det här gänget var alla dessutom single cask whisky, en benämning som innebär att de buteljerats från ett enskilt fat. Cask strength är annars oftast en blandning av whisky från olika fat, resultatet blir ändå fatstyrka. Varje whiskyfat smakar unikt, även mellan två identiska fat med samma förutsättningar och ibland visar sig vissa fat innehålla något av det bästa ett destilleri kan erbjuda. Den whisky jag hade med mig var framnosad inne i lagerhusen i Skottland av whiskylegenden John McDougall för svenska Box Destilleri, det nystartade destilleriet vid Ångermanälvens strand. Älven är den vattenådra ur vilken ådalens poesi genom åren hämtat näring, kanske mest känt genom Pelle Molins diktning i »Ådalens Poesi«, nu bidrar detta vatten till ett destillat som uppmärksammas världen över för sin kvalitet. Just denna kväll hade jag deras importerade whisky i kappsäcken och det tänkte jag mig skulle skapa en aura av religiösa mått, synlig för vilken whiskynörd som helst.

Målet för kvällen var Chip Taylor och det var definitivt ingen strid vi var ute för att starta, jag och skottarna, det var snarare en önskan om koalition. Chip Taylors musik hade redan innan fällt mig raklång vid skivspelaren av albumet »Red Dog Tracks«. En man som skrivit 'Must be the whiskey' hade i mina öron skapat en beroendeframkallande whiskypoesi. Må så vara att skotsk whisky, som Chip gillar och ofta skriver om, stavas med y och inte ey, det känns oväsentligt. Grejen är whiskyns poetiska kraft, att lyfta blicken från destilleriernas tekniska utrustning och försöka ana de svävande små partiklar som lirkat sig ur ekfatens porer och som bara väntar på att bli mottagna av tacksamma änglar högt ovanför oss. Okej, låten handlar inte om just det men känslan i låten fick mig känna någonting nytt och spännande i mitt whiskyglas, jag var nåt på spåren vad gäller whiskyn som ligger utanför det tekniska området. Inte för att utesluta sakkunskap om tillverkning, absolut inte men för att väva in något mer i den totala upplevelsen, nånting som verkar handla lika mycket om den som dricker whiskyn som vad whiskyn faktiskt består av. Kierkegaard lär har skrivit något om att den som älskar inte behöver en definition av vad kärlek är, och kanske är det så att vissa saker inte ska analyseras. Finns en poäng hos Kierkegaard jag vill ha med mig i mitt smått spritromantiska skrivande. Det finns saker jag inte vill veta för de rubbar en magi som jag vill behålla, låt det sedan handla om whisky, film eller något annat. Tanken med kommande krönikor är därför inte att grundligt skriva om tillverkningsprocesser av öl och whisky, det finns det andra som gör, kanske får ni nöja er med att ta del av hur en varm sommarkväll belyser en lambic eller hur en violin matchar den kittlande sältan hos en Ardbeg.

Mötet med Chip kunde i alla fall inte gått bättre. Ingen av mina single cask whiskies gjorde bort sig. Det var dessutom med uppriktig glädje Chip såg att det inte var någon 12-årig MacAllan i sällskapet, vilken han nämner i låten 'Big moon shinin' och som är en whisky han numera tycks ha tröttnat på. Låtens första mening kan dock locka mången whiskyälskare: 'I am a twelve year old MacAllan Scotch'. Kvällen blev längre än väntat, vi fortsatte långt efter avslutad konsert på Trädgårn i Göteborg och drack whisky efter whisky. Det var en helt igenom dynamisk kväll, från soundcheck till konsert med Chip och Kendel Carson till den sista klunken Bruichladdich vid Avenyn. Vår vänskap har bestått och under åren har mer eller mindre genomförbara planer diskuterats oss emellan, ja livet har alltid varit hårt för drömmare men vi fortsätter kämpa. Allt på grund av whiskyn, musiken och poesin.

Det är min filosofi att änglarnas andel, som den whisky som dunstar ur faten kallas, har en central roll i whiskymagin och det är vi som får ge avdunstningen den betydelsen genom att se symboliken i termen 'The angels share', whiskyindustrins mest poetiska fackterm. Ja i min värld den mest poetiska och vackraste av alla facktermer. Det är i mötet mellan whisky och människa som magi skapas och hur den ser ut är olika från person till person, från ängel till ängel. Lita på whiskyns poetiska kraft och dela din whisky också med änglarna nästa gång, det dunstar alltid lite till dem ur whiskyglaset. Och anledningen till att det gör det, ja det måste bero på whiskyn.

It must be the whisky, and the mountains, and the violin.