Artikel / Krönika
Stanley Larsson – Jakten på Sveriges ende rocktrummis
Av Christer B. Jarlås

En dag fick jag för mig att jag ville höra mer av och veta mer om Stanley Larsson – den bäste rocktrummis Sverige någonsin har haft. Det visade sig snabbt inte vara så lätt. Inte ens Ulf Lundell eller Lasse Wellander visste vad som hänt Stanley Larsson. Det här är ett försök att skriva historien…

Jag brukar inte ha just musiker som favoriter. Jag har alltid gillat texter och starka melodier. Trummisar brukar jag tycka överarbetar det mesta. Men det finns ett fåtal trummisar som jag tycker har gjort just de band de spelat med så mycket bättre. En var Keith Moon, som ju hela världen vet allt om, och en annan heter Stanley Larsson.

Stanley var med på de första konserter som betydde något för mig och han fick en gång hela Melodifestivalen att bli nästan punkig. Men vad som sedan hände med Stanley Larsson verkar ingen veta.

Lasse Wellander sade i en intervju om sin tid med Nature att han inte vet något om vad som hände med Stanley Larsson sedan. I en annan intervju uttalar sig Ulf Lundell, om mannen som räddade upp flera av Lundells första konserter, ”Vad hände egentligen med Stanley Larsson?”, sa Lundell.

Uppdrag – Vad hände med Stanley Larsson?

Via Wikipedia får jag snabbt reda på att Stanley Larsson dog i januari 2007. Men när han föddes står ingenstans. Och vad han gjorde efter 1980 går inte alls att hitta på internet. Jag gav mig ut på jakt efter Stanley Larsson. Det här är vad jag kommer fram till:
Stanley Larsson föddes den 20 november 1953. Han var alltså 53 år när han dog. Hans brorsa Sten ”Plutten” Larsson var också musiker.

Historiken börjar någon gång 1970-71. Det var med en annons som löd ”Trummis söker band”. Den fick gitarristen Piero Mengarelli och en kompis att reagera. Trummisen visade sig vara Stanley Larsson, efter provspelning i Handen bildades ett band ganska snabbt tillsammans med Pieros brorsa Benno. Men bandet splittrades lika snabbt när Stanley drog sig ur. I stället startade Piero tillsammans med brorsan Benno, sångaren Roger Holegård och trummisen Kenta Krull bandet Spiders. De höll på och spelade runt om i Stockholm. Men inte så mycket mer hände.

Den 6 augusti 1973 slutade trummisen Kenta. En ny trummis kom – det var Stanley Larsson. Då tog det fart.

Men namnet Spiders fungerade inte. Det här var ju tider när David Bowies kompband Spiders From Mars var som störst. Efter lite funderande, där man ville ha ett nytt namn bestående av motsatser, som Iron Butterfly, blev namnet bestämt till Neon Rose. I oktober 1973 fick det nydöpta bandet kontrakt med stora Phonogram.

”A Dream Of Glory and Pride”

Den 30 november 1973 påbörjades sedan inspelningen av ”A Dream Of Glory And Pride”. Neon Rose var den första svenska grupp som gavs ut på den då så prestigefyllda etiketten Vertigo. Etiketten som gav ut Black Sabbath, Colosseum, Rod Stewart, Juicy Lucy, Uriah Heep, Gentle Giant och många andra.

I månadsskiftet mars-april 1974 släpptes skivan. Den 18:e mars samma år var första stora spelningen som förband till Dr. Hook & The Medicine Show på Konserthuset i Stockholm. En spelning som var traumatisk och efter den spelningen sade Stanley Larsson upp sig från Neon Rose.

Men redan innan spelningen lanserade sig Neon Rose som ett riktigt kaxigt band. I den då nya tidningen ”Ny Musik” var en stor artikel av Lasse Stahre med rubriken ”Svensk musik är kass!” och underrubriken ”Neon Rose, nytt svenskt exportband”.

I den artikeln nämner Stanley Larsson att han är utlärd trumslagare och att han har Buddy Rich som favoritmusiker och Jeff Beck som favoritgitarrist. I samma veva skickas ett nyhetsbrev ut till fancluben som bildats. Där beskriver Stanley Larsson sina drömmar som att han ”vill köpa en ö och sitta där och titta på flickor hela dagen”, att hans intressen är flickor, sova, teater och att han äter allt utom fisk. Han spelar på ett Slingerland-set, samma märke som idolen Buddy Rich.

Neon Rose´s debut-LP fick ett mycket blandat mottagande. När de besökte min dåvarande hemstad Karlskoga i samband med skivsläppet var alla långhåriga tonåringar entusiastiska och tyckte att detta var det bästa som gjorts i Sverige. Mats Olsson i Expressen var positiv. När skivan i stället recenserades av Tomas Tengby i den då så starka proggrörelsens huvudorgan Musikens Makt var rubriken ”Neon Rose, en produkt” och allt sågas trots att Tomas tydligen gillar en del. Nej, Tomas tycker att folk borde lyssna på Nynningen i stället för Neon Rose. Föga anade han då att hans brorsa några decennier senare skulle leda bandet ”Black-Ingvars”…

Stanley kom tillbaka

Neon Rose hann testa en ny trummis efter Stanley Larsson. Men efter idoga övertalningar kom Stanley tillbaks. Dessutom kom gruppens dåvarande roadie Gunnar Hallin in som gitarrist så att Roger Holegård kunde koncentrera sig på sången. Snart bar det av till Norge och en spelning inför närmare 50 000 människor på Ragnarock-festivalen.

När Neon Rose gav ut sina skivor som cd för tio år sedan dök liveinspelningar från just Norge upp. De lät så bra att de fick komma med som bonusmaterial på CD:n.

-Jag lyssnade på de där liveinspelningarna. Och när jag lyssnade tänkte jag. Det är ju Stanley som gör det här. Han är ju bäst i bandet, berättar sångaren Roger Holegård; när jag nu 2010 pratar med honom om Stanley.

-Stanley var ingen laidback trummis. Han var så mycket mer än bara en takthållare, fortsätter Roger.

För Neon Rose gick första skivan så bra att de genast gjorde en till. Redan sex månader efter debuten släpptes ”Neon Rose Two” i oktober 1974. En skiva som i dag anses som deras sämsta. Och det var interna bråk i bandet. En dryg månad efter skivsläpppet lämnar därför Stanley Larsson och Roger Holegård Neon Rose.

-Det var tjafsigt i bandet då. Och för Stanley var det så att han fått erbjudande att spela med Nature. De var riktigt heta just då och spelade på heltid. Det gjorde inte vi. Och Stanley hade hela tiden önskat få spela musik på heltid. Jag förstod honom. Men många år senare sa han till mig att det var hans livs största misstag att sluta med Neon Rose, berättar Roger Holegård.

I en intervju av Janne Stark om vad som hände medlemmarna i Neon Rose efteråt, som gjordes på 1990-talet, uttalar sig Stanley Larsson.

-Jag tror att om vi fortsatt med Neon Rose så hade det varit ett höjdarband nu. Det fanns så mycket idéer, säger Stanley om det band som han i stort sett lämnade tre gånger.

Vägen till Nature

Stanley Larsson blev alltså ny trummis i Nature. Nature var ett speciellt band just då 1974. De hade gjort två LP-skivor under eget namn, de hade turnerat med både Pugh Rogefeldt och Ted Gärdestad. Bandet hette från början Blues Quality och hade rötterna i Örebro. Gitarristen Lasse Wellander från Nora var med. Och de tog med en mycket ung Mats Ronander, bara 16 år, som sångare och munspelare när Peps Persson slutat. Gitarr började han spela först senare. Trummis i Nature var den legendariske Bosse Skoglund, som väl var nästan dubbelt så gammal som Ronander. Men 1974 hade Skoglund slutat och hans ersättare hade slutat. Därför gick frågan till Stanley Larsson.

Stanley lämnade Neon Rose. Roger Holegård gick tillbaks. Och Neon Rose höll på ytterligare ett år. De gjorde den hyllade skivan ”Reload” och fick bland annat spela förband till Nazareth; där gitarristen Gunnar Hallin , 18 år gammal, fick erbjudande om att bli ny gitarrist med Nazareth, men tackade nej.
Nature var en helt annan grej. Sommaren 1975 turnerade de med Göran Fristorp, av alla människor, i folkparkerna. Viktigare var att sommaren 1975 i Vitabergsparken möttes Ulf Lundell och Mats Ronander.

Mats fick efter det tränga sig in bland alla studiomusiker och spelade munspel på Ulf Lundells första LP ”Vargmåne”. Och på våren 1976, när även romanen ”Jack” var släppt, var det dags för Ulf Lundell att uppträda live. I april 1976 stod han på scenen på Häktet i Gamla Stan och bakom sig hade han Nature, men utan Lasse Wellander som just då turnerade med Abba.

Svensk rockhistoria

Ulf Lundell & Nature skulle bli ett av den svenska musikhistoriens allra viktigaste samarbeten. Men bara live. På skiva lät EMI då enbart studioeliten spela bakom Ulf Lundell.

Ulf Lundell & Nature gjorde hela tre mycket långa och framgångsrika turnéer tillsammans under åren 1976-77.

Turnéer som finns dokumenterade på liveskivan ”Natten hade varit mild och öm”. Lundell har många gånger kallat skivan för Sveriges första punkskiva. Två av låtarna sjungs dessutom av Mats Ronander. Skivan spelades in på deras andra turné tillsammans på Jarlateatern och på Bullerbyn i Stockholm. Skivan hyllades i Expressen, av Lennart Persson i Arbetet, som hyllar Nature extra mycket. ”den injektion som svensk rockmusik var i så stort behov” av skrev Olle Berggren i Kvällsposten och i Dagens Nyheter skrev Mia Gerdin ”..det är både uppkäftig och uppspelt rock med rejält tryck.”

Vi som såg detta udda band live såg att Lundell krampaktigt höll i en gitarr som han inte kunde spela på. Och vi såg och hörde hur Stanley Larssons trummor gång på gång räddade drivet i låtarna och gav dem kraft och tyngd. En mer betydelsefull insats har nog ingen svensk trummis någonsin gjort.

Lundell & Nature stod också för party efter spelningarna. Ibland under spelningarna också - vilket man kan höra på Youtube från de legendariska ”The Tretow Tapes” där en ordentligt packad Lundell, på scenen på Mosebacke i Stockholm, skriker samtidigt som Nature försöker rädda upp allt.

Stanley som beduin

I Måns Ivarssons fina Lundell-biografi ”Vill du ha din frihet får du ta den” minns Mats Ronander turnéerna de hade tillsammans. Den 20 november 1976 fyllde Ulf Lundell 27 år och Stanley Larsson 23 år, de var födda samma datum. Bandet hade spelat i Ronneby.

- Så vi hade tänkt att ha efterfest och hade skaffat laxmackor och skumpa. En massa folk hängde på. Men jag gick tidigt, ungefär när Stanley klädde ut sig till beduin med hjälp av toalettpapper. Morgonen därpå är rumsdörren olåst, jag tittar in – och rummet är helt förstört, räkskal och laxgegga överallt, tv.n pajad. Och Uffe sover i badkaret med nån scandal beauty. Det blev ett jävla liv. Polisen kom, berättar Mats Ronander för Måns Ivarsson.

Mats Ronander berättar att det främst var han och Lundell som var buspojkarna. Att det var många damer, men inga ”drugs”. Även Lasse Wellander berättar i boken att turnéerna innehöll mycket festande, om än i varierad grad bland gruppmedlemmarna.

Själv häpnade jag någon gång våren 1977 på discoteket Bredablick i Karlskoga. En mycket snygg flicka satt och pratade rock med mig och några till. Men hennes kompisar kom och drog iväg henne hastigt. Hon skulle hem till Kristinehamn. Kvar på stolen låg sedan en dagbok. Men hon var borta så i brist på annat började vi läsa. Det visade sig vara en guldgruva. Där stod om massor av efterfester med musiker på Club Zebra i Kristinehamn. Det handlade faktiskt inte så lite om Nature och mest om Stanley Larsson. Inte för inte döpte ju Ulf Lundell sedan en CD till just ”Club Zebra”. Jag borde ha sparat den där dagboken, men jag tror att vi lämnade in den i baren innan vi gick hem.

Ulf Lundell & Nature gjorde sin sista spelning tillsammans den 25 juni 1977. På parkturnén året efter var bara Wellander och Ronander kvar. Och de bildade ju sitt eget Wellander-Ronander Band efter Nature.

Stanley Larsson och basisten Pär-David Johnsson fortsatte efter Nature tillsammans med gitarristen Thomas Duvfors och kompade andra. Bland annat spelade de med den häftiga duon Greta & Malou, kända från melodifestivalen 1977.

Men efter sommarturnén 1978 ville Ulf Lundell ha ett riktigt band igen.Första tanken introducerades hösten 1978 och under den kommande vintern inleddes arbetet och då var målet ett dubbelalbum. Med i bandet skulle givetvis Stanley Larsson vara på trummor, Stanleys bror Sten ”Plutten” på bas och gitarristen Roffe Färdigh. Men Stanley råkade bryta foten och den idén fick helt skrotas. Det blev ett helt annat band som spelade på 1979 års Lundell-skiva »Ripp Rapp«.

Melodifestivalen

Våren 1979 skulle Magnus Uggla vara med i Melodifestivalen med låten ”Johnny The Rucker”. Uggla hade tidigare samarbetat med gruppen Strix Q och med brittiska överåriga punkbandet Stadium Dogs. Till festivalen krävdes ett rockigt band. Resultatet blev Magnus Uggla band där Stanley Larsson var given på trummor och med sig hade han gamle Neon Rose-gitarristen Gunnar Hallin, brorsan ”Plutten” Larsson på bas och Natures saxofonist Reg Ward.

Det blev en ren chockvåg genom Schlagersverige. Stanley Larsson trummade som om livet hängde på det, Gunnar Hallins gitarr var upptrimmad till max och Uggla rockade som han aldrig gjort vare sig förr eller senare. Då var det enbart jurygrupper som röstade och låten hamnade så klart sist.
Sistaplatsen drog gruppen nytta av på den EP som kom 1979 ”Magnus Uggla Band spelar schlagers” - i en stjärna på omslaget står det ”Sist i schlagerfestivalen”. Och i låtarna på EP:n hörs Stanleys trummor tunga och rockiga. ”Ring Ring” görs i en riktigt grym version som håller än. Någonstans står det klottrat ”Vem fan är Billy Cobham?”. Ungefär så känns det att höra Stanleys trummande på den skivan. Och alla medlemmarna i bandet har på texten till fodralet något tillagt till namnet.

Så här presenteras musikerna: Stanley ”Jag är Sveriges enda rocktrummis” Larsson, Plutten ”Jag är helt slut” Larsson, Gunnar ”Per-Eriks brorsa” Hallin och Reg ”Varför är det alltid jag som måste sjunga stämmor” Ward.

För alla som lyssnade var detta ett riktigt bra rockband. Men i intervjun med Janne Stark många år senare sa Stanley Larsson:

-Det var den tråkigaste tiden i min musikaliska karriär. Uggla var en diva och den tråkigaste musiker jag någonsin jobbat med.

Vad hände sedan?

Efter turnén med Uggla finns det inte längre så mycket fakta om Stanley att hitta någonstans. Men när jag pratar med Roger Holegård så minns han:

-Ja, jag och Stanley var med på Micke »Nord« Anderssons första skiva. Vi kallades Micke Anderssons Drop-Outs och jag tror också att vi gjorde några livespelningar.

Skivan ”Inga änglar kvar i stan” kom 1983 och det blev också ett par singlar.

Stanley Larsson talar själv i intervjun med Janne Stark om att han hade ett Rockpile-inspirerat band med några polare i ett halvår innan allt rann ut i sanden.

Frågan är vad som hände sedan? Efter 1983?

-Nej, Stanley sålde sina trummor och slutade, berättar Roger Holegård.

Men hur kunde han ? , frågar jag.

-Det är så i den här branschen. Stanley ledsnade på att leva på existensminimum som musiker. Det handlade om pengar och han ville satsa på familjen. Hur bra han än var så var inte Stanley någon som ringde och bad om vare sig hjälp eller jobb, svarar Roger.
Stanley berättade själv på 1990-talet att det i stället blev barn och familj och att han började jobba civilt. Just då körde han traktor på Tekniska Högskolan. Roger berättar att Stanley också arbetade som trädgårdsmästare åt bland annat HSB.

-Men det kliar i fingrarna att få lira, men tyvärr är trummorna sålda och ett vettigt trumset går på 20-25 000 kr, sa Stanley i 1990-talsintervjun.

En känslig kille

Roger Holegård fortsatte att ha sporadisk kontakt med Stanley. De sågs ibland, de lyssnade på musik tillsammans och hördes av på telefon.

-Stanley var en ganska känslig kille. Familjen brakade ihop och det blev tvister om vårdnaden av sonen Marcel. Stanley blev lite för deppig sedan och krökade lite för mycket. Annars var han ju egentligen en väldigt glad kille, väldigt positiv. Och han var hela tiden en jättebra kompis.

Roger Holegård berättar att Stanley efter skilsmässan bodde länge i Björkhagen. Stanley lyssnade också mycket på musik och hade skivor. Och på hans telefonsvarare sa han ”Hej, ni har kommit till Stanley och Missan”, Missan var hans katt.

-Men han var alltid väldigt kritisk till musiken. Det var inte mycket som var bra. Och alla trummisar var dåliga. Särskilt när han hade krökat lite så skällde han rejält på hur trummorna lät på skivorna vi spelade.
I intervjun med Janne Stark säger Stanley Larsson:

-Aerosmith och Van Halen är skitbra, även jazz är bra, men band som Metallica har inget med musik att göra.

Stanley var enligt Roger trummis in i det sista.

-Ja, han hade trumpinnar kvar och smattrade på kuddar och bord. Och när vi lyssnade på musik lyssnade han på trummorna. Han var nog egentligen sur på att han hade lagt av att lira.

De sista åren gick det sämre. Stanley blev av med lägenheten. Han fick flytta in i ett källarkontor ett tag, därifrån kunde han ringa Roger och prata tills batteriet tog slut på mobilen.

Jag säger att det låter som misär. Men där håller inte Roger med.

-Nej, Stanley höll stilen in i det sista. Han var alltid bra klädd och så. Och han mådde mycket bättre när han hade flyttat hem till sin morsa. Men det var där han avled. Han hittades död på golvet där han fallit ihop. Jag minns också att sonen Marcel var med på begravningen.

Sista ordet

På internet finns en gammal hyllningssida till Neon Rose som Nalle Påhlsson har gjort. Nalle har förresten på sin egen sida en avdelning som hyllar musiker han jobbat med som avlidit och där finns Stanley Larsson tillsammans med Mick Ronson, Marcel Jacob och ”Svullo”. Men tillbaka till Neon Rose-sidan på Passagen. Där finns en gästbok. Den har runt 35 sidor med inlägg. Jag läser igenom dem alla. Så stannar ögonen till.

Där finns ett inlägg från den 8 februari 2007. Den som skrivit heter Marcel. Han skriver så här: ”Till min älskade far Stanley Larsson. Du kommer alltid att finnas i mitt hjärta. Saknar dig/ Din Son, Marcel”.

Precis där känns det som att den här artikeln tar slut. Den här jakten efter vad som hänt Stanley Larsson kan stanna.

Jag blir ganska ledsen när jag förstår att landets bästa rocktrummis någonsin fick sälja sitt trumset. Att Stanley Larsson inte fick fortsätta att spela skiten ur alla yngre förmågor - där ingen ännu har kommit ifatt hans speciella förmåga att skapa rock.

Sista ordet om Stanley Larsson lämnar jag till Roger Holegård. Neon Rose-sångaren som jag samtidigt tackar för all hjälp med artikeln.
-Stanley var kanonbra. Stanley var inte bara en takthållare, han kunde verkligen lira !


Här kan man lyssna på Neon Rose på My Space: www.myspace.com/neonrosemusic

Här är ”Julia´s Dream” med Neon Rose live från Ragnarock i Oslo 1974: www.youtube.com/watch?v=pArc4P8VV_k&feature=related

Här är ett ljudklipp en stökig kväll på Mosebacke 1976 med Ulf Lundell & Nature: www.youtube.com/watch?v=H-EPo3MuOjE

Magnus Uggla Band med ”Johnny The Rucker” från Melodifestivalen 1979:
www.youtube.com/watch?v=xgaEUuFCw1g