Artikel / Krönika
Elvis - en lördagskväll i Höllviken
Av Rune Häger

Man stannar aldrig till i Höllviken. Det finns ingen anledning.

Höllviken är en platt liten by söder om Malmö, ett litet samhälle som man knappt lägger märke till på vägen ner mot Skanör och Falsterbo. Man drar förbi det hela på två minuter, om man inte hamnar i sommarens semesterköer. Står trafiken helt stilla, beror det förmodligen på en broöppning i Falsterbokanalen. Då kan man sitta där och glo en liten stund på den andra bron, den stora Broen till Köpenhamn långt borta i diset västerut.

Broöppningen har varit höjdpunkten under många år i Höllviken. Något annat är knappast byn känt för.

Men så sa min parabolservicekille, medan han ryckte i några sladdar bakom en av mina digitalboxar, att han skulle spela med Ken Wegas i Höllviken en lördag i augusti 2009 på en krog som heter Millennium.

Ken Wegas sjunger Elvislåtar i Elvisdress och med Elvisfrisyr.

Egentligen heter han Kenneth Wahlberg. Men ska man framträda som Elvis måste man ha ett passande namn. Ken Wegas är kanske inte något som jag skulle ha valt, men det är ju bättre, i sitt sammanhang, än Kenneth Wahlberg. Så långt är jag med.

Kenneth har en byggfirma i Höllviken, men den hinner han knappt med nuförtiden, speciellt efter framträdandet i TV4:s »Talang 2009«. Innan dess sysslade han både med att spela trummor och skriva låtar. Nu är det den egna Elvis-showen som tar mer och mer tid.

För Ken Wegas och hans band The Suspicious Minds jobbar för fullt med att etablera sig. Det är allvar nu. Nu ska de låta visa upp sig, jaga spelningar, ta tag i allt som behöver tas tag i. Millennium är på hemmaplan, men redan börjar de få spelningar på ställen som danspalatset i Törringelund och på Casinot inne i Malmö och det är bara början. Jag bestämmer mig på direkten att detta måste ses. Är Ken Wegas en så bra Elvis att han kan hota Glenn Wish? Nu fanns det en anledning att stanna till i Höllviken.

Varför ville jag se ännu en Elvis-imitatör?

Kan inte svara på detta. Jag har sett några stycken, både i Sverige och utomlands, och borde ha fått nog. Men kanhända fascineras jag av Elvis-kopiorna på samma sätt som jag ibland kan fascineras av dansband som håller på år efter år och låter likadant hela tiden. Larz-Kristerz t ex är fascinerande. Just nu står de på höjdpunkten i sin karriär och de låter som de låter och kommer aldrig att låta bättre. De kan växa några tum om de byter scenkläder, men vågar de? Är de för alltid fast i sina färgglada lekdräkter? Kommer de någon gång att klä sig som vuxna män? De fascinerar mig, jag blir inte klok på dem. Eller ta trummisen i ett dansband som heter Scotts: han ser alltid ut som om han inte fattar att någonting är sant. När bandet spelar på TV tittar han med stora ögon på kameran och ser ut att tänka: ser de mig? Är jag på TV nu? När bandet blir intervjuat får han aldrig några frågor, så han tittar förvånat på sina kolleger, på intervjuaren, på kamerafolket och man ser hur han tänker: syns jag i TV nu? Är jag i bild? Och när han misstänker att han syns, så försöker han se helt oberörd ut – utan att lyckas. Det är fascinerande.

Elvis-killarna fascinerar mig för att de härmar så bra, men ändå är så långt ifrån. Har man sett en enda Elvis-show på TV från den tiden Presley var som bäst, så inser man att hans kopior inte ens är kopior, de är vuxna karlar som leker »Roliga timmen«. Och publiken leker med, antagligen för att många av låtarna är så bra och för att grabbarna som leker »Roliga timmen« verkar ha så kul att det smittar av sig.

Ingen av dem har naturligtvis Elvis´ karismatiska röst, hans glödande passion eller hans utstrålning. När Elvis var som bäst var han oslagbar i sin genre och kunde, i storhet, bara jämföras med Frank Sinatra, som är en annan »one of a kind«. Mäter man storhet i antalet imitatörer världen runt, så är Elvis oslagbar. Ingen annan artist har väl haft, och har, så många imitatörer. Och det fascinerar mig att de orkar hålla på, för de kan ju inte göra någonting som är deras eget: de måste hålla på och härmas, för det är härmandet som är deras genre.

Därför måste jag se Ken Wegas i Höllviken.

Det är fullt hus på Millennium, som är en krog med omöjliga lokaler för en scenshow. Men detta bekymrar varken Ken Wegas eller hans band. När de kommer in, Ken i en glitterpyjamas med minst en miljon blänkande stenar av glas, drar de igång med C C Rider och publiken lämnar sina stolar vid borden och ställer sig i en klunga framför stjärnan. Och Ken gör som Elvis, han går omkring och hälsar, tar i hand, kramar och ler som en dammsugsförsäljare.

Bandet, anförda av keyboardisten Michael Ask, består av fem man plus tre körtjejer. Efter bara några sekunder vet jag att detta är ett kanonband, med några unga grabbar, som verkligen gillar vad de gör och levererar allt vad som begärs av dem, och ett par mer rutinerade kisar som vet hur det ska låta bakom Elvis. Ken Wegas har riktiga musiker att luta sig mot.

Själv gör han ett bra jobb med att få publiken på gott humör. Han visar upp rader av prov på typiska Elvis-poser och han sjunger i ett röstläge som ibland ligger nära originalet. Men det stämmer inte hela tiden. Den utmärkte trummisen, en ung kis i smala Beatlesjeans och spetsiga boots, och Ken själv behöver träna mer på det samarbete som gör att rörelser och taktslag synkroniseras. Och Ken har en tendens att ibland sjunga falskt, vad det nu kan bero på. Dålig medhörning?

Jämfört t ex med Glenn Wish har Elvis i Höllviken en bit kvar också när det gäller mellansnacket. Wish gör sina mellansnack till roliga och självironiska kortisar på ren svenska, Wegas gör sina på ibland halvtaskig engelska.

Efter sex låtar tar man en första paus den här kvällen och 20 minuter senare är Ken tillbaka med en åtta tjejer stark gospelkör. Då har han bytt från glitter till kritvit oversized kostym och det blir några mer eller mindre religiösa sånger. Det ser imponerande ut och publiken är helsåld. Men det hade låtit ännu bättre med lite fler repetitioner. Det märktes att detta var ett snabbkok.

Men Kenneth Wahlberg kommer att bli en bra Ken Wegas, det märktes också. Han har känslan, han kan sjunga och han ser ut som man ska göra på »Roliga timmen«.

Ge honom bara några ytterligare publikgig i Höllviken eller var som helst.

Bandet bakom ryggen har han redan. The Suspicious Minds imponerar.