Artikel / Krönika
Musik och fysikalitet - en formalresolut nostalgiker funderar
Av Mark Andersson

För ung för att minnas

Jag är för ung för att minnas LP-skivan. Hur den luktade och knastrade eller charmen i sidbytet. Jag är ett barn av den digitala tidsåldern. Jag minns Atari, Nintendo 8-bitar, CD- skivan, stora innovationer av ettor och nollor som får hjärtat att slå några extra slag. Ändå har LP:n ett nostalgiskt värde för mig, den lilla vinylbiten är starkt sammankopplad med min rumpa.

Jag torde ha varit en fyra, fem år gammal då jag tillsammans med min syster varvade hysteriskt dansande till The Sweet och Buddy Holly i familjens vardagsrum med att i våldsam fart glida nedför källartrappen med en mindre lyckligt lottad LP-skiva under baken. Någonstans där vill jag tro att vuxenålderns entusiastiska intresse för rock ’n’ roll grundades. Till tonerna av »Oh, Boy!« och »Ballroom Blitz« och ett antagligen hälsovådligt kanande nerför tjugo trappsteg.

Det må te sig långsökt men aspekter av det till synes oskyldiga lekandet med pappas stora skivsamling skapade en direkt fysikalitet i förhållandet till det då aktuella ljudformatet. En närhet till musiken som följt mig genom livet och tack och lov av naturliga skäl också har nyanserats något. Någonstans där hittar jag också förklaringen till mitt alltmer ambivalenta förhållande till den ständigt pågående utvecklingen av ljudformaten.

I mitt föräldrahem gick det inte att ducka för musiken. Otaliga instrument kämpade om utrymmet med skivomslag, högtalare, travar av kassettband och hyllplan efter hyllplan med LP-skivor. Lokala musiker kom och gick. Otaliga demoskivor fästes på tejp i den studio min far snickrat ihop i gillestugan. Här spelade unga och hungriga lokalband in travar av skivor. Kassettband med svartvita, halvtaskigt skissade omslag trillade ner i brevlådan. Stolta musiker som ville visa upp slutprodukten. Jag var en liten knodd som rörde mig i den miljön. Jag kunde inte väja för den. Musiken var för mig något greppbart. Den inte bara hördes. Den luktade och såg ut och kändes.

Dessa upplevelser har följt mig, i mitt eget blygsamma musikaliska utövande men framförallt i mitt lyssnande. Jag lyssnar inte bara på inspelat ljud, jag lyssnar på en konstnärlig helhet. En helhet som i takt med den digitala utvecklingen tycks ha förlorat sin representativa tyngd i ett förvirrat debatterande om hur vi ska hantera den digitala utvecklingen. Problemet är en paradox men likafullt ett problem. Någonstans tycks vi nämligen förlora det väsentliga i diskussionen, den representerade musiken som har reducerats till en språngbräda för en allt mer politiserad debatt.

New Orleans, Småland

Jag sitter på min balkong en ovanligt het våreftermiddag. Sådär tjugo år har gått sedan jag senast gled ner för källartrappan med stackars Buddy Holly under baken. Södersolen slickar inte mitt ansikte, den attackerar det med ordentliga pisksnärtar. Jag söker skydd bäst jag kan under parasollets taffligt hoppinnade men likväl skyddande kupol. Inifrån vardagsrummet hör jag en sådär lagom sliten Willy DeVille trycka ur sig förstaklassig New Orleans-soul från sin sandpappersskrovliga hals. Ovanför mitt huvud skriker skrattmåsarna. Solen bränner. Träden nere på gården står ta mig fan i full blom redan i april.

Willy DeVille sjunger. Den baktunga och rökigt minimalistiska soulen står i bjärt kontrast till det småländska försommarlandskap som frodigt breder ut sig framför mina ögon.

Jag har hört skivan förut. Jag kan den utan och innan. Den har plockats in och ur min antika cd-spelare hundratals gånger. Det är en utmärkt platta jag låter ackompanjera min slöa eftermiddag. Dagens soundtrack. Musiken finns där bredvid någonstans. På lagom volym. Lagom avstånd. Jag kan den utan och innan. Jag lyssnar inte med nyhetens behag längre, men med samma uppskattning. Mellan skrattmåsskriken och sorlet från grillande grannar nedanför balkongen känner jag igen toner, textrader, små produktionsdetaljer som slår an en sträng eller två i mitt inre. Det tar mig tillbaka till ett New Orleans jag aldrig varit i. Till en studio jag aldrig sett. En grupp musiker jag aldrig träffat. Men skivan tar mig också tillbaka till en tid då jag hörde den första gången. Den där dagen när jag befann mig på den där platsen med de där människorna och gjorde det där som jag gjorde då. Willy DeVille sjunger också om det. I förlängningen sjunger han dessutom om hur jag satt och svettades på min balkong en het småländsk våreftermiddag och försökte skydda mig bäst jag kunde från solen. Fast han vet inte om det.

Jag har en god vän som hatar Willy DeVille. Passionerat. Han älskar annan musik. Det är okej med mig. Samma vän brukar då och då studera min inte helt blygsamma och någorlunda välsorterade skivsamling och skaka på huvudet. Han förstår inte hur någon kan äga så många skivor. Än mindre förstår han hur någon idag kan fortsätta att dryga ut sin redan digra samling med nya vax. Han anser att jag är lika mossig som de artister som radar upp sig på hyllplanen. »Ingen köper skivor idag.« Kanske inte. Men jag behöver inte sluta för det.

Min gode vän har också han en diger samling musik. Den ligger minutiöst sorterad på hans terrabyte-stora hårddisk. Hans stereoanläggning får min att framstå som förhistorisk. Allt sköts digitalt. Med multifjärrar och trådlösa lösningar får han ljud i varenda rum i sin lägenhet. Det är fantastiskt. Hade mina ständiga skivköp inte gjort min plånbok närmast anorektisk hade jag investerat i liknande prylar. Jag vill också ha musik överallt, jämt och ständigt. Min ekonomi tillåter det inte. Min vän har råd att investera i tung elektronik. Han betalar inte för sin musik, men han lyssnar på den och får ut samma njutning av den som jag får av min. Åtminstone förutsätter jag att så är fallet.

Den där tillgängligheten fascinerar mig. Att allt går att hitta med ett par knapptryck. Jag är inte teknikkonservativ, för all del inte. »Tekniskt handikappad« är måhända ett epitet som är mer passande, likaså »formalresolut«. Jag förstår inte mer än nödvändigt av den utveckling som dagligen pågår mitt framför ögonen på mig. Men jag fascineras av den. Jag försöker hänga med. Vem vill halka efter? Inte jag, inte du och definitivt inte min gode vän tekniknörden. I hans värld lever jag likafullt i det förflutna.

Missförstå mig rätt nu. Också jag klickar mig fram till min musik i tid och otid. Jag har en samling digitalt distribuerad musik som är minst lika gedigen som den fysiska samling som finns till allmänt beskådande i mitt vardagsrum. Jag brukar digitala distributionsmedel av musik. Jag välkomnar utvecklingen, tillgängligheten. Merparten av Mp3:orna på min hårddisk är förstås dubbletter till CD-skivorna. Digitala kopior, något mer slitstarka försäkringar. Jag lyssnar på dessa sammansättningar av ettor och nollor lika mycket som på mina fysiska album. De låter inte lika bra. Men de duger. Det är smidigt att kunna plocka med sig tusentals låtar i ett litet stycke plast. Det gör att Willy DeVille kan sjunga om annat än bara mitt vardagsrum eller kök eller arbetsrum. Han kan sjunga om hela min värld. Om alla platser jag besöker, om alla människor jag träffar. Länge leve den mobila lättillgängligheten!

Min gode vän och jag är egentligen ganska lika. En sak skiljer oss dock åt. Behovet av fysikalitet. Det musikaliska som något mer greppbart än bara ljud. Den konstnärliga processen som resulterar i en helhet. Där min vän bygger sin huvudsakliga relation kring tekniken som ska väcka musiken till liv bygger jag min kring albumet. Jag älskar albumet. Jag älskar det konstnärliga konceptet album. Jag älskar albumet som distributionskälla för musik. Tio Mp3:or gör inte ett album, lika lite som ett kassettband gör det. En fullt duglig representation av en helhet må det förstås vara. Men inte den faktiska helheten, långt ifrån. Albumet som kulturellt och konstnärligt fenomen tycks ha förpassats till historieböckerna.

Till förmån för albumet

Musiken slappnar knappast av i kvalmig försommarvärme. Det stormar om den. Med ökad intensitet och i allt grumligare vatten förs diskussionen om hur och vad vi ska göra med musiken och hur den skall spridas. Distributionsdebatten tycks ha blivit 00-talets stora kulturpolitiska dilemma, den skurk som politiker, branschfolk, musiker och musikentusiaster brottas med. Digitaliseringen och den förenklade tillgängligheten står som gemensamt mål i åsikternas skottlinje. Ingen sida fördömer utvecklingen, men ingen tycks heller veta hur man ska handskas med den.

Problemet framställs som synnerligen komplext. Antalet gråzoner är fler än de tydliga och starka argumenten för eller emot. Det talas om stora pengar, förluster, konstnärlig frihet, upphovsrätt och någonstans på vägen tycks debattens subjekt glömmas bort. Vad händer egentligen med albumet i stridens hetta? Den konstnärliga processen och musik som konstärlig artefakt tycks alltmer försvinna mellan raderna av juridiskt hårklyveri och politiserade pirater som bedriver sin suddigt ideologiska kamp på kommunikationssamhällets slagfält.

För visst komplicerar vi inte bara något så enkelt som möjligheter till distribution av konstnärliga verk? Också den egna digitala samtiden tycks svårgreppbar för den stora majoriteten av debattörer och sakfrågeinpiskare. Digitaliseringen är inget problem. Snarare är det en politisk icke-fråga där diskussionen om upphovsrätten måhända är den enda som har någorlunda bäring. Men också den diskussionen tycks ha omstöpts så många gånger att den omvandlats till en annan debatt.

Det tycks mig då mycket mer intressant att försöka fokusera på det verkligt essentiella i diskussionen. Att närmare granska det objekt som en gång var dramats väsentliga fokalpunkt mot vilken diskussionen på nytt borde styras. Vad gör vi med musiken och musiken som konstnärligt verk? Ett nytt fokus på det konkreta objektet från vilken debatten så långt förirrat sig presenterar möjligtvis en enklare lösning på den föreställda problematiken. Måhända når vi ingen ny konstnärlig och kulturell konsensus kring musikdistributionen, men att likafullt lyfta fram musiken som enhet tycks mig eftersträvansvärt. Så låt, om ni orkar och vill, den formalresolute skribenten föra ett essentiellt resonemang i frågan. Ett humanistiskt konkretiserande till förmån för musiken och den konstnärliga processen snarare än ett destruktivt hårklyveri i ett föreställt ultrakomplext digitalt landskap.

Om kommunikation och albumet som meningsskapande symbol

Låt oss vara traditionalister en stund. Låt oss anta att musik är en konstnärlig yttring skapad av mer eller mindre kreativa människor i ett eller annat syfte där den gemensamma nämnaren är att en mer eller mindre aktiv lyssnare kan och bör ta del av det som skapats. Det borde vara ett tämligen fruktbart utgångsläge som medvetet varken inkluderar eller exkluderar någon. Liksom det är frivilligt för artisten att skapa gör den eventuella lyssnaren ett val att efter sina egna premisser ta del av musiken.

Här måste vi också förutsätta en distribution av verket. Musikförlag, distributions- och skivbolag i olika storlek har i över sjuttio år haft ett tämligen starkt branschmonopol på den fronten. Någon större djupdykning i förlagens och bolagens funktioner behövs inte göras. Det intressanta i sammanhanget är i vilken form musiken har distribuerats. Albumet som möjlighet för paketering och distribution men också som en väl sammansatt och genomtänkt kreativ och konstnärlig helhet har varit rådande norm under mycket lång tid, oavsett om vi pratar om LP, kassettband eller CD. Idag nämner vi sällan albumet. Det tycks närmast bortglömt. Digitaliseringen har öppnat nya dörrar för distributionen av musik. En ny tillgänglighet på bekostnad av kontroll över densamma har resulterat i en rådvill inställning till hur vi nu går vidare i processen att få lyssnare att ta del av det konstnärliga verket.

Om vi förutsätter att lyssnarens möte med musiken är ett mellanmänskligt fenomen där ett budskap på ett eller annat sätt förmedlas kan albumet anses manifestera den symbolik som åskådliggör meningsskapandet. Det är en fysisk representation av ett verk där alla sinnen nyttjas för att möjliggöra mötet, eller för all del det icke-möte som också kan skapas i tolkningsprocessen. Här bjuds vi inte bara att njuta, utan också att bedöma och kanske förkasta det verk vi lyssnar till. Vi kan välja att mötas eller inte.

Poängen är att en kommunikativ ansträngning görs för att mötet ska bli fruktbart. Albumet som symbol för meningsskapande tycks nu allt mer försvinna i en debatt som sedan länge handlar om sådant som förvisso är knutet till verket men som inte, och detta hävdar jag med bestämdhet, är beroende av detta. Albumet förverkligas i mötet med lyssnaren men lever också ett liv i förhållande till artisten. Ett fruktbart ickemöte om man så vill, knappast optimalt från några kommunikativa synpunkter men i sin egen rätt en duglig om än tyst kommunikation. Poängen är att konstverket som huvudsakligt subjekt förringas i en debatt som tar allt större politiserade och ekonomiska kliv bort från kärnan. Musiken som god kommunikation och albumet som språngbräda för densamma hamnar i marginalen när den egentligen är lösningen på problemet.

Missförstå mig rätt igen, jag predikar inte ett teknikkonservativt perspektiv på musikdistributionen. Inte heller är jag odelat kritisk till digitaliseringen av den. Tvärtom anser jag att den har många goda poänger. Spotify är ett fantastiskt alternativ till musikaliskt online-bibliotek och ett av de främsta exemplen på hur man lyckats skapa ett greppbart och väl fungerande forum för digitalt åskådliggörande av musiken. Visst finns det brister i utbudet, allt som oftast finner vi tomma utrymmen mellan hyllplanen. Men idén är ändå utmärkt. Ett sponsrat gratisalternativ till det ensidiga privata arkiverandet av enskilda digitala filer, som plockas ihop till en helhet eller bryts ner till fragment av detsamma. Tillgängligheten är fantastisk, men den skapar en ovälkommen distans. Det fysiska albumet är den enda bron som effektivt lyckas brygga gråzonen i en aktiv delaktighet vars huvudsakliga syfte inte är just tillgängligheten. Fokus bör flyttas tillbaka till det fysiskt greppbara, konstnärliga verket som stimulerar alla sinnen i ett meningsskapande kulturmöte.

Om format och representation

Albumet är en meningsskapande symbol, men hur ska det se ut? CD-skivan tycks allt mer ha gjort sitt som förvaringsmedium. Liksom LP-skivan idag ses i ett alltmer nostalgiskt skimmer lär den glansiga lilla plastbiten med utlovad hundraårig livstid i sinom tid förpassas till lyssnarens mer avlägset tillbakablickande hjärnkorridorer, som minnen av den representativa konstnärliga helheten. Den digitala ljudfilen är tveklöst framtiden. Men hur ska den abstrakta sammansättningen av ettor och nollor kunna nå samma representativa status som CD-skivan och LP-skivan före den?

Ett absolut svar finns givetvis inte. Men en utveckling i riktning mot bevarandet av albumet som kulturellt och konstnärligt fenomen är värt att sträva efter. Om inte annat så för att drastiskt minska risken för inskränkning av musiken som meningsskapande symbol.

Digitalisering och ökad tillgänglighet tycks ha blivit synonymt med enklast möjliga uttryck, ett barskrapande av för albumet viktiga beståndsdelar som förvisso blottlägger den musikaliska kärnan men som dessvärre också suddar ut övriga intermediala element. Onekligen är det så att interaktiviteten öppnar dörrar som få tycks vilja kliva igenom. Här finns oändliga möjligheter att stöpa om konceptet album utan att göra avkall på dess essentiella komponenter. Tvärtom kan redan etablerade uttryck utvecklas än längre. Den första volymen av Neil Youngs efterlängtade karriärsammanfattning »Archives« visar en oförtruten framåtanda på den punkten. Här samsas det audiovisuella med bild, text, video och enorma interaktiva möjligheter för lyssnaren att själv utforska samlingens innehåll. Smakar det så kostar det förstås också. »Archives« är tämligen extensiv. Den består av tio stycken Blu-ray-skivor. Att utvecklingen av albumet skulle kunna gå samma väg tycks dock sannolikt, för att inte säga eftersträvansvärt. Blu-ray-formatet rymmer en enorm potential. Standardiseringen av formatet som DVD-formatets rättmätige efterträdare rör sig stadigt framåt, i takt med att priserna pressas. Enbart i fysikalitetens namn skulle annars till och med något så enkelt som ett expanderat och välpaketerat USB-minne fungera som ett dugligt om än inte optimalt substitut.

Hur som haver finns här oändliga möjligheter för fruktbara kulturmöten, en långt ifrån statisk representation av konstverket som inte enbart fokuserar på sändare/mottagare. Tvärtom öppnar interaktiviteten dörrar som gör lyssnaren mer aktiv på alla fronter i mottagandet. Det kan akspa en tillgänglighet som utan att göra avkall på konstens krav får aktuella innovationer på den digitala nedladdningens karta att framstå som plågsamt forntida.

Den dagen, den sorgen

Jag betraktar min skivsamling. Tankspridd och förvirrad. Där står den, årtionden av inspelad musik och stirrar tillbaka på mig. Kanske är jag en hopplös nostalgiker. Blind för samtiden och dess skeenden. Kanske är jag för uppslukad av musiken som sådan, så att jag inte ser eller tillåter mig att se det positiva som väntar på andra sidan dagens debatt. Oavsett vilket känner jag, för det är känsla mer än något annat, att vi glömmer något viktigt när vi slösar vår energi och pengar och tidningsutrymme på ett icke-problem.

Mina CD-album står över allt det där. De får mig att se debatten i ett annat, mer avdramatiserat ljus. Men de får mig också att bäva för den dag då det inte längre står ett musikalbum i våra vardagsrum. Jag öppnar balkongdörren. Vrider upp volymen. Lite för högt, med risk för att störa grannarna. Jag lutar mig tillbaka i soffan. Låter försommarvinden blåsa in på nytt. Den plockar med sig tonerna ut till grönskan och grillande grannar och solande tanter som alla kan förkasta eller omfamna det ofrivilliga lyssnandet. Jag omfamnar det medan jag läser raderna jag just skrivit. Stycken som tycks mig lika förvirrade som den debatt jag ifrågasätter. Kanske har jag inte fattat någonting. Kanske är det bäst så. Musiken blir inte sämre för det. Inte alls.

Någonstans är jag också nöjd med den tanken. Att jag ställs perplex för plötsliga omstörtningar. Att jag tillåter mig vara sådär lagom mycket egoist innanför hemmets väggar. Jag förstår musiken som möter mig ändå. Oavsett vad andra vill att jag ska göra med den i framtiden, förstår jag den bättre än någon annan. Vi delar den där förståelsen. Jag och musiken. Abstrakt, klichéartat och underbart. Jag lyssnar och känner och ser mina album, mina meningsskapande symboler. De är för starka för att försvinna, för slittåliga, för grundläggande. Det kommer att klarna, när den värsta röken lagt sig.

Jag betraktar det tomma skivomslaget som ligger framför mig på soffbordet. Bläddrar i häftet. Känner igen bilder. Sedan reser jag mig och stoppar tillbaka det på dess givna plats i CD-hyllan. Tunna plastbitar. Små pluttiga omslagsbilder. Ljusår ifrån pappas enorma LP-omslag. Våra samlingar tangerar varandra. De kommunicerar tyst. Samma album, annat format. De har överlevt. De har skapat mening över generationer.

Jag ögnar igenom mina papper igen. Inte mycket klokare än när jag började. Skivsamlingen säger mer. Albumen. Musiken som fortfarande strömmar ur mina gamla högtalare. Så blundar jag och hoppas innerligt att mina barn en dag med stor glädje kommer att kasta frisbee med mina samlade CD-skivor. Jag lovar att inte protestera när Willy DeVille och John Hiatt flyger genom luften ackompanjerade av barnsligt förtjusta läten. Tvärtom. Det kan knappast finnas en mer hoppfull tanke.


Mark Andersson är kulturledare och kritiker bosatt i Växjö. Han har ett förflutet som skribent på Sweden Rock Magazine. Han bedriver blygsamma försök till författarskap och egna musikaliska utflykter och riktar gärna ett entusiastiskt och kritiskt öga mot rockmusikens mer etablerade utövare när möjligheten ges.