Artikel / Krönika
Anders F - svensk rocks store moralist?
Av Bengt O Tedeborg

De senaste åren har Anders F Rönnblom varit mycket aktiv med spelningar, nya studioskivor, en liveplatta och inte minst den omfattande »F-Box«. Den senare släpptes för snart fem år sedan i 1000 signerade exemplar och boxens 18 cd-skivor rymmer vad som då var hela Anders F:s karriär. I slutet av förra året släpptes så debutskivan »Din Barndom Skall Aldrig Dö« på enkel-cd för första gången och en genomlyssning är omskakande. Det här landet har sannerligen förändrats i snabb takt över några få år och Anders F blottlägger hela den förändringen i ett koncentrat av rader och harmonier som, sina karaktäristiska understatements till trots, inte väjer för just någonting alls. För det är ju så att få svenska artister fångar sin samtid som Anders F Rönnblom. Det gällde 1971, när »Din Barndom Skall Aldrig Dö« ursprungligen gavs ut, och det gäller idag, vilket hans bägge senaste plattor – »Underground« vol 1 & 2 – tydligt visar.

Anders F besökte Alingsås en kylig kväll i höstas, och jag träffade honom en liten stund innan AFR Bands konsert på MX Bar. Biljettåtgången hade varit en besvikelse och någonstans blev det ett slags underliggande tema för delar av vårt samtal. En helt annan sak är att bandet därefter gjorde en mycket bra spelning. Anders F må ha en ojämn låtkatalog, men han har också ett unikt tonspråk som i sånger som »Mer än Amerika« och »Vildhonung« firar triumfer genom att spela det djupa amerikanska musikarvet mot personliga och specifika svenska historier och erfarenheter.

Bandet levererar med precision och dynamik och Anders F:s röst ska trots sina begränsningar inte underskattas. Den är ensam i sitt slag och det är svårt att tänka sig en låt som »Billys väntan på Isabell« utan röstens mix av öppet vemod och något slags svårfångat och inåtvänt grubblande. Tillsammans bildar text, musik, röst och framförande ett meningslandskap som inte utan vidare är inkluderande. Det kräver en hel del av lyssnaren, men berikar å andra sidan med nya aspekter och infallsvinklar på tillvaron i såväl stort som smått. Det kanske låter banalt, men vad mer kan man begära?

*

BT: I »Tunn tunn tråd« från den senaste plattan sjunger du att du ”finns och lever underground”. Vilken plats har du i den svenska musikbranschen idag – vem ser du dig som?

AFR: Det verkar inte som om jag märks i den bransch som finns, en bransch som är väldigt speciell.

De stora artisterna får per automatik uppmärksamhet därför att de är stora, det gäller till exempel Ledin, Uggla, Wiehe, Pugh och Lundell och de nya artisterna, de som är heta och trendiga, får uppmärksamhet just därför att de är heta och trendiga. Men vi som är mittemellan, som inte har blivit sådär jättestora, faller lite i den åldersfälla som finns i Sverige idag. Är man gammal och har man inte gjort något väldigt stort, då får man heller ingen plats i media.

Jag har ju undrat vad det beror på och jag tror att det för min del beror på att jag inte syntes under en period på 90-talet. De flesta som skriver nu är i 30-35-årsåldern. De växte upp och skapade sin musikhistoria just på 90-talet då de till exempel fick sin Winnerbäck. I Sverige måste man hela tiden underhålla sin position och jag tror att jag får lida för att jag höll på med annat under den tiden.

BT: Kan det också vara så att vi lever i en ytlig popkultur och att den musik du spelar, som ju bland annat refererar till Dylans 60-tal, helt enkelt är för mycket rock?

AFR: På sätt och vis kan det vara så, men det finns många olika ingredienser. Dels tror jag att mina texter har varit lite för speciella. Om jag nu tittar på de som lyssnar på min musik – de människorna är lite kluriga, de har lite andra ramar när det gäller vad de attraheras av.

Det kan vara att mina texter har varit lite tunga, lite för svarta och lite för politiska, kanske, på ett ganska kryptiskt sätt. De som gillar det är de som är lite kryptiska, de som tycker om poesi och läser lite annat än vad den breda stora massan kanske gör, den som vill ha dansband och kanske Uggla. De människorna köper nog det som är lite mainstream även av mina kollegor. Gör man lite enklare musik tror jag man har lättare att slå igenom brett.

BT: Har du en känsla av att detta har tilltagit, att det gick att vara svårare eller mer progressiv på 60- och 70-talen?

AFR: Egentligen inte. Nu finns det ju fler kategorier av musik, fler genrar. Alla kan hitta sin lilla nisch där man snöar in. Tidigare var pop och rock ganska brett och det var kanske lättare att få ett stort genomslag. Man tog ju det som fanns.

BT: Alla hade koll på ungefär samma?

AFR: Ja, medan det idag kan det vara så att de som gillar till exempel en viss typ av hårdrock inte vet vem jag är. Detsamma gäller visor. Jag spelade på en del visfestivaler i somras och trots att jag har hållit på med visor sedan 70-talet, träffade jag en del visfolk som inte hade koll på vem jag är.

Jag har, till min nackdel, hoppat för mycket mellan genrarna. Jag har gjort visor, punk, reggae, countryrock, lite blues, en del åt jazzhållet och en del lite friare musik. Och det gör det svårt: Vilka ska man fånga då? Jag menar, titta på Eldkvarn. De kör ju i princip sin musikaliska stil genomgående hela tiden. Ibland lite rockigare, ibland lite mindre rockigt och och Plura ändrar lite i sina långa, fina texter.

Jag tycker ju att det är så roligt att experimentera men differentieringen av genrar gör det svårare att nå ut då.

BT: Du lockas inte av ett enklare tilltal, just för att kunna nå ut till en större publik?

AFR: Man vet ju inte vad som är enkelt och vem har facit? Lyssna till exempel på Kents hitlåtar. Jag tycker det är jättesvår musik. Den bara flyter fram och så kommer det en liten…(paus). Det är svårt att att säga vad som är rätt.

Jag vet rätt väl hur jag själv fungerar. Jag kan förenkla musiken väldigt inom ramarna för något slags Neil Younginfluerad blues och country. Men texterna går åt ett helt annat håll: de blir alltmer fokuserade på tiden vi lever i och de blir svartare och svartare. Det är någonting jag inte kan styra.

BT: På din hemsida skriver du att ”ändå känns det som om slumpens inverkan på den skapande processen är det riktigt intressanta”. Men har du förståelse för om många har svårt att ta till sig texterna och kan du säga någonting om hur de kommer till?

AFR: Ja, men det är jättesvårt - man har ju ett sätt att skriva på. I mitt fall bygger det mycket på drömbilder. Jag håller på att skriva en bok som snart är färdig och jag skriver regelbundet ett slags ”never ending skript”. Ur det tar jag sedan låttexter. Det är ett sätt för mig att prata med mig själv. Det är kanske jag som pratar med konstiga bilder, jag vet inte. Det är det ena.

Den andra förklaringen är att jag tycker att man ska lämna lite åt fantasin, allting ska inte vara väldigt klart. När man tittar på en tavla kan den inte säga någonting, man fattar inte riktigt. Den kan vara vacker, ful, grotesk. Den kan ge någonting. Men ju mer man tittar, desto mer hittar man i den. Lite så med musik också, speciellt intrumentalmusik som ju kräver att man skapar bilder av klangerna.

Texten är ju väldigt speciellt. Många är uppvuxna med engelska texter och engelsk rockmusik och då lyssnar man väldigt lite på texten. Det är låten som sådan man tar till sig. Beatet och kanske några ord, men man vet kanske inte vad låten handlar om.
När man lyssnar på mig blir det en helt annan grej, då kommer vartenda ord ut och kräver ett förhållningssätt av lyssnaren. Det är så jättesvårt, sa en person jag en gång talade med detta om, jag har fått lära mig lyrik för första gången i mitt liv.

Det här är ju det speciella när man skriver på svenska. Då går ju sakerna direkt in. Och skriver man inte banalt om någon kärleksrelation, eller något slags glättig text, så blir det ju så att folk börjar undra, vad menar du?

BT: På speciellt dina senaste skivor förekommer bibliska bilder ganska ofta. Frälsaren dyker upp i texterna till ”De automatiska undren…” och dessutom förekommer såväl Jesus som tiggare. En låt heter »Gospel«. I »Oväder på väg« sjunger du att ”jag ser helig mark gunga”. Samtidigt handlar sångerna i någon mening om ett samhälle som inte finns längre, kalla det folkhemmet eller någonting annat. Vad betyder de bibliskt färgade bilderna, är det någonting heligt vi håller på att lämna bakom oss?

AFR: Det är väl så att man kanske omedvetet skriver om saknad av saker och ting, om förhållanden och tillstånd. Längtar efter andra tillstånd.

Det är många som har sagt att, fan, du skriver mycket om Jesus och Gud! Jag är inte speciellt religiös av mig, men i min värld är det språket ett lite kraftigare uttryck för att färga någonting. De är värdeladdade, de där orden, eftersom jag är uppvuxen med dem. De har funnits med sedan jag gick i skolan på 50-talet och just värdeladdningen gör att jag använder dem.

Jag läser också väldigt mycket amerikansk litteratur och lyrik. I USA har man ju ett lite annat förhållande till Gud och där är många mer religiöst lagda än här. Jag har kanske blivit påverkad av det också. Jag tar till de här uttrycken, både med humor och med en seriös baktanke.

BT: Håkan Lahger har skrivit att ditt ”bottenlösa mörker i kombination med romantiken” gör dig till ”svensk rocks store moralist”. Ser du dig själv som en moralist?

AFR: Jag har väl inte gjort det tidigare, men jag kanske ska börja gör det. Det kanske är dags. Jag menar, världen förändras ju otroligt från år till år och de referensramar man hade för fem eller tio år sedan, de krackelerar. Det kommer nya hela tiden. Och moralen håller ju också på att krackelera överallt i samhället.

BT: Samtidigt som det pratas mer om etik än tidigare.

AFR: Ja. Jag såg ett debattprogram på TV igår om ungdomsbrottslighet, och det finns folk som vill skjuta poliser. Det har blivit ett helt nytt sätt att leva och allt som på något vis påverkar en gör att man blir väldigt frustrerad. Då kanske man tar till hårda ord ibland, jag vet inte.

Jag förespråkar en annan värdegrund och då blir man ju kanske lite moralist. Samtidigt som jag inte vill skriva folk på näsan.

BT: Du har ju sedan 70-talet varit väldigt politisk i dina texter.

AFR: Det är väldigt intressant. Om man går tillbaka till mina äldre skivor, ända till 70-talet,
och lyssnar, så är det ju så att jag har skrivit väldigt mycket om kapitalismen, om konsumtion och hela det här överflödssamhället. Det är ganska lustigt idag, när kapitalismen bara håller på att gå åt helvete på grund av girighet. På något sätt hade jag väl tentaklerna ute och tyckte att någonting var snett även om jag lever i en marknadsekeonomi och är egen företagare. Jag har försökt att göra rätt för mig och att leva väldigt billigt, inte köpa på mig nya kapitalvaror och sådant att hela tiden. Jag är glad att jag inte har fångats av den här hysterin som många människor har fallit för. Det har förundrat mig, vad det har berott på. Om det kan vara så att folk har så otroligt tråkigt med sina liv att de måste förgylla dem med skräp. Hela den skräpkulturen har förundrat mig.

BT: En låt som »Tarschan Boulevard« är precis lika aktuell idag som den var för trettio år sedan. Man kan kanske till och med, i backspegeln, förledas tro att den var överdriven då. Så hur mycket värre är det inte nu? Som du säger, du var tidigt ute.

AFR: Vad som är intressant är att det finns vissa saker som är vad de är, de går inte att ändra på. Med tiden kan de bli mer eller mindre starka. Men jag skriver väldigt mycket om kärlek också, det finns ju insprängt hela tiden.

Men sådana här säker tänker man inte på förrän någon frågar. Av vilken anledningen man skriver si eller så - det tänker man ju aldrig på.

Läs mer om Rönnblom, Anders F