Musikens Makt - IGEN! (sida 1 av 1)

Frank Östergren: 2015-09-15 17:34		Inaktiviteten från min sida på rootsy.nu, ja den är närmast konstant. Något jag känner jag likt biskop Hans Brask måste gardera mig med (även om nu Hans Brasks agerande runt Stockholms blodbad är annat än korrekt). Jo, av dunkelt skäl fick jag hemskickat »Presshistorisk årsbok 2015«. Mycken givande läsning, Peter Dahlén skriver om radioprofilen Manne Berggren, där finns artiklar om hur svensk press kommenterade Tysklands ockupation av det neutralitetsgaranterade Belgien vid första världskrigets utbrott, där finns att läsa om trådbandspelare, med mera. Intressant här, är att Håkan Sandblad skriver om Musikens Makt kontra Ny Musik. Kul läsning, David mot Goliat om skribenten själv får etikettera. Kanske inte en helt korrekt minnesbild av proggens lagar och ramar, men tydligen kan även progg bli nostalgi. Bengt Eriksson omnämns, bara det gör att kanske en och annan kommentar kan ges på inlägget. Vad jag uppfattar har Svensk Presshistorisk Förening en hemsida, utan att veta kanske det går för den hugade att därifrån beställa årsboken.
Magnus Eriksson: 2015-09-15 18:32		Jo, den förkättrade populisten Dahlén är bra när han håller sig på historisk mark. Ju längre farm i tiden han rör sig, desto mer övergår det folkliga i det mer sinistra völkisch.
Frank Östergren: 2015-09-15 19:10		Nåväl, men själva texten om Musikens Makt. Har du Magnus Eriksson läst den, eller ligger det framtiden. Vill gärna ha Bengt Eriksson kommentar till Håkan Sandblads artikel.
Magnus Eriksson: 2015-09-16 19:21		Jag har inte läst den. Fan vet om jag kommer att göra det. Jag fick nog av Musikens makt på 70-talet, och den sentimentala vänsternostalgin är odräglig.
Bengt Eriksson: 2015-09-17 12:34		Inte med i den föreningen längre. Visste varken att det kommit en bok eller att Håkan Sandblad skrivit. Hur är texten, Frank? Håkan och jag har i alla fall aldrig haft något otalt. Får se om jag kan beställa fram den på biblioteket.
Frank Östergren: 2015-09-28 14:18		Bengt, texten är lättsamt skriven. Men Håkan, som jag själv uppskattar som radioarkivarie, ger en liten för solskensaktig bild av MM. Däremot intressant att läsa om Ny Musik och målsättningen med den tidningen. (Ursäkta sen replik, varit utrikes).
Peter Hackman: 2015-10-01 15:30		LiU:S Vallabibliotek hade årgångarna 2005 och 2007-2015. Det finns säkert mycket av intresse i dem. På måfå valde jag ut 2009. Där fanns en intressant essä om Kruegeraffären - Torsten Kreuger, ST:s och AB:s ägare, hävdade, medels uppenbart förfalskade dokument, att Bonniers försökt sälja DN till tyskarna under kriget (Kreuger handlade i god tro). Det här var 1957 så jag minns historien rätt väl - jag var då 13 år gammal. Vidare fanns en underbar artikel om Marianne Höök och en om Robin Hood, filmkritikern. Den här artikeln om Ny Musik och Musikens Makt har uppenbar slagsida, eftersom Sandblad medarbetade i den senare. Ny Musik slavade förstås under ett lönsamhetskrav - det skulle ju också löna sig att medarbeta där, så någon jämställd konkurrenssituation var det inte. Fan vet om de båda organen egentligen tävlade om samma publik. Jag minns att jag köpte några nummer av NM men aldrig av MM. Full lön hade den sju man starka redaktionen. Hur frilansarna - de som skulle stå för själva musikkunnandet - ersattes vet jag inte. MM hade två avlönade medarbetare, den ena var Kai-Anders Sempler. De arbetade halvtid med 1000 kronor i lön. Som jämförelse: när jag började arbeta på LiTH 1970 hade jag en månadslön på c:a 4500 kronor. Eftersom min lön under alla de 36 åren istortsett följde inflationen bör den 1973 ha varit 5500; 1980, när MM lades ned, var den c:a 10000. Den som ställde upp gratis med ex.vis skivrecensioner kunde som tack räkna med att få en bunt MM hemskickad med uppmaning att sälja på någon av sommarens festivaler. Jag tror dock, inte helt säker, att vdb slapp betala för tidningarna. Jag medarbetade i HiFi&Musik, som ju fortfarande i någon mening finns, OJMR, våren 1976- juli 1979. Mot arvode, men utan kontrakt. En skivrecension kunde ge 100 kronor; för en arbetsinsats på högst 90 minuter (40 för att lyssna, 15-50 för att skriva) kan det verka som en god lön (motsv. kanske 5-700 idag), men det tog ju en hel del tid att läsa igenom nyhetsbladen, väla skivor, kontakta bolagen, etc. Och man måste ju höra mycket annat för att öht få sammanhang och perspektiv. Jag recenserade en gång fyra LP på en enda dag och insåg att det iaf inte var någon heltidssyssla. Åren 76-77 gjorde jag sex intervjuer för den tidningen; eftersom jag kände mig överexponerad där placerade jag en sjunde, med Vargavinter, i MM. Redaktionen satte en fullkomligt idiotisk rubrik där ett provokativt yttrande av mig (som inledning till en diskussion) framställdes som ett av gruppen, vilket vållade en hel del obehag för alla inblandade. När jag ringde en av dem sa han ungefär att tidningen hade en viktig uppgift, men att det var ena klantarslen som gjorde den. I en presshistorisk årsbok skulle det kanske vara intressant med en övergripande genomgång av 70-talets musikjournalistik. Det skrevs och pratades en hel del, och det gavs ut en hel del tidningar. Utöver de tre nämnda fanns t ex Rikskonserters Tonfallet och Musiktidningen (som skulle stå för något slags gränslöshet). Möjligen är det betecknande för tidsandan att jag intervjuade personer som inte i journalistisk mening var »aktuella« - det väsentliga var om de hade något att säga, om det fanns ämnen vi kunde samtala om. Jag är inte säker på att det är möjligt idag.
Magnus Eriksson: 2015-10-01 16:06		Jag har säkert gjort ett hundratal intervjuer med artister, författare och intellektuella som inte varit »i journalistisk mening var 'aktuella'«. Det är alltså möjligt.
Bengt Eriksson: 2015-10-02 17:04		Jo, Ny Musik tävlade faktiskt om Musikens Makts läsare. Det var uttalat från Åhlén & Åkerlund. Fast de behövde fler än så, förstås. Å&Å startade ju också en rent politiskt vänstertidskrift (glömt vad den hette) som skulle ha liknande innehåll som andra vänstertidskrifter. Det intressanta med Ny Musik kontra MM var, tycker jag i efterhand, att så många skribenter nobbade att skriva i Ny Musik, trots att de flesta av skribenterna behövde pengar. Kan väl vara av intresse också kanske att MM:s lokalredaktioner såvitt jag vet jobbade ideellt. Och jo, eftersom Magnus och jag nu slutit fred (igen), så nog går det att göra och publicera intervjuer med vilka artister etc som helst också idag. Fast man får kanske vara lite smartare när man väljer publiceringsställe. Läst Sandblads text nu förresten, tyckte den var rätt åkej om man tar i beaktande att den skulle handla just om Ny Musik kontra Musikens Makt. Fast den artikel som Hackman efterlyser skulle jag läsa ännu hellre. Tonfallet var på flera sätt en intressant tidskrift. Så vem skriver?
Peter Hackman: 2015-10-06 19:09		Jag kanske ska precisera mig. Min poäng var inte att jag intervjuade personer som inte var aktuella, t ex genom en ny skiva, en förestående turné, etc. Poängen var att *det enda* som intresserade mig var om personen hade något att säga, var bra på att säga det och att vi kunde mötas i samtal. Det skulle t ex aldrig ha fallit mig in att intervjua Bernt Rosengren, och det var nog en miss att intervjua Bobo Stenson. Per-Henrik Wallin var en lyckträff. Jag hade gärna gjort Eje Thelin (men Thore hann före) eller Gunnar Lindgren. Det jag menar med tidsandan är att det var så mycket vanligare att formulera sig och filosofera om musik; det snarast förväntades. Jag har också ett intryck att det som skrevs om musik hade ett annat genomslag än idag - vilket är ett konstaterande, inte en värdering. T ex vet jag att många läste Ingmar Glanzelius artiklar i DN vare sig just den musiken intresserade dem eller ej. När jag en gång skrev om s k kristen musik kontrade radions Till glädje-redaktion med ett helt program: det han skriver stämmer ju, men nu visar vi undantagen. Och min enda baksidestext (ISKRA; Jazz i Sverige 1975) - verkligen inget mästerverk - kommenterades av åtskilliga recensenter, flera av dem fintade av musiken. Vem bryr sig om albumtexter idag? Skrivs sådana längre? Nu menar inte alla samma sak med »intervju«. I t ex senaste OJ finns artiklar o, Susanna Risberg (gitarr) och Elsa Bergman (bas); det är huvudsakligen berättande text med insprängda citat. Jag kallar inte sådana artiklar för intervjuer utan snarare »porträtt«, vilka givetvis har sitt berättigande (Risberg-artikeln är dock överlägsen Bergman-artikeln). »Intervju« kommer av »entrevue«, möte, »s'entrevoir«, mötas. Det här är vad jag menar med »intervju«: http://art-bin.com/art/amarie1 980.html
Magnus Eriksson: 2015-10-18 10:17		Nu har jag läst Håkan Sandblads artikel. Det är en parodi på presshistoria. De knappologiska uppgifterna lyfts aldrig över den enklare anekdotens nivå: Den kontextuella analysen lämnar alltså allt det mesta övrigt att önska, och den apologetiska självrättfärdig heten i omnämnandena om vad Musikens makt även skrev om gör att Håkan Sandblads beskrivning hamnar i ett annat, fiktivare, universum än minnena av hur Musikens makt faktiskt såg ut.
Lista ämnen Föregående ämne | Nästa ämne

Skapa en användare och logga in för att svara på inlägg