| |||||||
Örjan Öberg: 2012-09-25 18:53 | Inte så vanligt att skivomslagens betydelse nämns i en recension här på rootsy, men Staffan Solding gör just det när The Mystix omskrivs. Och det är ju ett fruktansvärt omslag och ihop med namnet på gruppen/albumet skulle jag gissa att det var nån form av andlig new age-aktig avslappningsmusik på akustisk gitarr. Vet inte om det bara är jag, men det är ofta ganska lätt att genre-bestämma ett album utifrån omslaget. Och när jag kollar genom nya skivor på exempelvis emusic ser jag omslaget som ett tecken på kvaliteten på musiken också. The Mystix tycks inte vara så noga med det visuella, i alla fall om man kollar Spotify. Resten av albumen, utom ett, appellerar bättre till genren. Men snygga är dom inte. Stora artister behöver ju inte bry sig så mycket om »reglerna« för utanpåverket, exempelvis Cohen och Dylans album är ofta torftiga på det planet. Ett annat exempel på möjligen ett missvisande omslag är Cory Branans trevliga rootsaktiga Mutt. Men omslaget kanske inte riktigt tyder på det, möjligt att det stöter bort köpare? www.bloodshotrecords.com/album/mutt-lp | |
Hans Berntson: 2012-09-29 00:28 | Varför har inte den här tråden 'gained more traction'? Är det månne för att det är en genre där countryn har en del att lära? Det är ju inte helt ovanligt att konvolutet porträtterar en träbock/uttråkad kvinna och that's it. Steve Earles knarkinspirerade omslag är förvisso avvikande från normen, men i fel riktning. Kanske är det så att »Sticky Fingers« la ribban för högt? | |
Håkan: 2012-09-29 06:57 | Första Cash's American Recordings har ju ett snyggt omslag som effektivt utnyttjar Cash's varumärke. Alla, bortsett möjligen från den senaste digitala ungdomsgenerationen, har väl en relation till skivomslag. 70-talet måste väl ses som dess glansperiod. | |
Bo Sjögren: 2012-10-04 16:44 | Tänkte genast på den här tråden när jag råkade hamna här...: blog.tastebuds.fm/worst-album-covers-of-all-time/ | |
Örjan Öberg: 2012-10-04 19:02 | Och så finns den svenska varianten katastrofalaomslag.blogspot.se/?m=1 | |
Hans Berntson: 2012-10-04 21:32 | Bo, hur kan jag tacka dig?! Är det att betrakta som lyteskomik att föreslå en omröstning? | |
Dag Johansson: 2012-10-05 09:20 | »Värsta« omslagen? »My lips are made for blowing«-omslaget (skivan utgiven på Tamla !!?) är genialiskt! | |
Örjan Öberg: 2012-10-06 19:33 | Här får man höra utvalda bitar också... Allmänbildning på hög nivå. bizarrerecords.com/wordpress/ | |
Bo Sjögren: 2012-10-09 13:13 | Ämnet tycks outtömligt, nu ger sig The Guardian in i debatten: www.guardian.co.uk/music/gallery/2012/oct/08/worst-album-sleeves-pictures Hans: Ett litet kuvert med stora sedlar är aldrig fel... Visst är det lyteskomik, men jag har svårt att förstå hur man tänkte när man gjorde »My p**** belongs to daddy«, och att ingen ansvarig på någon nivå reagerade. Är det verkligen en riktig skiva, och inget studentikost skämt? | |
Örjan Öberg: 2012-10-09 16:21 | Visst är »My pussy...« en riktig skiva. Men anpassad för »vuxna«. Via länken nedan kan man lyssna på ett par låtar, bland annat klassikern »He Forget His Rubbers«. worldsworstrecords.blogspot.se/2010/11/here-pussy-pussy.html Många fula omslag blir det (och ofta usel musik) men här är en trevlig sajt med fokus på nåt annat tralfaz-archives.com/coverart/cover_art_list.html | |
Hans Berntson: 2012-10-09 19:52 | Jag kan inte definitvt välja bland dessa mästerverk, det blir dagsformen som avgör. Just nu är det »Can I Borrow A Feelin'« som känns 'bäst'. | |
Lista ämnen Föregående ämne | Nästa ämne |
Skapa en användare och logga in för att svara på inlägg