Rootsy logo  
Rootsy logo

Recension
Barry, Joe
Been down That Muddy Road / The Legend of Joe Barry
(Tuff City Films)


Det tog den forne swamppopsångaren Joe Barry två och ett halvt år att spela in den kritikerrosade cd:n “Been Down That Muddy Road» (Night Train, 2002). Mot redan färdiginspelade bakgrunder var alla sångpålägg tvungna att göras i hans hem i Cut Off, Louisiana. Med kroniska sjukdomar som ledgångsreumatism, astma, luftrörskatarr, diabetes och problem med hjärtat samt ett allmänt slutkört immunförsvar så kunde varje vokal insats bara pågå under någon minut. Ibland med Barry liggande till sängs. Med tanke på omständigheterna är resultatet minst sagt häpnadsväckande!

Det skulle bli hans första album på över tjugo år och det sista någonsin. Joe Barry lämnade in för gott den sista augusti 2004. Blott sextiofem år gammal var kroppen slut efter ett minst sagt tufft leverne. För att skriva skivans texthäfte anlitades TV-producenten Carol Carimi Acutt. Uppdraget gick inte till henne för hennes erfarenheter av att göra underhållningsserier, utan det var de två musikdokumentärerna om New Orleans-profilerna Willie Metcalf respektive Harold Battiste som fällde avgörandet.

När Carimi Acutt träffade, den för henne då okände, Joe Barry fascinerades hon så över vad han hade att berätta, att hon för Tuff City Films räkning använde sitt kunnande och producerade dokumentärfilmen “Been down That Muddy Road / The Legend of Joe Barry«.

Med ett välformulerat handlag lyfter hon fram både miljön och tidsandan ur vilken Barry var sprungen. Musiker som Dr. John och Freddy Fender, JIN Records Floyd Soileau, musikhistorikern Shane K. Bernard (son till Rod Bernard) samt inte minst Joe Barry själv och musiker ur hans band tar oss med genom ett händelserikt liv.

Förhållandet till fadern var ett komplicerat kapitel. I sitt arbete på Mississippis flodbåtar kunde han vara borta flera år i sträck. Däremellan kom hem korta perioder, var pank, söp och gjorde vid varje besök modern gravid och stack igen. Barry kom, ända tills slutet, i affekt vid tanken på all olycka fadern förde med sig. Rörande är dock minnena och saknaden av modern Josephine som gick upp varje morgon klockan tre för att arbeta med inkommande båtars räkfångst.

Det var också hon som följde Joe Barry till de första krogspelningarna med ett lokalt cajunband redan vid åtta års ålder. Vissa av dessa i indianområden strax utanför hemstaden Cut Off . En miljö så tuff att en icke omtyckt vit man kunde komma ut med både magsäcken och tarmpaketet i händerna.

Intresset för musik startade några år innan, då han med hjälp av ståltråd och en cigarrlåda byggde sin första gitarr. Påverkad av country, blues, gospel och New Orleans-rhythm & blues växte i mitten på femtiotalet fram det som senare skulle komma att kallas swamppop.

Själva termen swamppop härstammar från England och användes troligen först av musikskribenten Bill Millar i slutet på sextiotalet. I ett försök att beskriva stilbildare som Joe Barry, Rod Bernard, Van Broussard, Tommy McLain och Warren Storm kom begreppet swamppop att bli vedertaget.

Floyd Soileau på JIN Records ville lyfta fram den Ray Charles-påverkade sidan hos Barry och skickade honom 1961 till Cosimo Matassas studio i New Orleans. Inspelningen av Barrys egen “I Got A Feeling» blev en besvikelse för Soileau. Det var istället b-sidan inspelning av Gene Autrys hit “I´m A Fool To Care« som tilltalade honom och skivköparna. Via producenten Huey P Meaux såldes låten till Mercury / Smash och över en natt var Joe Barry ett känt namn.

För tio år sedan släppte engelska Edsel Records två volymer i serien “Crazy Cajun» med Barrys Meaux-inspelningar. Den ena innehåller hans singlar under namnet Roosevelt Jones, en pseudonym han använde för att attrahera en svart publik. Den som söker bevis för Fats Dominos inflytande på swamppop-genren hittar dem här.

Tron att ett handslag skulle räcka som kontrakt med Meaux skulle komma att stå Barry dyrt. När samarbetet mellan de båda upphörde så fanns för Barry bara skulder och drogberoendet kvar. Som kuriosa kan nämnas att det var Barry som upptäckte Barbara Lynn och tog henne till Huey P Meaux.

Det skulle dröja över tio år innan Barry ville befatta sig med Meaux igen. Med Freddy Fenders hjälp lyckades den senare 1977 övertala sångaren att åter ställa sig i Sugar Hill-studion i Houston. Resultatet - den av Dot Records utgivna gospelfärgade country-skivan “Joe Barry« - är i all sin enkelhet sensationellt!

Inte speciellt stolt berättar Barry om åren som hallick i Kalifornien. Med över trettio prostituerade i sitt stall rullade pengarna in igen. För att inte svärta ner sitt eget namn uppträdde han samtidigt på klubbar under namnet Steve Shoales. Något år senare fick han kontakt med maffian, som enligt honom själv behandlade honom bättre än någon annan gjort och började med deras hjälp turnera under eget namn igen.

Foton från maffiaåren ger bilden av en man som smälter väl in i omgivningen. Det är klass och stil med snygga kostymer, sprit, knark och prostitution i ett allt snabbare tempo som inte helt överraskande slutar med en hjärtinfarkt.

Författaren John Broven ger i sin bok “South To Louisiana - The Music of The Cajun Bayous» Joe Barry högsta betyg som sångare och musiker: “Joe Barry was a cut above his Jin contemporaries and his class showed when his recording of “I´m A Fool To Care«, leased to Smash, climbed to No. 24 on the Billboard Hot 100 in the early summer of 1961...Joe Barry is a twenty-four-carat Cajun with an accent thick as cane syrup, a splendid character who has seen life from the bottom to the top and down again. His story is a Cajun odyssey.»

“Been down That Muddy Road / The Legend of Joe Barry« borde vara av intresse för både SVT:s Musikbyrån och Göteborgs Filmfestival. Med ett spännande foto- och filmmaterial och med stor respekt för personen framför sig, låter Carimi Acutt Joe Barry, i sitt eget tempo, berätta sin spektakulära historia. Filmen är ett strålande dokument över inte bara personen Joe Barry, utan även över den musik - swamppop - som han var en av de främsta företrädarna för.

/Per Magnusson


 
Designad för IE6+. Ytligt testad med Opera 7, Netscape 7.2 och Mozilla FireFox. Webdesign Jens Olsson. ©2004 Rootsy.nu. Powered by Notepad, Apache, MySQL & PHP
Denna sida är designad till tonerna av White Stripes och Rodney Crowell.