Rootsy logo  
Rootsy logo

Recension
Tillis, Pam
Rhinestoned
(AGR Television Records)

»My majors in college were music and partying«, har Pam Tillis beskrivit sina studier vid University of Tennessee. Men det var ingen musik vilken som helst. Eller rättare sagt, det var vilken musik som helst så länge det inte var country. Ty Mel Tillis dotter använde sin ungdom till att komma bort från familjetraditionen. Hon sjöng en kort tid med Ramsey Lewis, kombinerade frijazz och rock, lekte med tanken på att bli sångerska i Billie Holidays skola och sjöng Donna Summers hits en miljon gånger, enligt egen utsago. 1983 spelade hon in en lp med new wave-musik.

Men senare på 80-talet kom Pam Tillis till Nashville. Hon fick kontrakt med Warner, där hon gav ut två singlar. Det blev inte mer, innan bolaget tog sitt förnuft till fånga 1994 och gav ut en samling med de båda singlarna och sex outgivna spår. Då hade två av sångerna, »Maybe It Was Memphis« och »One of Those Things«, blivit hits sedan Pam Tillis spelat in dem på nytt på sitt första countryalbum, »Put Yourself in My Place«, den första av sex skivor på Arista.

Som nymornad countrysångerska anknöt Pam Tillis till familjetraditionen, samtidigt som hon svek sin ungdoms ideal: »Nobody’s doin’ the honky-tonk stuff I grew up ignoring«, som hon själv sade på 80-talet.

Och på den vägen är det, även om karriären blev krokigare. Pam Tillis förlorade sitt kontrakt med Arista. 2002 kom i stället hennes tolkningar av pappas sånger på »It’s All Relative« på Lucky Dog. Sedan har Pam Tillis spelat in en julskiva och ett livealbum. I höstas kom »Mandolin Rain«, som jag skam till sägandes inte hunnit skaffa. Låtlistan består av ett tvärsnitt av sånger från Arista-albumen och några medleyn. Ännu ett livealbum?

Nu kommer »Rhinestoned«, Pam Tillis första riktiga skiva sedan »It’s All Relative«. I USA ges den ut på Pam Tillis eget bolag Stellar, i Europa på en tysk etikett som tycks knuten till Universal.

Det är en skiva som tar vid ungefär mellan »Sweetheart’s Dance« och »All of This Love« vid mitten av 90-talet. Den rymmer stilren honky tonk i den kvinnliga traditionen och mindre av de torch songs som Pam Tillis försökte rädda karriären med i slutet av förra årtusendet. Och det är utsökt musik. Pam Tillis har alltid varit bra på att välja sånger vid sidan av sina egna fina co-writes. Nu får vi bland annat två sånger av Leslie Satcher och en av Matraca Berg, föga oväntat skivans mest jazzfärgade inslag. Som vanligt väljer Pam Tillis också sånger där en stark melodi ingår organisk förening med känslomässigt genomreflekterade, episka eller mer expressiva, texter. Som vanligt lyfter hon fram varje tänkbar nyans av lyriken med sin mäktigt uttrycksfulla men också lätt dämpade sopran. Som vanligt omger hon sig också med förstklassiga musiker som utnyttjas maximalt i de smakfullt och traditionsmedvetet luftiga arrangemangen som elegant förenar det elektriska med de akustiska instrumenten.

Aubrey Haynie och Jonathan Yudkin på fiddle, Russ Pahl och Dan Dugmores suveränt expansiva steelackord, Pat Buchanans och J T Corenflos fräckt huggande honky tonk-picking eller mer avklarnat traditionella countrystomp, Russ Pahls spöklikt dånande dobro, den följsamma rytmsektionen: allt ingår i en perfekt helhet med Pam Tillis röst. Och det ges också utrymme för en del kärleksfullt ironiska blinkningar, som i det avslutande meningsutbytet mellan en rustik fiddle och den tungt framvällande gitarrlinjen i »Train Without A Whistle«.

Pam Tillis var en av de många sångerskor som lyfte den moderna countryn till fantastiska höjder under förra delen av 90-talet. Hon är fortfarande en av de stora.

/Magnus Eriksson


 
Designad för IE6+. Ytligt testad med Opera 7, Netscape 7.2 och Mozilla FireFox. Webdesign Jens Olsson. ©2004 Rootsy.nu. Powered by Notepad, Apache, MySQL & PHP
Denna sida är designad till tonerna av White Stripes och Rodney Crowell.