Rootsy logo  
Rootsy logo

Recension
Snibb, Pontus
Admiral Street Recordings
(Rootsy.nu)

Pontus Snibb är Malmös främste multimusiker, en musikant som kan placeras i vilket rock´n rollband som helst, i alla countryband som finns, i något av världens bästa hårdrocksband eller på en bluesklubb var som helst på detta klot – och han skulle smälta in och få musiken att glöda.

Han är ett slags fenomen utan att man tänker på det. Han bara finns där och gör sitt jobb, när han anlitas av artister från när och fjärran, som vill ha någon i sitt band som de kan lita på. Han fixar jobbet. Han platsar var som helst med sin gitarr, men han kan lika gärna sätta sig vid trumsetet och bli en perfekt rytmmaskin för bandet han jobbar för. Och han klarar elegant att stå på egna ben.

På sin nya platta inleder han med ett instrumentalt opus som jag egentligen hade kunnat avvara, för jag har aldrig varit något fan av Pink Floyd och framför allt inte i sällskap med Led Zeppelin. Men där börjar Snibb sin platta, för att kanske markera att han har några av sina rötter här, i en musik som bygger väggar av ljudeffekter och som strävar efter att hitta en mix av allt som kräver stort utrymme. Det är tungt, men för mig hade han lika gärna kunnat få börja direkt med »Multiple Personalities«, en titel som säger en del om honom själv, och som låter lite Kiss i öppningen. Då är vi nere i basic och det är här jag tycker att han hör hemma. Raka, enkla låtar. Stevie Ray Vaughn-influenser, Cream-smak, blues, country. Han är en multimusiker, en musikant, och han kan sin musikhistoria.

Alltihop är inspelat i en lägenhet på Amiralsgatan mitt i Malmö. Men det låter Amerika, för i Malmö finns det fler än Snibb som kan få det att låta som i USA och några av dem är med här: Pelle Jernryd, stor grabb på slide och alla andra sorters gitarrer. Micke Nilsson, som hela tiden växer med sin bas. Och Håkan Nyberg, farsan som har varit med om allt och bara behöver en kaffeburk att slå på, men blir oslagbar när han, som här, har ett litet trumset i närheten.

Det låter amerikanskt hela vägen, utom när kören sjunger »rock´n roll« i Ain´t Giving Up Rock´n Roll». Där låter det svengelskt.

Och så dyker gamle Scorchershjälten Jason Ringenberg upp i ett spår, «So The Story Goes» och man anar en riktig hit, för det är albumets radiolåt, en låt att köra bil till, ut på the highway även om den kallas E6:an. Här blir Snibb så inspirerad att han öveträffar sig själv, inte minst i det sydstatsamerikanska uttalet. Han är lika trovärdig som Jason.

Hitvarning också för «Ain´t Gonna Quit», en uptemporocker som sätter sig.

Det här är en tuff platta, inget för veklingar, inte mycket för romantiker – även om det finns ballader. «What Am I Gonna Do”, till exempel, är en snygg liten sak. Och Snibb visar klass från början till slut. Speciellt om man gör som jag: börjar på spår 2 utan att höra Led Zeppelin och Pink Floyd i ett tröttsamt ljudbygge.

/Rune Häger


 
Designad för IE6+. Ytligt testad med Opera 7, Netscape 7.2 och Mozilla FireFox. Webdesign Jens Olsson. ©2004 Rootsy.nu. Powered by Notepad, Apache, MySQL & PHP
Denna sida är designad till tonerna av White Stripes och Rodney Crowell.