Rootsy logo  
Rootsy logo

Recension
Eriksson Bengt, Mia Gerdin, Stefan Werme
99 proggplattor
(Alfabeta)

Det hade blivit bättre om Bengt Eriksson skrivit hela boken själv. Nu delar han utrymmet i »99 proggplattor« med två gamla compadres från musikrörelsen, den som kallades progressiv.

Stefan Wermelin har visserligen en sympatisk ton i vad han skriver. Han har också åkt på den otacksamma uppgiften att skriva om de mest doktrinära kommunistskivorna, Knutna nävars och Dan Berglunds tvivelaktiga alster på dåvarande KFML(r):s skivbolag och bokförlag Proletärkultur. Där skriver Wermelin uppriktigt och klokt. Han lyfter fram den bitvis halsbrytande tungvrickningsövningen i »Vi lärde av historien«, »Proud Mary« i proletsvensk tappning, där den för svensk arbetarklass så avgörande utbrytningen av r-arna från gamla KFML 1967 behandlas enligt studiecirkelns standardformulär 1A. Fast han missar de fräcka blåsarrangemangen. Jag kan också tycka att han blir lite undfallande i sin behandling av Blå Tågets »Brustna hjärtans hotell«. Eftersom Wermelin har sin ideologiska shit detector påkopplad, borde han sett de fascistiska mönstren i hyllandet av den renande blodsakten i Torkel Rasmussons revolutionsromantiska våtdröm »På väg mot koppargruvan«. Men annars är han klok, fast också lite olyckligt självbiografisk. Wermelins bidrag blir ofta alltför kåserande på bekostnad av den musikaliska beskrivningen och analysen.

Mia Gerdin är lika naiv som när hon skrev i DN i slutet av 1970-talet och, antar jag, som när hon med FNL-gruppernas sånggrupp Freedom Singers sjöng in odödliga mästerverk som »Richard Dollarhjärta«. Om Bo Hanssons »Sagan om ringen«, utgiven 1970, känner hon sig till exempel föranlåten påpeka att Hansson minsann var tidigt ute: »När skivan kom var mastodontfilmerna inte ens påtänkta«, skriver hon i en av bokens sakligt sett mest onödiga kommentarer liksom för att understryka den naiva dualismen mellan det hemkörda och den hemska internationella kulturindustrin. Bo Hanssons musik klarar sig annars utmärkt utan slik apologetik. Men det mesta som Mia Gerdin bidrar med i boken präglas av samma gamla kälkvänstersentimentalitet. Fast jag gläds åt att Mia Gerdin hjälpt mig att upptäcka en ny dansk jazzsångerska, den svenske pianisten Lars Janssons fru »Cæcilie Nørby«. Som gammal beundrare av Cæcilie Norby, gift med basisten Lars Danielsson, stiftar jag gärna bekantskap även med Cæcilie Nørby.

Bengt Erikssons bidrag håller högre klass. Han har alltid varit bra på att förena det personliga med den kritiska kommentaren. När han fäller en självbiografisk anmärkning, ofta i förbigående, blir det sällan redundant, definitivt aldrig kokett. Han lyckas även med konststycket att citera sig själv och göra det enbart sakligt belysande. Jag gläds också åt att han tycktes dela min förkärlek för Mascots tidiga popsinglar, även om jag har svårt att dela hans förkärlek för gruppens senare utveckling. Att han inte nämner att Ringbom, Forslund & Co i slutet av 1970-talet gärna avslutade sina konserter med att framföra »Det fria Kampucheas«, alltså de röda khmerernas, nationalsång är honom dock förlåtet. Då gick proggperioden mot sitt slut, och det nationalromantiska SKP hade fronderat mot resten av musikrörelsen under parollen »Folket har aldrig segrat till fiendens musik«, alltså den hemska amerikanska rockmusiken.

Bengt Eriksson håller också det historiska perspektivet vid liv. Han skriver om ett nära förflutet, och han lyckas göra det närvarande och stundom även levande, där hans siblings-in-crime mer hemfaller åt det anekdotiska eller sentimentala.

Jag misstänker också att det är Bengt Eriksson som ligger bakom bokens mer integrativa syn på proggen. På den tiden det begav sig kunde Ola Magnells skiva »Nya perspektiv« recenseras under rubriken »Trånga perspektiv« i Musikens makt. I samma tidning fick Rolf Wikströms första skiva »Sjung svenska folk«, här fint äreräddad av Wermelin i ett av dennes mer inspirerade bidrag, en helt nedgörande recension, och den utsökte slidegitarristen Lasse Englunds andra soloskiva »Den andra depressionen« antogs inspirerad av Elton John (!), när den var genomsyrad av Ry Cooder. Då kritiserades också de artister som spelade in för de etablerade och oftast kvalitetsmedvetna svenska bolagen Metronome och Sonet för att de var på fel sida. Den motsättningen berörs på flera ställen i boken, och det är bra att Bengt Eriksson lyfter fram Turids senare skiva »Selma, världserövrare«. Ty skivan väckte de doktrinäras missnöje, eftersom Turid avfallit till Metronome.

I linje med en sådan, mer integrativ syn på proggen ges också Pugh Rogefeldt, Hansson & Karlsson, November, Bernt Staf innan han började spela in för proggbolaget Silence, Magnell, John Holm, Mecki Mark Men och Trettioåriga kriget plats i boken. Skälet är uppenbart. Några av grupperna kom före proggen med ett musikaliskt tänkande som sedan skulle bära upp rörelsen, andra artister började sjunga rock på svenska ungefär samtidigt som det kom att ideologiseras i musikrörelsen, några förenade svensk progg med brittisk progressiv rock, fast på större bolag, som Trettioåriga kriget, innan de spelade in för Mistlur. Bengt Eriksson lyfter fram gruppens »Krigssång«, utgiven av CBS. Det gör han rätt i.

En sådan, utvidgad syn på proggen ger en bättre bild av tiden och dess musikaliska bredd. Den rymmer också en musikideologisk utsaga: musiken är til syvende og sidst viktigare än valet av skivbolag. Men den riskerar också att illudera en fredlig musikpolitisk samexistens, som knappast fanns. Jag tycker dock att de löpande kommentarerna gör den risken mindre. Där återkommer skribenterna till missgreppen, utdefinieringarna och de kritiska förlöpningarna. Så lyckas de vidga bilden, utan att förvränga den.

Urvalet då? Det säger sig självt att det är vanskligt. Att Nationalteaterns »Livet är en fest« skall vara med är givet, inte minst därför att det måste vara en av alla tiders mest usla rockskivor. Däremot kan jag tycka att en eller annan rocktrubadur, här får vi tretton av dem på dussinet, kunnat stå tillbaka för till exempel Kornet och Text och Musik.

Att gränsen dragits vid 1979, då punken sägs ha tagit över, skymmer också sikten för att Mikael Wiehe (»Basin Street Blues« och »De ensligas allé«) och Björn Afzelius (»Globetrotter« och »Innan tystnaden«, trots de virulent antisemitiska utfallen i sången »Medan bomberna faller«) gjorde några av sina bästa skivor efter de år som här definieras som proggperioden, 1969 - 1979. Och nog borde Lasse Englund fått plats.
Ändå är det roligt att läsa boken »99 proggplattor«, fast den hundrade skivan, bonusplattan med Dag Vag, med fördel kunde skeppats in i glömskan. Jag uppskattar också bokens personliga karaktär. Tre entusiaster skriver om skivor de gillar från en viss period; boken får inte den pseudoanalytiska karaktär som gjorde Håkan Laghers bok om samma tid oanvändbar. Det handlar i stället om personliga positionsmarkeringar, att ansluta sig till eller förkasta.

/Magnus Eriksson


 
Designad för IE6+. Ytligt testad med Opera 7, Netscape 7.2 och Mozilla FireFox. Webdesign Jens Olsson. ©2004 Rootsy.nu. Powered by Notepad, Apache, MySQL & PHP
Denna sida är designad till tonerna av White Stripes och Rodney Crowell.