Rootsy logo  
Rootsy logo

Recension
Cracker
Greenland
(Cooking Vinyl)

Jag blir inte riktigt klok på David Lowery. Alla de rätta förutsättningarna finns ju där; redan på åttiotalet, som kulthjälte i alternativrockarna Camper van Beethoven, visade han att det går att kombinera tuff, själfull musik med radiovänliga pophooks och fyndiga texter. Han fortsatte på samma spår när han startade Cracker, och bandet har på sina sju tidigare album åkt berg- och dalbana mellan genialitet (Big Dipper från ’96 års The Golden Age är en av mina favoritlåtar alla kategorier) och ren och skär uselhet.

De tre senaste Cracker-albumen har varit antingen live, covers eller nyinspelningar av gammalt material i allsköns tappningar. Dessutom har det hunnits med en återföreningsrunda med Camper Van Beethoven. Om det är nödvändigt för Lowery att göra de här utflykterna så är det väl skönt att han nu tillåts göra det. Bandets förra »riktiga« studioplatta, Forever från 2002 var ju ändå inte mycket att hurra för. Det kan vara ett måste ibland att återbesöka sina rötter och trampa upp sina egna gamla fotspår för att kunna komma framåt. Men ibland räcker det inte.

2000 års best of-platta Garage d’Or visade att med alla bra låtar samlade på en CD var Cracker trots alla svackor ett band med både en imponerande bredd och en egen, stark identitet i en tilltalande blandning av country, roots och det bästa från amerikansk åttiotalsrock. Men Lowerys, och Crackers, styrka är samtidigt deras svaghet; de vet inte riktigt i vilket läger de ska slå sig ner. Musiken är lite för taggig för att man ska sitta i knät på radiostationerna och lite för mainstream för att alternativpubliken ska ta emot dem med öppna armar.

Och det är business as usual på Greenland. Det finns lika mycket att gilla som det finns att tycka är meningslöst, mest därför att det känns så hafsigt och ogenomtänkt. Something You Ain’t Got är småputtrig countryrock, liksom Darling We’re Out Of Time. Gimme One More Chance är Zeps Black Dog i någon bisarr Lynyrd Skynyrd-tappning och Fluffy Lucy är söt pop. Det är rätt kul. Riverside är ett typexempel på det där meningslösa jag retar mig på: och där räknar jag även in Minotaur, och framför allt Better Times Are Coming Our Way, som är komisk, ska vi kalla det surf-ska. Det är, självfallet, mindre kul.

Lowery bästa polare, Mark Linkous från Sparklehorse, är med och lirar och drar i rattarna på ett par spår och Caitlin Cary körar och ingen av dem gör varken till eller från. Men, tusan, jag gillar ju egentligen Johnny Hickmans gitarrspel och David Lowerys spruckna röst och färgstarka texter. Och gillar ju gubbrock, country, southern rock och Nirvana och Sparklehorse. Jag vet inte om det framgått, men jag är en aning ambivalent när det gäller Cracker. Jag vet inte heller om de nånsin göra en helgjuten platta, men faktum kvarstår: så länge David Lowery har något nytt att säga så kommer jag att lyssna. Även om jag inte förstår mig på honom.

/Ola Karlsson


 
Designad för IE6+. Ytligt testad med Opera 7, Netscape 7.2 och Mozilla FireFox. Webdesign Jens Olsson. ©2004 Rootsy.nu. Powered by Notepad, Apache, MySQL & PHP
Denna sida är designad till tonerna av White Stripes och Rodney Crowell.