Rootsy logo  
Rootsy logo

Recension
Fleming, Renée
Haunted Heart
(Decca)

Stephen Fosters »Hard Times« är en av mest gripande sånger jag vet. Det är också en sång som ständigt tolkas på nytt. Häromåret framförde The Chestnut Brass Company sången i vackert arrangemang för liten blåsensemble. Mavis Staples gör en fantastisk version på Foster-hyllningen »Beautiful Dreamer«, och de många folk- och countryversionerna (The Smith Sisters, Emmylou Harris, Nanci Griffith, Eleanor Shanley) har också givit mycket fina bidrag till sångens tolkningshistoria.

Men den bästa versionen hade jag inte hört. Den finns på Renée Flemings nya skiva »Haunted Heart«. Hon sjunger en oktav lägre än hon brukar, till synes konstlöst, till en början utan några vokala dekorationer. Men rösten är klar, förtröstanfull och djupt uttrycksfull. Bill Frisell lyser ytterligare upp ljudbilden med sitt reducerade entonsspel med skimrande glissandon, förströdda skalor och dessutom några sorgmodiga ackord som för att ge det spröda stadga. Tillsammans skapar Fleming och Frisell en djupt gripande skönhet, en skör stämning som samtidigt är så konkret att ljudbilden hotar att spricka. Det är svindlande vackert.

Renée Fleming, en av vår tids stora sopraner, har alltså spelat in en skiva bortom sina vanliga domäner. Jazz, pop och sånger från sjuttiotalets singer/songwriter-repertoar dominerar. Resultatet är alldeles lysande. Renée Fleming tänkte sig en gång i tiden att bli jazzsångerska. Hon hade till och med ett erbjudande från Illinois Jacquet, innan ödet ville annorlunda. Hon har alltså starkare förankring, än många andra operasångare som flörtat med en populärare repertoar. Det märks i hennes sätt att närma sig sångerna. Hon behärskar jazzens tekniker, men väljer ett radikalt nertonat uttryckssätt, där rösten ligger naken, utan improviserade skalklättringar eller scatsång. Hon avstår också från den skolade sångens koloraturuppvisningar. Och hon ligger genomgående under sitt normala röstläge.

Renée Flemings förankring märks också i valet av musiker. Fred Hersch spelar piano, Bill Frisell gitarr. Några andra musiker finns inte med på skivan. Oftast är det också bara den ene som ackompanjerar Renée Fleming, blott i ett fåtal sånger finns båda med. De sätter också sin prägel på Renée Flemings tolkningar, Hersch med sitt rytmiskt öppna spel, Bill Frisell med sitt tekniska egensinne och sina läckra öppningar, som får ljudbilden att spricka upp i en säreget skimrande lyckokänsla.

Renée Fleming understryker också att en bra sång alltid är en bra sång, genom att även blanda med klassiskt material. Mahlers »Liebst du um Schönheit« är skriven för sång och piano, men Frisell transkriberade pianostämman för gitarr och skapar en suggestiv klangrikedom. Lionel Hamptons och Johnny Mercers »The Midnight Sun« letar sig också in i en passage från Alban Bergs »Wozzeck« genom Fred Herschs förmedling.

Allt ingår en organisk förening med Joni Mitchell, Beatles och Jimmy Webb. Musiken på »Haunted Heart« är fulländad.

/Magnus Eriksson


 
Designad för IE6+. Ytligt testad med Opera 7, Netscape 7.2 och Mozilla FireFox. Webdesign Jens Olsson. ©2004 Rootsy.nu. Powered by Notepad, Apache, MySQL & PHP
Denna sida är designad till tonerna av White Stripes och Rodney Crowell.