Rootsy logo  
Rootsy logo

Recension
Charles, Ray
Genius Loves Company
(Liberty / EMI)

Visst handlar det om smokingblues med knivskarpa pressveck — men so what?

Det är bara att höja champagneglaset för den största rösten i populärmusikens historia — möjligen i konkurrens med Sinatra.

Och låt mig säga direkt att det är ett mer än värdigt avsked från Brother Ray. 12 utsökta duetter med visst undantag från James Taylors »Sweet Potato Pie« som dock räddas av ett ovanligt oborstat gitarrsolo. Det är stråkar, körer och hårt tuktade blåssektioner, smakfullt producerade och med perfekt avvägda soloinsatser, från Billy Prestons orgel till Bonnie Raitts svidande slide i »Do I Ever Cross your Mind«. Rays röst är varmare än nånsin, melankolisk och med ett sorgset drag som sveper in den blåtonade musiken. Och det märkliga är att det trots den oklanderliga polishen bitvis låter både spontant och orepeterat.

Höjdpunkterna hopas — »Here We Go Again« med Norah Jones är överjordiskt vacker och deras röster verkar som gjorda för varandra. I »You Don´t Know Me« med Diana Krall möter countryn jazz, och bägge vinner och i »It Was A Very Good Year«, festklädd med stråkar, tävlar Willie Nelson och Ray om Sinatras krona medan »Heaven Help Us All« — trots sin titel — är livsbejakande gospel med Gladys Knight. Musikaliskt tas priset av »Sinner´s Prayer«, där B B Kings gråtande gitarr möter Charles bankande gospelpiano i en långsam magnifik blues.

Skivan avslutas med en uppsluppen »Crazy Love«, från en TV-show, där Van Morrison gör sitt bästa för att sjunga ut Ray — och lyckas. Nästan.

Fan, till och med duetten med Elton John låter bra.

Need I say more?

/Christer Olsson


 
Designad för IE6+. Ytligt testad med Opera 7, Netscape 7.2 och Mozilla FireFox. Webdesign Jens Olsson. ©2004 Rootsy.nu. Powered by Notepad, Apache, MySQL & PHP
Denna sida är designad till tonerna av White Stripes och Rodney Crowell.