Rootsy logo  
Rootsy logo

Recension
Rush, Bobby
Porcupine Meat
(Rounder)

När jag såg Bobby Rush under det tidiga 80-talet på Bootsy´s Show Lounge på Chicagos South Side var han i början av sin karriär. Den stora. Visserligen hade han spelat in ett antal singlar sedan debuten 1967 på Checker, där »Chicken Heads« från 1971 är den som folk minns bäst, men det är i slutet av 70-talet som karriären tar fart.

Bobby Rush föddes annars som Emmett Ellis Jr. 1933 i Homer, Louisiana. Som 20-åring flyttade han till Chicago och blev en del av stadens aktiva musikliv. Men till skillnad från den klassiska Chicagobluesen framförde Bobby en rytmiskt funky soulblues med rötter i New Orleans och Louisiana. Och på den vägen är det.

I början av 80-talet flyttade Bobby tillbaka till södern och har sedan albumdebuten 1979 med »Rush Hour« hunnit med ett 25-tal album. Med gott resultat. Listbesök och utnämningar har kantat hans väg. Han upplevs nu som 83-åring, att fortfarande vara den positiva, vänliga och väldigt tillmötesgående person som jag en gång mötte för 35 år sedan. Och nästan lika vital.

»Porcupine Meat« är i många stycken ett typiskt Bobby Rush-album. Funkiga rytmer drar både åt soul och blues. En del lite snabbare och andra lite långsammare. Det som gör just detta album till ett av de bättre är medmusikerna och produktionen. Under de senaste 15 åren har han i stort sett bara givit ut album på sitt egna bolag, men här har det väletablerade bolaget Rounder med den välmeriterade producenten Scott Billington som erbjudit ett kontrakt. Tillsammans har de funnit vägar att musiksätta Bobbys klassiska amerikanska söderntexter som gör dem varierande och roliga att lyssna på. Vasti Jackson är en fantastiskt duktig gitarrist och har också haft huvudansvaret för musiken. Så genomgående en mycket snygg instrumentsättning som växlar från inga blås till många blås och där basen här och där är utbytt mot Kirk Josephs sousaphone.

Det som ställer till det är det här med gästgitarrister. Joe Bonamassa, Dave Alvin och Keb´ Mo´ hoppar in på tre av sångerna. Keb´ Mo´s slide faller väl på plats, Dave Alvins solo kan också möjligen accepteras men Joe Bonamassas är helt malplacerat.

Sångtexterna är så typiska för traditionen southern soul. Fyllda med relationsdramer där kärlek, otrohet, besvikelser och lämnande är vardagsmat. Fyllda av metaforer, liknelser och det som vi brukar kalla sexuella dubbeltydigheter. Som i »Catfish Stew« eller »Funk o´ De Funk«» som kanske även får ses som självbiografisk. Funkig dansman och kvinnokarl. Men samtidigt värjer Bobby inte för mer samhällsbeskrivande texter, som i den avslutande »«I´m Tired«» där fattigdom och dess efterföljande trötthet är huvudtemat.

Ibland är texterna riktigt fyndiga. I »Snake In The Grass«« handlar det om att se upp var man än är, står eller går och lyssna på äldres råd. Annars kan det sluta med att du står med bägge fötterna i ett skallerormsnäste. Eller jämförelsen i titellåten »Porcupine Meat« där kärleken jämförs med köttet på ett piggsvin; »too fat to eat, too lean to throw away«.

För den som ännu inte har upptäckt Bobby Rush kan »Porcupine Meat« vara en bra dörröppnare.

/Staffan Solding

Lyssna på Spotify


 
Designad för IE6+. Ytligt testad med Opera 7, Netscape 7.2 och Mozilla FireFox. Webdesign Jens Olsson. ©2004 Rootsy.nu. Powered by Notepad, Apache, MySQL & PHP
Denna sida är designad till tonerna av White Stripes och Rodney Crowell.