Rootsy logo  
Rootsy logo

Recension
Nine Below Zero
Don´t Point Your Finger och Third Degree
(A&M)

Grundkursen i Nine Below Zero börjar förstås med bandets klassiska debutskiva »Live At The Marquee«, nyutgiven på cd för ett par år sedan med bonusspår och dvd. Deras lätt punkiga r & b - vi talar ENERGI här - ledde till något år i rampljuset med bland annat turnéer som uppvärmare åt både Who och Kinks. Frågan vid tiden för detta, 1981, var hur man skulle följa upp en livedebut fylld av i huvudsak covers med studioinspelningar och egna låtar.

Jag blev när det begav sig besviken på uppföljaren »Don’t Point Your Finger« (1981) och tog mig aldrig an trean, »Third Degree« (1982). Nu får jag en chans till när bägge skivorna kommer i utökade versioner och denna anmälan gäller dem båda.

»Finger« producerades av Glyn Johns, presentation förmodligen överflödig. Plattan låter helt rätt idag: Tät men enkel och med ett antal egna kompositioner som håller måttet där de opererar i typiskt NBZ-land. Influenserna går att spåra till såväl 50-talsrock som klassisk blues och 60-talssoul. Det är ingen slump att liveseten bestod av flera Motown-spår och bitvis låter även denna skiva som en Wilson Pickett körd genom en ledning med punkigt många watt. Tyngre och fetare än Motown alltså, men med skönt riffiga och smittande hookar.

Speciellt knockas jag inte oväntat av den medföljande live-cd:n (inspelad på The Granary i Bristol hösten -81). »Don’t point your finger at the guitar man« är en höjdare där Dennis »The Menace« Greaves briljerar på gitarr och »You can’t please all the people all the time« är inte många steg efter. Maximum r & b som påminner en hel del om samtida akter som Dr Feelgood och Jam. Några riktiga rock’n’rollrökare får också plats, och det tackar jag förstås för.

»Third Degree« kommer i två versioner. Den först inspelade, med Glyn Johns som producent, ratades av skivbolaget varför ett nytt försök gjordes, nu med Simon Boswell i producentstolen.

Johns version är den logiska fortsättningen på föregående plattor. Den är rå och direkt och låtsas inte om att det tidiga 80-talet gav fritt spelrum åt helt nya sound. De moderna ljudidealen passade knappast NBZ men tilläts likväl förstöra den version som gavs ut. Inget ont om Cure, men deras basljud, svävande gitarrer, reverb etc gör sig inte i det här sammanhanget.

Men låtmaterialet håller fortfarande hög klass, åtminstone i huvudsak. »11+11« är en klassiker, »You can’t say yes and you can’t say no« ett destillat av bandets alla styrkor och köttiga reggaeflirten »East Street, SE17« gungar på fint. Hur den sistnämnda låter i Boswellversionen vill jag helst inte tänka på just nu. Symtomatiskt är att simpla men gott svängande tradbluesen »Mama don’t talk to your daughter« inte fick vara på originalreleasen.

Men nu får det vara nog med gnäll - ordningen är trots allt hyggligt återställd. Och NBZ spelar i Sverige i början av april. Greaves och munspelstrollkarlen Mark Feltham är med. Be there or be nowhere.

/Bengt O Tedeborg

Lyssna på Spotify


 
Designad för IE6+. Ytligt testad med Opera 7, Netscape 7.2 och Mozilla FireFox. Webdesign Jens Olsson. ©2004 Rootsy.nu. Powered by Notepad, Apache, MySQL & PHP
Denna sida är designad till tonerna av White Stripes och Rodney Crowell.