Rootsy logo  
Rootsy logo

Recension
Lowe, Nick
Quality Street - A Seasonal Selection For All The Family
(Proper)

Nick Lowe är Nick Lowe är Nick Lowe trots att det har inneburit en sak i Brinsley Schwarz, en annan i Rockpile, en tredje från och med den grandiosa återkomsten på 90-talet etc. De gemensamma faktorerna är snille, smak, humor, värme och ofelbar musikalisk kompass. Den Lowe vi hör idag hänger därför - naturligtvis - ihop med samme Nick som en gång i tiden skrev och sjöng »Nightingale«, »You make me« och »The beast in me«.

Men framförallt är nya »Quality Street« ytterligare en i raden av de kapitel Lowe började skriva i och med »Dig my mood« (1997). Flera sparsamt arrangerade spår, ett lätt jazzballadigt inslag här och var, Nick mer som crooner än rock’n’roller etc. »The Convincer« från 2002 är den sentida Lowes stora triumf men jag älskar allt denne gentleman i sin softare och mer tillbakalutade inkarnation levererat de senaste femton åren.

Och allt annat också, med någon 80-talsplatta undantagen (det finns gränser för hur mycket kemisk misshandel musikaliska kompasser klarar). Där ungefär står jag när jag trycker på play för att än en gång omslutas av en röst som blir bättre och bättre med åren. Men misstänksamheten lurar någonstans också: En julskiva? Behöver vi verkligen ännu en sådan?

Det gör vi.

För att tala snille, så är »I wish it could be Christmas everyday« direkt fantastisk. Det är en underbar låt och man behöver säkert inte vara See my baby jive-nostalgiker för att tycka det. (Jag vet inte säkert eftersom jag inte får nog av mer eller mindre fåniga popsånger från -73.). I Lowes version låter introt först som »Wooly bully« varpå hela skutan tar kurs mot pre-rocksteady-Jamaica. Det svänger ett gäng och den långsamma avslutningen med hummanden från Nick och eftertänksamma majackord är mycket välfunnen.

»I was born in Betlehem« har legat på nätet ett tag och är, enligt Lowe, tänkt som ett utdrag ur ett samtal mellan Jesus - som förstås är sångens berättarjag - och vem som helst på ett flyg någonstans. Historien är välkänd men får här en ny ingång till utsökt melodi. 2000-talets Nick Lowe när han är som allra bäst, både som kompositör, sångare nära mikrofonen och musikant.

Smak så. Nick själv om skivan: »We tried to make it a sleigh bell-free zone«. Nog sagt, men jag nämner gärna hela bandets vilja att överprestera genom ett imponerande »underspel«. Det som inte spelas är minst lika viktigt som det som spelas. Som Zappa - den referensen bör överraska stort i en Lowerecension - lär ha sagt, det är mellan tonerna som bra musik blir till.

Till god smak måste också valet av Boudleaux Bryants lågmälda »Christmas can’t be far away« räknas. Musikaliskt en second cousin till »You inspire me« och andra rökigt nattklubbiga sånger ur Lowes fatabur.

Humor. Ta bara texten till »Christmas at the airport«, Lowes andra egenhändigt komponerade låt på skivan. Torr humor - you bet - och ingen liten dos snille, smak eller självömkan heller. Snön faller och inga plan kan lyfta. Vår man får tillbringa julen på flygplatsen och nog är det väl väldigt synd om honom? »I’m doing Santa’s sleigh ride on the baggage carousel«. »Don’t save me any turkey, I found a burger in the bin«.

Med djupt mänsklig röst och innerligt tilltal utan åthävor är Nicks värme högst påtaglig. Jag brukar inte använda förnamn i recensioner, men faktum är att hela skivan andas »välkommen in« och hade jag bott på Quality Street skulle jag nog ha knackat på under julhelgen med en flaska glögg invirad i rött papper. Och bett honom sjunga Roger Millers vemodiga »Old toy trains« till akustisk gitarr och levande ljus.

Men nu över till någonting hel annat: Lite gnäll. De två nämnda originalspåren är som sagt alldeles lysande, medan den låt han skrivit tillsammans med Ry Cooder är rätt blek, den fina texten till trots. Ron Sexsmiths bidrag är godkänt men inte mer och blir lite för hurtigt fuskjazzig. Över huvud taget är Lowe numera ofta bäst när tempot är lågt och röst och melodi tillåts ta upp det mesta av utrymmet. Det sker inte alltid här. Som en hyllning till inkonsekvensen får jag väl ändå tillägga att jag tycker att New Orleans-arrangemanget av »Silent night« är riktigt lyckat.

I övrigt var de traditionella sångerna tidigare okända för mig. En del växer medan andra inte gör det. De får i stället leva på Nicks och bandets själfulla hantering. Det klarar de för all del bra, men tänk om vi hade fått tio originalkompositioner med jultema i stället? Frågan är retorisk, åtminstone i det Loweland jag befinner mig.

Omslaget sätter förresten den övergripande känslan väldigt bra. Det är kanske inte snillrikt, men avgjort kul. Hela grannskapet - inkl Nicks son Roy - är samlad när Ms Christmas kommer på besök. Vänd på omslaget och fortsättningen följer. Den som tror att Lowe gör något annat än driver med sig själv och skrattar åt schablonerna bör nog googla på »glimten i ögat«. Samt undersöka vem det är som har designat omslaget.

Allt detta sagt kommer väl ändå ordningen att vara den vanliga när granen står där grön och grann, snön faller - med undantag för i »old L.A.« förstås - och tomten är på väg, dvs Phil Spectors oöverträffade julplatta tar över i mitt hem. Samt den där Wizzard-låten i två olika versioner, vad familjen än säger om nymodigheter i samband med jul. Inte är det jag som är konservativ, inte.

/Bengt O Tedeborg


 
Designad för IE6+. Ytligt testad med Opera 7, Netscape 7.2 och Mozilla FireFox. Webdesign Jens Olsson. ©2004 Rootsy.nu. Powered by Notepad, Apache, MySQL & PHP
Denna sida är designad till tonerna av White Stripes och Rodney Crowell.