Rootsy logo  
Rootsy logo

Recension
Jansson, Bror Gunnar
Bror Gunnar Jansson
(BGJ)

Lägg namnet Bror Gunnar Jansson på minnet. Du lär höra mer från honom vad det lider. I alla fall av hans första egna CD att döma.

Bror Gunnar Jansson är en 23-årig yngling från Göteborg som spelar ruffigt rå enmansblues. Ett one-man-band med gitarrfodralet som baskagge, virveltrumma för andra foten, stativ för mikrofon och megafon, gitarr och en sångröst som kan skaka liv i lik. Det finns mycket intensitet och känsla. Det påträngande slidegitarrspelet förstärker det ruffiga anslaget. Bror Gunnar sjunger med en röst som är både mjuk och melodisk likaväl som mogen och ärrad. Som gör sitt till på den ruffiga ljudbilden.

Vi har inte så många one-man-band-artister att jämföra med egentligen. Inom bluesen är det främst Dr. Ross, Jesse Fuller och Joe Hill Louis som kommer en till minnes. Går vi över till pop och folkmusik blir de desto fler. Vem minns inte Don Partridge och »Rosie« från 1968. Här går vi längre tillbaka i tiden. Inspirationen ligger snarare före andra världskriget än efter.

Men Bror Gunnar låter inte som ett one-man-band egentligen. Det skulle lika väl kunna ha varit Mississippi Fred McDowell, någon från Mississippi North Hills, Lightning Hopkins, Furry Lewis eller Crying Sam Collins med lite extern hjälp. Fast nu är ju det här med one-man-band lite av grejen. Men jag vill bara säga att han klarar sig gott i den andra konstellationen också.

Allt har inte sin grund i den äldre kantiga bluesen och livet i Mississippis utkanter. »William Joseph Dean« handlar lika mycket om onde Billy Mean som en ond länsman från Lerum. Båda blev hängda i en ek som gjord för ändamålet. Men det säger en hel del om Bror Gunnars relation till sin musik och sina historier.

William Joseph Dean är annars en återkommande figur i Bror Gunnars sånger. Som son till den djupt troende Mary Lee, men med en inställning att bli hennes motsats blir han ett underlag för många bloddrypande sånger. Som vi får följa i just »Mary Lee«, som är en kommentar till den glada western swing-klassikern som även blev en svängig R&B i Julie Lee Her Boyfriends händer i mitten på 40-talet. Billy Mean återkommer också i den klassiska mördarballaden »Pretty Polly«.

Det hela inleds annars med »Dead Old Hands« som har ett kyligt drag som bär kalla kårar. »My Gal Drinks So Much Whiskey That She Stagger In Her Sleep« som är en kommentar till »Good Looking Girl Blues«. »Heartaches And Troubles« är en fin R&B. »Long Gone« tar utgångspunkt i »Lonesome Road Blues« och för den vidare från ensamhet och brustet hjärta till ett fall djupare än så. Det hela avslutas med en mjuk hyllning till banjoisten B. F. Shelton i »The Wandering Spirit Of B. P. Shelton«.

Det hela är mer drama än fart. Mer ond bråd död än kärleksfull värme. Det biter.

/Staffan Solding


 
Designad för IE6+. Ytligt testad med Opera 7, Netscape 7.2 och Mozilla FireFox. Webdesign Jens Olsson. ©2004 Rootsy.nu. Powered by Notepad, Apache, MySQL & PHP
Denna sida är designad till tonerna av White Stripes och Rodney Crowell.