Rootsy logo  
Rootsy logo

Recension
Waterboys, The
An Appointment With Mr Yeats
(Proper)

»Though I am old with wandering
through hollow lands and hilly lands
I will find out where she has gone
and kiss her lips and touch her hands
and walk among long dappled grass
and pluck, till time and times are done,
the silver apples of the moon
the golden apples of the sun«

Yeats författarskap är ett märkligt sådant. Nationalism, romantik och modernism förekommer som skilda och, särskilt mot slutet, överlappande teman. Fler finns säkert eller är de färre? Jag skickar stafettpinnen vidare till mina vänner litteraturvetarna.

Citatet ovan (från »Song of wandering Aengus«) speglar i alla fall den unge och idealistiske Yeats väl. Aengus är den irländska mytologins ungdoms-, skönhets- och poesigud och dikten tar avstamp i naturen, åldrandet, ungdomens alla möjligheter och den romantiska kärleken.

Waterboys har tolkat den unge Yeats tidigare: Dikten »The stolen child« fanns med redan på »Fisherman's Blues« på 80-talet. Även andra artister har dragits till Yeats, Van Morrison och Joni Mitchell är bara två exempel på det.

En ytterligare beröringspunkt med Van the Man är Kate St John. Hennes bländande spel bidrar starkt till att Morrisons »No guru, no method, no teacher« är hans, vill jag påstå, mest helgjutna album. Här spelar hon än en gång väldigt inspirerat på sina olika blåsinstrument och överlag gäller att musikerinsatserna är lysande. Förutom St John gäller det inte minst fiddlespelare Steve Wickham.

Mike Scott blandar och ger på ett par olika sätt. Dels finns här texter hämtade från flera olika faser av Yeats produktion – med allt vad det innebär av olikheter i såväl form- som innehållshänseende -, dels förhåller han sig fri i förhållande till originaltexterna. Några låtar innehåller rader från olika dikter och pjäser, i andra ändrar han radernas ordningsföljd. Som för att säga att musiken är lika viktig som lyriken. Det fungerar mycket bra och höjdpunkterna är flera.

Redan nämnda »Song of wandering Aengus« låter väldigt mycket Roxy Music – tänk »Sea Breezes« mixad med »2HB« som de låter på Bryan Ferrys tredje soloplatta. 70-talistiskt elpiano och en vacker och elegant melodi. Blunda, och du ser Scott gömma undan kepsen och glida in i en vit kavaj. Hand i hand med orden.

»A full moon in March« är hotfull och hård. Fet fet Hammond och elaka gitarrer. Scotts röst mot Katie Kims firar stora triumfer här. Fjäderlätta och fioldrivna »Sweet dancer« är ett annat gott exempel på dessa säregna rösters fullödiga samspel. »How can we know the dancer from the dance?«, som Yeats frågade i en annan dikt. Jag blir svaret skyldig.

Öppna och tolkningsbara »Before the world was made« bjuder på mer magi. Tingen må stå i vägen för den oförfalskade verkligheten men det hindrar inte att Scotts tonsättning fångar det rena bakom orden så gott det nu går. Katie Kims soloparti är helt förtrollande.

Den republikanske irländaren Yeats politiska sida kommer fram mot slutet av skivan. »September 1913« må vara innehållsligt dubiös, men Waterboys kramar varje uns av frustration och intensitet ur dikten. Och där den senare Yeats i andra dikter refererar till grekisk mytologi – via Nietzsche, kan man tänka – är denna dikts huvudpersoner högst konkreta, om än avlidna, människor i hemlandet. Det är tveksamt om Scott ställer upp på Yeats politiska åsikter, både extrem och konservativ som han tycks ha varit, vilket blir tydligt i efterföljande spår.

»An Irish airman foresees his death« landar i livets meningslöshet. Måhända nihilistisk på ytan men på ett djupare plan kanske ett slags proto-existentialism med Heidegger lurande i bakgrunden. Snyggt att därefter, nästan tongue-in-cheek, ta sig an »Politics«, i vilken den åldrade författaren - dikten finns i Last Poems från 1939, samma år som Yeats dog - har svårt att koncentrera sig på världspolitiken och det av det enklaste och mest självklara skäl:

»How can I, that girl standing there,
my attention fix
on Roman or on Russian
or on Spanish politics?«

Det kan hända, skriver Yeats, att larmrapporterna om ett förestående krig är giltiga. »But O that I were young again and held her in my arms«. Ja, så enkelt och samtidigt förbannat svårt är väl det här livet? Låten är i alla händelser en av skivans starkaste med en ytterst intagande melodi och ännu en kittlande soloinsats av Katie Kim.

Därefter följer »Let the earth bear witness«. På YouTube kan låten höras till bilder från demonstrationer i Iran. Styrkan är överväldigande, närmast brutal. Några få pregnanta rader, klippta ur två olika pjäser, och en enkel melodi som inte skymmer sikten. Waterboys som allra bäst.

Som avslutning återvänder Mike Scott till den unge Yeats, romantikern:

»Soon shall our wings be stilled
and our laughter over and done
So let us dance on the waves
Let us dance in the sun«

Det är mycket vackert och inte så lite uppfordrande; ett dåligt samvete som kan skava även i (relativa) åldringar. Kims avslutande ordlösa sång är emotionell perfektionism.

Detta möte med Yeats är Waterboys mest inspirerade skiva sedan »Fisherman's Blues«, trots att några spår är aningen luddiga i konturerna och drar lite åt ett tungt rockhåll som inte är Mike Scotts bästa jaktmarker. »The Big Music« finns representerad. Inte mig emot även om jag i de flesta fall föredrar de något mer sparsmakade spåren. Ambitiöst är bara förnamnet här – från dikterna via kompositionerna till den totala produktionen – men Scott och övriga ror det hela i land på ett imponerande sätt.

www.tedeborg.se

/Bengt O Tedeborg


 
Designad för IE6+. Ytligt testad med Opera 7, Netscape 7.2 och Mozilla FireFox. Webdesign Jens Olsson. ©2004 Rootsy.nu. Powered by Notepad, Apache, MySQL & PHP
Denna sida är designad till tonerna av White Stripes och Rodney Crowell.