Rootsy logo  
Rootsy logo

Recension
Springsteen, Bruce
Working On A Dream
(Columbia/SonyBMG)

»Nebraska« är en av mina favoritskivor, men vad ska man egentligen säga om systerskivan »Devils And Dust«? Jag spelar den aldrig. Det var som om Springsteen någonstans i höjd med »The Ghost Of Tom Joad« fick för sig att det skulle kunna räcka med välskrivna texter för att göra en riktigt bra skiva. Både »Devils And Dust« och »The Rising« lider därför brist på låtar som musikaliskt håller vad texterna lovar.

Men någonting fick honom att börja utforska popmusikens former igen. Förändringen var markant redan på »Magic« och på »Working On A Dream« är det just Springsteens uppenbara lust att skriva attraktiva melodier och att sjunga dem på ett öppet och inbjudande sätt som slår mig först. Man kunde till och med påstå att några av låtarna är insmickrande. Men då ger jag er, tycks Springsteen vilja säga, »Good day«, en blues som med förvrängd sång och kakafoniskt komp stirrar självdestruktiviteten och svartsynen rakt i ögonen: »I swore to you my darling, you were the only one. But I had my good eye to the dark and my blind eye to the sun«.

»Magic« var i hög grad politisk, och på den vägen fortsätter »Working On A Dream« direkt.

I öppningsspåret möter vi »Outlaw Pete«, mannen som föds kriminell och som lämnar kvinnor gråtande och män döda varhelst han far fram. Pete går ett tvetydigt men givet öde till mötes och lär sig läxan på vägen: »We cannot undo these things we’ve done.« Maktens blå mörkermän må applådera biologernas determinism, men Springsteen vet att en människas liv inte avgörs enbart av DNA. Musikaliskt går »Outlaw Pete« fram som en tonsatt motorsågsmassaker med precisionen hos en hjärnkirurg jagande ett Nobelpris. Stråkarrangemanget säkrar åtta minuters dramatik och att melodin delvis är stulen av Kiss gör inte saken sämre, tvärtom faktiskt. »Outlaw Pete« är larger-than-life-Springsteen som bäst. Lungor, strupe och intellekt i svårfunnen förening gör låten till en rent fysisk upplevelse bara att lyssna på. En extra poäng är att låtens cowboyspråk utgör en välriktad känga mot George W Bush och att musiken är western i meningen Texas, Stan Ridgway, Harmonicamunspel och Ennio Morricone. Springsteen fångar paradoxernas USA och han gör det med lika delar djupt allvar och blixtrande ironi.

Efter den brutala öppningen är det framför allt de privata livsfrågorna, i form av välbekanta teman som kärleken och drömmarna, som tröskas ännu en gång. Kanske känner Springsteen att det brådskar. Danny Federici hyllas med en ömsint folkvisa fylld av cirkusmetaforer, »The last carnival«. Klumpen i halsen är ofrånkomlig, trots att Springsteen med den textmässige mästarens säkra penna undviker allt vad lättköpt sentimentalitet heter. Jag kunde dock varit utan den avslutande kören.

Och vem vet hur länge Clarence Clemons orkar vara med? Vi får inte mycket saxofon här. Å andra sidan är soloutflykerna överlag få och det är i stället bandet, låtarna och de ibland oväntade arrangemangen som tillsammans med Springsteens röst står i centrum.

Politisk eller inte - Springsteen är en obotlig romantiker och grubblare som ofta skrivit låtar med försoning som underliggande tema. Men vad som är vad kanske inte så lätt kan sägas. Det mest privata kan förstås ses som en spegelbild av det offentliga, och kärleken som den enda rimliga politiska grundförutsättning som kan finnas och samtidigt dess yttersta mål. Det får i så fall konsekvenser för till exempel det musikaliska uttrycket. Att göra enkel, sångbar och inkluderande musik är ett ställningstagande i sig. Bruce Springsteen tar ställning.

Paralleller kan dras till olika slags folkmusik. Möjligen ska Hank Williams ses som Springsteens närmaste själsfrände i textskrivandet, åtminstone när det gäller Springsteens uppenbara strävan att klä komplexa känslor i så enkla ord som möjligt. Densiteten är stundtals hissnande. »Life itself« kan mycket väl vara Springsteens allra finaste kärlekssång och Hank där under Alabamas stjärnhimmel nickar nog gillande. Men där denne besjöng sin hustrus kalla hjärta, flödar Springsteen över av både värme och ödmjukhet. Han vet att var och en kan falla offer för ett hårdnade hjärta. Det är väl livet självt – det drabbande och magnifika, det som kan vara borta på ett ögonblick.

I »This life« tar Springsteen ett helt annat grepp. Som den stjärnaska vi är på en i det kosmiska perspektivet enslig planet, kan vi inte annat än försöka finna oss ett hem här på jorden. Bara kärleken kan rädda oss från den outhärdliga känslan av tomhet och utsatthet: »I finger the hem of your dress, my universe at rest«. Texten är en välskriven pendling mellan det mänskliga predikamentets ytterligheter; de svindlande abstraktionerna möter det allra mest jordnära. Komposition och framförande bildar en perfekt enhet och är en pendang till förra plattans »Girls in their summer clothes«.

»Queen of the supermarket« kan ses som knutpunkten mellan det privata och det politiska. Här ställs lustprincipen mot realitetsprincipen, det restriktionslösa utlevandet mot det faktum att sångens jag förvisso är kär, men att han aldrig sett kvinnans hår – »a company cap covers her hair«. Livet som dilemma och kompromiss, men också som oändlig möjlighet, affärsvärldens kolonisation av våra privata sfärer till trots. Musiken blir från och med sticket rent majestätisk. Kanske vill Springsteen säga oss att livet är storslaget även i det lilla, men också omöjligt att förverkliga genom ren hedonism. Man måste besinna sig, men det där leendet han till sist får från expediten »blows the whole fucking place apart« så slutsatsen är förvisso helt öppen.

Allt på skivan är inte lika bra. »What love can do« är rätt anonym och svänger inte som den borde. »Surprise surprise« är ramseartad och lättviktig, även om texten är fin. »Tomorrow never knows« doftar country. Den är helt OK, men inte fantastisk. Å andra sidan är E Street Band sedvanligt intensivt och producenten Brendan O’Brien har den här gången inte låtit sitt stora klåfinger komprimera sönder bandets inneboende dynamik.

Sammantaget låter »Working On A Dream« väldigt mycket Springsteen men samtidigt rätt olik alla andra skivor han gjort. Kanske är det »Magic« och »The River« som ligger närmast. Titelspåret, »My lucky day« och »Kingdom of days« är arketypiska Springsteenlåtar medan »Outlaw Pete« och några till bygger på för Springsteen ovanliga harmonier. Han sjunger fantastiskt bra och går faktiskt iland med att låta ungefär som ett inspirerat möte mellan sig själv som ung och Roy Orbison. Det är ingen dålig prestation – betänk att Springsteen faktiskt fyller 60 i höst. Men han tycks í alla avseenden vara helt ointresserad av att vila på gamla lagrar. Det finns alltid ny terräng att utforska och, som han uttryckte det i en intervju för The Observer nyligen, »Much of our life is spent running, being on the run. It’s one of my specialties«. Man tackar.

www.tedeborg.se

/Bengt O Tedeborg


 
Designad för IE6+. Ytligt testad med Opera 7, Netscape 7.2 och Mozilla FireFox. Webdesign Jens Olsson. ©2004 Rootsy.nu. Powered by Notepad, Apache, MySQL & PHP
Denna sida är designad till tonerna av White Stripes och Rodney Crowell.