Rootsy logo  
Rootsy logo

Lost in the Blåst
Wall of Voodoo
Happy Planet
(IRS)

Åttiotalet var vad mig anbelangar ett mörkt årtionde, musikmässigt sett. Det är få band som har överlevt i min skivsamling. Ett av dem är Wall of Voodoo.

Startades som ett företag, vars avsikt var att slå sig fram som producent av filmmusik, av sångaren Stan Ridgway. Fick istället en relativ framgång som rockband med etiketten »New Wave« påklistrad. 1983 lämnade hälften av medlemmarna bandet, bland annat Stan Rigdway. Men de kvarvarande ersatte de flyktande medlemmarna och fortsatte i ytterligare fem år. Vilket var tur för mig. Jag hörde dem för första gången på P3 i en liveupptagning och gick genast ut och köpte den första bästa skiva jag hittade. Happy Planet. Den andra fullängdaren efter Ridgways avgång.

Andy Prieboy har inte Ridgways personliga tilltal som sångare, men klarar sig ändå med den äran. Happy Planet förvaltar det sound som byggts upp vilket kanske inte är så konstigt. Gitarristen Marc Moreland och keyboardspelare Chas T Gray fanns kvar och det är runt de två som soundet byggs. Ett westerninspirerat soundtrack till livet. Varje spår är en liten historia även den inledande nästan uppgivna covern av Beach Boys »Do it again«. De tar fasta på längtan tillbaka till något som varit. I deras version blir det till ett gäng som är övertygade att allt kommer bli som förr, bara de orkar ta sig upp ur soffan.

De väver samman den ständigt närvarande westerngitarren med ödesmättade arrangemang och dramatiska små historier. Nästan som på film. För att i nästa stund skapa en liten munter melodi, passande till en något hjärtskärande historia. Det senare mycket bra illustrerat av »Elvis bought Dora a Cadillac« som är en sann historia om när Elvis gav bort en Cadillac i dricks (vilket han enligt myten gjorde lite då och då) till en servitris. Hennes restaurang rivs dock. Men texten innehåller några textrader som jag tycker sätter fingret på vad en amerikan är utan att riktigt veta om det är en ironisk kommentar från bandet.

»And the gods I loved were poor white trash. One was making wine in Canaan, the other tipping waitresses Cadillacs«.

För Wall of Voodoo står med sina fötter säkert förankrad i den amerikanska myllan. Både mytologiskt och musikaliskt. Det kan vara svårt att veta om de driver med mig som lyssnare eller om de är ironiska eller till och med helt seriösa. »Ain´t my day« som handlar om en gammal alkoholiserad indian och arrangerats så att man nästan känner sig som om man sitter på en bar och bandet står på scenen och sjunger traditionella sånger. Den mynnar ut i en allsång. Jag är inte amerikan och förstår kanske inte alltid deras populärkulturella associationer.

Min favorit är dock »The grass is greener«. En mycket full pappa kommer hem och berättar för sin son att han varit otrogen. Åter spelas en scen upp för ens inre. Det är lätt att föreställa sig hur pappan raglar runt i hallen, euforisk av sprit och sitt erotiska äventyr. Kompad av en lätt hysterisk gitarr och en ödslig slinga från keyboarden. Mycket snyggt och det som gör att jag fastnat för det här bandet. De målar upp scener både text- och musikmässigt.

/Mats Pettersson

Skriv en egen Lost in the Blåst!


 
Designad för IE6+. Ytligt testad med Opera 7, Netscape 7.2 och Mozilla FireFox. Webdesign Jens Olsson. ©2004 Rootsy.nu. Powered by Notepad, Apache, MySQL & PHP
Denna sida är designad till tonerna av White Stripes och Rodney Crowell.