Rootsy logo  
Rootsy logo

Lost in the Blåst
Stewart, John
California Bloodlines
(Capitol (1969))

1989 står jag lutad mot en pelare inne på Hotel Park Avenue i Göteborg. Framför mig, på den lilla scenen, framträder en amerikansk singer-songwriter och få i den inte alltför talrika, sorlande publiken vet vem han är. Ett par timmar tidigare har jag för tidskriften Country News räkning intervjuat honom. Han heter John Stewart och har just avslutat en Englandsturné för att landa i Sverige och göra radio- och tidningsintervjuer samt några promotionsspelningar då han har en ny platta ute på ett hyfsat stort bolag. Plattan heter »Punsch the Big Guy« och innehåller flera sånger med en klart politisk udd. Joan Baez kommer så småningom att spela in »Strange Rivers« och redan har Rosanne Cash tagit »Runaway Train« till förstaplatsen på Billboards countrylista.

Trots detta är det inte många som vet vem han är. Under intervjun tidigare på dagen hade vi pratat en del om villkoren för artister som inte har ett stort skivbolag som backar upp. Priset är ständiga turnéer, oftast ensam mera sällan med ett band, för att uppträda på barer, klubbar inför en publik på alltifrån fem personer till i bästa fall ett hundratal. Efter varje framträdande kommer det alltid fram någon – alltid en man – som vill ha sina skivor signerade och tala om hur mycket hans låtar betytt. En trött John Stewart konstaterar lakoniskt när han ser på mig att »Once you get on the road – you never get off«.

Han om någon borde veta. 1960 ersatte han Dave Guard i USA:s populäraste grupp före Beatles-eran - The Kingston Trio - med vilka han spelade in tre plattor om året, hade stora framgångar med låtar som »Where Have All the Flowers Gone«, »Reverend Mr. Black« och inte minst »Greenback Dollar«. 1967 upplöstes gruppen. I samband med den allra sista föreställningen bestämde sig Stewart och triokollegan Nick Reynolds att inte gå ut och göra det obligatoriska extranumret »When the Saints Go Marching In«. Istället hoppade han in i sin bil, körde ut på motorvägen till Monterey där hans kompis John Phillips (de skrev flera låtar ihop) samma helg var en av arrangörerna till den legendariska Monterey-festivalen. Han kände att han måste bara vara där allt det nya hände. Han var nu sin egen, en singer-songwriter.

Tjugo år före besöket i Göteborg och två år efter Monterey spelar John Stewart in sitt första soloalbum i Nashville. Bakom sig har han en ett album han spelat in med sin blivande fru Buffy Ford – »Signals Through the Glass« - med sånger om ett Amerika som försvunnit i fjärran och som år tidigare beskrivits av Woody Guthrie , John Steinbeck och i Edgar Hoppers i målningar. Ett lantligt, ensligt landskap som inte förändrats sedan den stora depressionen. Men han har också samtidigt skrivit »Daydream Believer« som Monkees gjort till en världshit och som sålts i tre miljoner exemplar (för några år sedan passerade den magiska gränsen för en-miljon spelningar i amerikansk radio).

Med sig i studion har han Nick Venet som ska producera och som tidigare bl a producerat Beach Boys. Musikerna delar sin tid mellan John Stewart och Bob Dylan, som på andra sidan gatan spelar in det som ska bli »Nashville Skyline«.

Stewarts skiva kommer att heta »California Bloodlines« och när den släpps lyckas den med nöd och näppe ta sig in på Billboards Top 200 albumlista. Däremot kommer den så småningom att placera sig på en hedrande 36:e plats när tidskriften Rolling Stone sammanställer en genom tiderna »Bästa album-lista«. Stewart har senare sagt att han aldrig fått någon som helst royalty från plattan, trots dess kultstatus och att den i princip alltid funnits tillgänglig.

»California Bloodlines« är inspelad live i studion. Nick Venet såg John Stewart som en »road-singer« och skulle följaktligen spelas in så enkelt som möjligt. Stewart placerades framför studiomusikerna. Sedan spelades låtarna in rakt upp och ned - »warts and all«
Själv upptäckte jag – som hängiven Kingston Trio-fan - skivan i en annons i branchtidningen Billboard sommaren -69. Jag beställde den omedelbart via postförskott från skivaffären vid Lilla torg i Malmö. Jag spelade skivan ständigt, sänkte ner nålen om och om igen för att höra titellåten med sitt fascinerande gitarrintro, för att inte tala om »Omaha Rainbow«. »Missouri Birds«, »She Believes in Me« och inte minst »July, You´re a Woman«, en sång om ungdomlig lust, ett tempo likt ett lokomotiv och Johns distinkta baryton:

I cant hold it on the road
When you´re sitting right beside me
And I´m drunk out of my mind
Merely by the fact that you are here.
And I have not been known
As the Saint of San Joaquin
And I just as soon right now
Pull on over to the side of the road
And show you what I mean


Plattan har sedan dess varit en ständig följeslagare. Jag har den i original, nytryckning och otaliga CD-utgåvor. Varje gång jag lyssnar på den – och det är fortfarande påfallande ofta – slås jag av de fantastiska låtarna (Harry Belafonte, Pat Boone och Lovin´ Spoonful kom att plocka låtar från den), den enkla, distinkta inspelningen och inte minst det kongeniala omslaget (annars är John Stewart ledande tillsammans med Elvis i konsten att göra gräsliga albumomslag).

Titellåten »Californa Bloodlines« (nyligen inspelad av Dave Alvin på sin »Out in California«) handlar om det faktum att den du kanske så småningom gifter dig med kanske bara bodde längre ned på gatan – utan att du visste det! Tillsammans med titellåten är det »Omaha Rainbow« som definierar plattan som kanske den allra första Americana-plattan, långt före det att begreppet myntades. Här finns också barndomsskildringarna »The Pirates of Stone County Road« och inte minst »Mother Country«, låtar som levt kvar längst i Johns repertoar.

»Omaha Rainbow« innehåller själva essensen i Johns låtskrivande – The Life on the Road. Vägen är tillsammans med eld, regn och vind återkommande teman i hans låtar. I slutet av 90-talet påbörjar han för övrigt en dokumentär om Route 66.

A-keeping my eye on the Omaha rainbow
Goin´ down the same road as my younger days.


»Omaha Rainbow« är även namnet på en periodisk fanzine där John Stewart är den gemensamma nämnaren, som engelsmannen Peter O´Brien gav ut under många år (en guldgruva som innehåller mängder med intervjuer med exempelvis Tom Paxton, Steve Young , Eagles, Pete Seeger, Linda Ronstadt).

»Razor Back Woman« är en plågsam barndomsskildring om en hård uppväxt med en tyrannisk far. John har i olika sammanhang beskrivit sitt komplicerade förhållande till sin far som var hästtränare och uppväxten i närheten av hästar och stallar bildar också bakgrund till »Mother Country«, historien om E.A.Stuart som blind en sista gång leder ut sin champion Sweetheart on Parade för en tävling, sentimental så det räcker och blir över men helt trovärdig.

»Some Lonsome Picker« har John beskrivit som en reaktion på upplevelsen att ingen egentligen hör vad han sjunger om:

I m believing that even when I´m gone
maybe some lonsome picker will find
some healing in this song.


Prärielandskapet som finns så väl representerat i många av John Stewarts sånger finns skildrat i den makalösa »Missouri Birds«, där budskapet är att inte fastna utan att ge sig ut i världen.

Sista låten på plattan – »Never Goin´ Back« (Lovin Spoonful gjorde en cover med John på gitarr) är egentligen en bagatell som lyfter i och med det ovanliga greppet på slutet av låten då John presenterar vilka som spelar på plattan – Fred Carter, Charlie McCoy, Norbert Putman, Kenneth Buttrey bland andra. John har senare sagt att när han började nämna deras namn så tittade Fred och Co förvånat på varandra, energin som detta skapade hörs och känns.

Bättre än så här blev det aldrig. Men de över 40 album som kom att följa »California Bloodlines« ligger – i mitt tycke – strax under. 1979 tröttnade John själv och förklarade att hans nästa album skulle bli »The Biggest Sellout You Ever Saw« och så klart fick John sin enda Top Ten hit med singeln »Gold« och sålde guld med albumet »Bombs Away Dream Babies!« (albumet är döpt av Dave Guard som John ersatte i Kingston Trio). Därefter en karriär i skymundan, respekterad med en trogen skara fans världen över.

Hur som helst är »California Bloodlines« en platta med tolv sånger som tiden inte lyckats springa förbi. En platta som förtjänar sin placering på Rolling Stone´s bästa-album lista

Cirkeln slöts kvällen den 21 januari 2008. John och hans fru Buffy Ford hade tillbringat kvällen tillsammans med forne Trio-kollegan Nick Reynolds och lyssnat på nyutgåvan av Kingston Trios sista LP, pratat minnen och förberett sitt årliga Fantasy Camp där fansen får uppträda tillsammans med sina idoler. Senare på natten drabbas han av en stroke och avlider på samma sjukhus han föddes den 3 september 1939.

Hej då John Stewart, Johnny Flamingo, Old Lonsome Picker, för dina sånger gjutna i hopp och drömmar och som odödliggjort all dessa amerikanska myter – små som stora, berömda såväl som ödmjuka.

/Lars Svensson

Skriv en egen Lost in the Blåst!


 
Designad för IE6+. Ytligt testad med Opera 7, Netscape 7.2 och Mozilla FireFox. Webdesign Jens Olsson. ©2004 Rootsy.nu. Powered by Notepad, Apache, MySQL & PHP
Denna sida är designad till tonerna av White Stripes och Rodney Crowell.