Rootsy logo  
Rootsy logo

Lost in the Blåst
Cockburn, Bruce
In The Falling Dark
(True North)

Man kan fundera på varför kanadensaren Bruce Cockburn aldrig blivit en av de stora Nordamerikanska låtskrivande artisterna. Den relativt digra utgivningen genom 35 år sätter möjligen ett hinder att utforska detta. En arbetshypotes är att han helt enkelt haft ett lite för yvigt musikaliskt uttryck för att hitta en någorlunda stor lyssnarkrets. Mer om detta snart. Ett annat hinder som nämns är hans kristendom. Hur nu detta skulle kunna vara något problem med musik från Nordamerika. Kanske för att hans kristendom inte är av den sort man är van vid. Det religiösa språk Cockburn rör sig i är inte förankrat i den amerikanska söderns föreställningar Gud och himmel, där hoppet om en bättre tillvaro efter ett hårt liv tecknas med grovkornig realism snarare än metaforisk subtilitet. Cockburn var som kontrast uppvuxen i en urban, intellektuell, agnostisk familj och blev troende i vuxen ålder efter en påtaglig gudsupplevelse vid sitt eget bröllop. Det är något misstänkt med detta kanske. Många sekulära lyssnare kanske sitter bekvämare med The Louvin Brothers trots deras kompromisslösa bibel- och kärnfamiljskristendom när man känner till alkoholismen, mordförsök och de havererade äktenskapen som kantade Ira Louvins liv. Men Cockburns kristendom finns det möjligen risk att man måste ta på allvar, vilket kanske gör att någon skruvar på sig.

Läser man om Cockburns öde som artist anar man en analogi till de svenska förhållandena där det värsta som kan hända för en kristen artist som utan påtagliga missionsambitioner vill nå ut till människor är att hamna i butikens »kristet-fack«. I alla händelser är Cockburns kristet färgade texter, även på de plattor som är anses vara de mest »konfessionella«, av en reflekterande art, uttryckt med mångbottnade metaforer, utan att glömma den medkännande sociala kommentaren. Ingen borde känna sig skriven på näsan. Höjdpunkten i den här utvecklingen inföll någonstans kring just den här skivan, 1976.

Låt mig illustrera med sången »Lord of the Starfields«: Efter de inledande takterna, som för en sekund för tankarna till signaturmelodin till tv-serien M.A.S.H., leds man in i utsökta ackordsföljder och ett uttryck som passar texten så väl. Adressaten är Gud, både den personlige vännen och den som uppenbarat sig i historien. Perspektivet är alltså den troendes, men uttrycket bjuder in lyssnaren genom att inte använda ett traditionellt konfessionellt språk; tonen är sakral, men inte predikande, inte pretentiöst högtidlig eller banalt konstaterande. Liknelserna i texten kastar tanken förbi stjärnmoln i kosmos och låter den landa i daggdroppen. Perspektivet svindlar, stilen är återhållsam, orden är få, och kanske därför desto mer träffsäkra även när det handlar om något så ogripbart som det gudomliga.

Men vi måste också komma in på musiken på »In the Falling Dark«. »Yvigt«, skrev jag ovan. Vad menar jag med det? Just i samband med den här skivan hade han enligt egen utsago precis upptäckt jazzen. Det säger det mesta. Jag älskar jazz, men om man är mer puristisk än jag i sina ideal om hur musik av ensamma, eftertänksamma män med gitarr skall låta kan sådana böjelser hos en artist ofta bli komprometterande – »varför krångla till det?«. Vi möter därför en hel del instrumentala låtar här med improvisationsmoment. De visar hans tekniska skicklighet såväl som behärskning av jazzens uttrycksmedel. Jag håller det inte för osannolikt att han tagit intryck av en gitarrist som t.ex. Ralph Towner på ECM-etiketten.

Man finner även inflytande från världsmusiken som blev starkare åren som följde omedelbart efter. Sociala orättvisor kom under 80-talet i större utsträckning att prägla hans texter sedan kristendomen i Nordamerika fick en kantring åt höger som inte satte den svaga människan i centrum. Rent musikaliskt innebar dock 80-talet en mindre intressant orientering åt vuxenrocken, även om jag anar att detta huvudsakligen är en smakfråga, inte en kvalitetsfråga.

Jag tror att ett första möte med Bruce Cockburns musik (kanske inte lika mycket hans texter) ger associationer till Paul Simon hos många lyssnare, speciellt om vi rör oss i tiden strax efter den här plattan och även det han gjort de senaste tio åren, och inte minst när world-influenserna är som tydligast, som t.ex. på »Dancing in the Dragon’s Jaws«.

På remaster-utgåvan från 2002, som den här recensionen bygger på, finns fyra bonuslåtar som ger utdelning till den uthållige lyssnaren, även om man förstår att de valts bort i processen.

/Håkan Gunnarsson

Skriv en egen Lost in the Blåst!


 
Designad för IE6+. Ytligt testad med Opera 7, Netscape 7.2 och Mozilla FireFox. Webdesign Jens Olsson. ©2004 Rootsy.nu. Powered by Notepad, Apache, MySQL & PHP
Denna sida är designad till tonerna av White Stripes och Rodney Crowell.