Rootsy logo  
Rootsy logo

Lost in the Blåst
Dylan, Bob
Slow train coming
(CBS)

Jag är absolut ingen Bob Dylan-expert. Men på mig har han alltid verkat vara en sökare. Och när han funnit det han tror sig ha sökt, då satsar han stenhårt. Först var det musiken, först folk och sen rock, sedan blev det kärleken med Sara, fyra barn och ett som hon hade redan, därefter gick han in för familjelivet. När inte det heller blev som han trodde, eller gav honom svaren han sökte, gick han vidare till kristendomen.

Det blev så klart ett helvetes liv. Alla hans gamla fans rasade, kallade honom svikare och skrev ner honom å det grövsta. För mig som inte är uppvuxen med Dylan och inte förstod storheten med hans sång, hans sätt att frasera och liksom spotta ur sig orden med både ilska, sarkasm och hån, jag hade ingen åsikt kring det. Och hans låtar, javisst de var ju bra men betydde inget för mig. Jag var mer inne på distade gitarrer och långa solon.

Men med »Slow train coming« från 1979 var det en annan sak. Här spelar ju en av dåtidens gitarrhjältar; Mark Knopfler och Dire Straits hade jag ju koll på. Dessutom medverkar deras trummis Pick Withers. Kanske är det en av Dylans mest välspelade plattor, bandet är tight och spelar med fokus och en återhållen glöd som väl matchar Dylans texter om förhållandet till Kristus.

Redan omslaget på plattan med järnvägsarbetarnas hackor i form av kors ger en klar vink om innehållet. Telegrafstolpen som ser ut som ett kors är en annan och det är som sagt ganska tydligt att han valt sida.

Första spåret handlar också om just det valet. Till ett tungt svängande och malande komp mässar Dylan som en sydstatspredikant om att vi alla »gotta serve somebody«, vare sig det är gud eller djävulen. Tjäna någon måste man, antingen man är frisör, affärsman, läkare advokat eller chef, bor i ett slott eller en koja, sover i en kingsizebed eller på golvet. Till det kommer den kvinnliga kören in på sant gospelmanér och svarar försångaren.

Bäst och en av Dylans vackraste låtar är »I believe in you«, som återigen handlar om hans förhållande till Jesus och om hur han blivit behandlad för att han tror på honom. Han blir utslängd på gatan för att han inte är som andra, men trots att han är långt hemifrån känner han sig inte ensam, tack vare att han tror på honom. Han sjunger med en inlevelse som skulle få den mest förhärdade brottsling, horkarl och barnamördare att falla i gråt. Knopfler gitarrspel är i den här låten så svidande vackert att även den mest inbitna hårdrockare får tårar i ögonen.

I vissa partier är melodin och tonhöjden på gränsen till vad Dylan klarar men på något sätt går det och han tar sig igenom vers och refräng. Varje gång han ska in i en ny vers tar han ett djupt andetag och drar efter luft, samtidigt som han sjunger »though« med sån förtvivlan, hopp och förtröstan i rösten att man undrar om han kommer att överleva till slutet. Han är som en drunknande som efter att ha kämpat sig upp från 100 meters djup behöver ett enda flämtande stort insug av luft. Här visar han också sin storhet som sångare och textförfattare. För just i det andetaget kan man ana den vilsna människa som håller på att drunkna i livets flod men som tack vare Jesus får ny luft, mod, energi, kraft och lust att leva vidare.

Dylan gjorde två plattor till utifrån sin kristna tro – »Saved« och »Shot of love«, sedan gick sökandet vidare. Numera skriver han mest om döden och att bli gammal.

/Ulf Österlind

Skriv en egen Lost in the Blåst!


 
Designad för IE6+. Ytligt testad med Opera 7, Netscape 7.2 och Mozilla FireFox. Webdesign Jens Olsson. ©2004 Rootsy.nu. Powered by Notepad, Apache, MySQL & PHP
Denna sida är designad till tonerna av White Stripes och Rodney Crowell.