Rootsy logo  
Rootsy logo

Lost in the Blåst
Townshend, Pete
Empty Glass
(Atco)

På den tiden när man kunde köpa plattor på chans fick jag tag i en av Pete Townshends soloplattor – »Empty Glass«. Det var alltså på den tiden när musik gavs ut på vinyl. Jag kan inte svara på varför det blev just den. Kanske var det omslaget där han sitter tillsammans med två vackra damer och ser allvarlig ut på framsidan. På baksidan har damerna blivit suddiga och försvunnit ur hans synfält och han ser ut som en som fått precis den mängd alkohol som behövs för att bli glad och lycklig. Då när det är lika långt till glädjen som till sorgen och det mest är slumpen som avgör om du ska skratta eller gråta.

Och att skratta eller gråta är vad det handlade om för Pete vid den här tidpunkten i hans liv och karriär. Efter den oerhörda succén för The Who under sextiotalet och första hälften av sjuttiotalet, där de gått från bankrutt till att bli utnämnda till världens bästa liveband, så var Pete Townshend nästan utbränd. Kraften hade gått åt till turnéer, rockoperan »Tommie« och ett par mindre lyckade Who-plattor. Låtarna höll på att sina, det våldsamma krökandet och festandet tog ut sin rätt och han hade svårare och svårare att skriva material som passade i bandet.

För att hämta kraft och för att få utlopp för den ådra som The Who inte hade behov av började han göra enstaka solospelningar, oftast i samband med välgörenhet. Ur det växte det fram något som långt senare blev en solokarriär. Från början enbart som rekreation eller reträttväg, men efter ett tag blev soloplattorna också ett sätt att släppa ut ånga och en väg ut ur dimman.

»Empty Glass« från 1980 är tredje soloplattan efter »Who came first« och »Rough mix«, båda plattorna kraftigt inspirerade av österländsk mystik. Med »Empty Glass« släppte han mystiken och började skriva mer om sig själv och de demoner som jagade honom. Flera låtar är klart självbiografiska. Spritproblem, sitt haltande äktenskap och även förlusten av vännen och bandkompisen Keith Moon tas upp på plattan. Ett bra exempel är I am an animal. Där Pete berättar vad som händer med honom när han krökar till. I efterhand kan en av låtarna - »And I moved« - tolkas utifrån den pedofilanklagelse han långt senare blev anhållen för. Med singeln - »Let my love open your heart« – fick Pete Townshend sin första stora solohit i USA.

»Empty Glass« känns väldigt engelsk och är mycket mer avslappnad och tillbakalutad än något av The Who. Pete Townsend visar också att han sjunger hyfsat när musiken inte måste vara högljudd hela tiden. Det känns som om den är skriven och inspelad under den ruelse och ångest som uppstår i bakfyllan efter flera dagars hårt festande. Hela plattan är ändå, eller kanske tack vare det, väl sammanhållen och välspelad. Musikerna, som består av Petes gamla kompisar, är lyhörda och spelar varierat.

Plattan blev tillsammans med Springsteens »The River«, Pink Floyds »The Wall«, Clashs »London Calling«, AC/DC: s »Back in Black« och Rolling Stones »Emotional Rescue« nominerad av Rolling Stone-läsarna som 1980-års bästa album. Han vann inte men det visar ändå att mer än jag tycker att plattan är en höjdare.

/Ulf Österlind

Skriv en egen Lost in the Blåst!


 
Designad för IE6+. Ytligt testad med Opera 7, Netscape 7.2 och Mozilla FireFox. Webdesign Jens Olsson. ©2004 Rootsy.nu. Powered by Notepad, Apache, MySQL & PHP
Denna sida är designad till tonerna av White Stripes och Rodney Crowell.